TEDDYBJÖRN BAND
Teddybjörn Band
(Piglet)
IMP.INK.
Imp.Ink.
(Piglet)
JONAS PALM
Ze wörmnest
(Piglet)
(Samtliga på Sam-distr.)
Säga vad man vill, men modiga är de i alla fall i Uppsala. Piglet Records släpper tre album som musikaliskt inte har många beröringspunkter, men som alla är udda och personliga.
Teddybjörn band har funnits vid olika skepnader de senaste 7 åren. Basen har varit Ted Dluzewski, gitarr, elbas, sång och Björn Stenberg, klaviatur, flöjt, sax, sång. På den här aktuella skivan spelar de visrock. På gott och ont. För mig representerar visan någonting skirt och luftigt som inte låter sig sammanföras med begreppet rock. Mycket har också blivit alltför lättviktigt och tunt, alla uppslag och duktiga musiker till trots. Vad Teddybjörn känner och upplever blir för det mesta alltför lågmält framfört för att tränga igenom de roliga arren och de medryckande rytmerna.
Ibland, som i ”Du har gett upp” händer motsatsen. Det känsloladdade utspelet i sången blir övertydligt och sentimentalt. Hela tiden längtar jag efter att något oväntat ska hända. En skitig ton, en rundgång på gitarren, en sprickande röst. Vad som helst som stör den allt överskuggande viskvällstämningen.
Imp.Ink. presenterar sig oerhört pretentiöst på omslaget till två sidor med framimproviserad(?) musik. Innan jag hinner lägga skivan på grammofonen slår de mig i huvudet med orden ”örat är den mest konservativa delen av din kropp”. Tack för kaffet! Som glada barn i en musikaffär tutat, slår hamrar, gnider och skruvar Imp.Ink. på massor av skojiga instrument. Hela paletten, i klara oblandade färger.
Men efter en stund inställer sig frågan i min av punkrock urblåsta hjärna: Vad vill de egentligen? Musiken är navelskådande, jag får aldrig vara med och kladda. Deras upptåg lämnar mig som lyssnare utanför.
Bättre än den trespråkiga programförklaringen på konvolutet hade varit någonting som hade berikat upplevelsen och knutit mig närmare deras musik i stället för deras åsikter.
Det bästa till sist…
Jonas Palm bygger stora landskap med nakna och vackra helt elektroniska klanger. Som tidvattenvågor kommer de, och försvinner. Mediativ musik att lyssna till precis nu, när snöregnet hackar på fönstren och nätterna är varm choklad och stearinljus. Det är inte bara vackert, humor har Jonas också, både i musiken och titelvalet. Ta emot detta stillsamma ormnäste, som sträcker ut en hand på musikaliska moln.
Lämna ett svar