I Sundsvall slänger man ut punkarna från Åhléns. De svarar med hatlåtar mot varuhuset och dekaler med texten ”Musik mot Åhléns.” Uttrycken är råa, sången och musiken är brutal. Motsättningarna ligger på ytan. Raggarna äger Köpmangatan och Nytorget efter klockan nio på kvällen. Discofolket smyger in på Club Prive eller Nattoxen. Punken vrålar in på Musikforum så palestinaschalarna fladdrar på 68-folket och färgen flagnar på jazzrockarnas nyputsade gitarrer.
Luften ovan oss och havet under oss är fullt av gifter och föroreningar. Om dom kommer från Gränges Aluminium, Kema Nord, Ortviken eller Östrand beror på åt vilket håll vinden blåser.
Just nu råder det kraftig medvind för rockmusik från Sundsvall. Under några år har singlar och ep ploppat ut på lilla Massproduktions etiketten. De senaste veckorna har till och med några LP dykt upp.
En kväll på Torkhold med fyra band på scenen och tre hundra i publiken kan förvrida begreppen totalt. Clash LP är fortfarande ny och Johnny Rotten har åtminstone några pistoler kvar i hölstret. Det unga Sundsvall pogar, skriker, rusar upp på scenen, river åt sig mikrofoner och river för all del mikar också. Slutna Ögon, Vacum och Brända Barn stampar in en punk från 77 som lever (och mår utomordentligt!) även 1980. Brända Barn inleder förstås med ”Alabama song”. Inte så mycket för Brecht och Weills skull som för Jim Morrison och Doors.
Diestinct avslutar. Klassisk rocksättning bas, gitarr och trummor piskar och smeker den unga publiken till extasens brant. Och det är många som inte tvekar att slänga sig utför stupet.
Varför är det så här i Sundsvall? Högexplosiv rockmusik som känns mer angelägen och desperat i sitt uttryck än storstädernas nya rock. Gruppnamn som Förbjudna Ljud, Pizzoar, Vacum, Diestinct, Brända Barn.
Arbetslöshet, helgfyllor och droger. Inga ovanliga ingredienser i en svensk småstad vare sig den är på dekis eller som i Sundsvalls fall expanderar. Men trycket är hårdare här i norrlandskustens pärla. Skiten som väller ur fabriksskorstenarna både syns och känns i näsan. Lokaltidningarna skriver om IFK Sundsvalls framgångar i fotbollsallsvenskan istället för att klämma in några ordentliga bredsidor på SCA, Kema Nord och Gränges Aluminium. Den tunga energislukande industrin har staden i en rävsax som varken kommunalpolitiker, miljögrupper eller jobbarna själva kan eller ibland vill dyrka upp.
— Föroreningarna kommer alltid att finnas här. Stan ligger mitt i en klyfta med berg på båda sidor, det är fabriker efter hela kusten. För att stoppa utsläppen måste dom klappa igen skiten och då blir det arbetslöshet.
Det är Brända Barns gitarrist Svensk som talar. Han arbetar själv på Ortvikens pappersbruk. Gruppens basist Peter kör truck på Östrandsfabriken och trummisen Henka jobbar på beredningen på Sundsvalls bryggerier. Det är bara sångaren Brodde som har ett manchettyrke. Nattportier på OK motorhotell som ligger i stadens skrytbygge Folkets Hus.
Det väldiga huset mitt i stan står som ett monument över socialdemokratins strävan mot nya djärva mål. Det vill säga överklassens ideal. Det är nog inte många arbetare som sett den fashonabla kåken från insidan. Och dom få som gjort det har knappast känt sig hemma.
— Det är mest konferenser och kongresser här, säger Brodde. Fackföreningspampar som super och skäller på mig för att jag inte kan fixa horor åt dom och militärer som hyr hela våningar trots att det finns ett regemente 10 minuter härifrån där dom kan bo.
Brända Barn bildades för drygt ett år sedan. Spelar sällan konserter.
— Vi har gjort sju konserter hittills. Tjänat 300 kronor och lagt ut 60.000 på instrument och utrustning.
Råpunkens Dagerman
Det är tvåmetersmannen Brodde som skriver gruppens material. Dikter, idéer som mynnar ut i en spännande musikalisk trevägskorsning där råpunk möter Doors och Joy Division.
— Namnet kommer från Stig Dagerman. ”Bränt barn drar sig till elden även fast han vet att han kommer att bränna sig.” Det var väl så förra året att man höll på med en massa droger och då kände jag mig så. Det var en period man tyckte det var häftigt att vara destruktiv. Det kanske var en mognadsprocess. Man lurade sig själv.
Brända Barn är ett typiskt Sundsvalls-band. Killarna är ganska vanliga. Dom jobbar på dagarna och får ut överskottsenergin på kvällarna i replokalen.
Det finns inget uppskruvat eller upptrissat, gymnasialt eller studentikost över deras musicerande. Dom känner sig inte som världsförbättrare, har inga färdiga svar eller ideologier.
— Jag vet inte ens om jag skriver för att förändra, säger Brodde. Det rör sig på ett mycket personligt plan.
Hatet eller i vissa fall en total brist på möjligheter att kommunicera med raggarna har alla unga rockmusiker i stan gemensamt.
Egentligen är båda grupperna i samma situation. Ingenstans att hålla till. Ett kompakt ointresse för att inte säga motstånd från kommunens sida. Ett misstroende och en misstänksamhet från hederliga medborgare.
Detta i kombination med en oförmåga att själva kunna organisera sig gör att raggare och punks slåss inbördes i stället för att var för sig eller tillsammans (är det så orimligt,) ställer krav på kommunen, kulturrådet, skolorna för att få loss lokaler.
Raggarnas Mecka
Köpmangatan i Sundsvall en lördagskväll är en helt unik bild i svenskt stadsliv. Tusentals människor och hundratals bilar bildar under några timmar en karneval av färger, fylla, flaskor, romantik, tragik, krossat glas, spyor, varm korv, papper. Tonåringar hoppar ut och in i bilar, springer omkring mitt i gatan. Trottoarerna är proppfulla med tjejer som går i högstadiet. Det är en yra, en guldruschens glada dagar blandad med undergångsstämningar. En Hollywoodregissör placerad i depressionens Berlin skulle inte komma upp med hälften av de scener som passerar revy kring midnatt vid Nytorget, Köpmangatan, Sundsvall, Sverige, borglig regering 1980.
Killarna smyger kvartingar mellan Amazoner och ombyggda jeepar. Tjejerna i täckjackor står bara och väntar. Inte på honom. Utan på något annat. Något som aldrig kommer. En tjej från Njurunda söder om stan:
— Va fan ska jag göra. Kan inte gå på knattedisco och kommer inte in på krogen för jag är bara 16.
Killarna berättar om snutrazzior och hur mycket stålar dom lagt ner på bilarna. Det är i kromlister, flakefärg, däck och fälgar i hiskliga bredder som arbetarungdomarna från de nya förorterna utanför staden plöjer ner sin ångest. Från Bredsand, Nacksta och Bosvedjan kommer dom in för att vända upp och ner på stan. På gatan utanför korvmackarna hänvisas dom och i bästa fall blir det ett trångt baksäte.
— Jag har lagt ner 40.000 på min Landrover säger Stefan. Det är hans liv, hans kick. Kompisarna susar runt omkring honom och tävlar om att få bli kvällens chaufför. För killarna som äger bilarna kör sällan på helgerna.
Arbetarbarn och arbetarbarn. Raggare och punks. Ur fönstren på Köpmansgatans vrålåk strömmar gamla sketna goa Chuck Berry riff, men sällan i orginal.
Punkarnas trots
Punksen har funnit en identitet som dom är stolta över. Det märks i hel av deras uppträdande, attityden, klädvalet, arrogansen och trotset. Raggarna lullar omkring som snälla björnar medan punksen sprätter runt med både näsan och håret i vädret. Dom har hittat fram, dom törs. Allting utom musiken blir oväsentligt.
— Farsan tycker jag borde satsa mer på skolan. Enda gången jag lever upp och tycker att jag är någon är när jag är på scenen. Annars är man alldeles vanlig.
Jörgen 16-årig trummis i Diestinct talar för alla. Han finns i det av Sundsvallsgängen som hunnit längst musikaliskt. Deras språk är väl utvecklat. Rocken biter ifrån sig och kryper innan för huden på samma sätt som Paul Weller och Jams musik träffar hjärna, hjärta och fötter i samma andetag. Diestinct är kraftfull melodiös nya vågen musik och deras singel kommer slutgiltigt att placera Sundsvall på Sveriges rockkarta.
Diestinct har funnits snart ett år. Killarna har lirat i andra band innan. Dom kan spela, kommer snart med en skiva, vart skall det leda?
— Det behöver inte leda någonstans. Det jag tycker är bäst av alltihop är att ungdomen får något att göra. Just nu tror jag att det huvudsakliga är att folk som sitter och tittar på tv kan gå ner i en träningslokal och hänga på sig en gitarr, bas och lira och få ut något av det. Jag har hållit på med idrott och det här är fan så mycket roligare, säger Zacke gitarrist och sångare i gruppen.
Han lägger tyngd bakom orden. Han är allvarlig och han är oroad över vad som händer i hans stad.
— Det går en våg av brass och amfetamin kanske inte bara över Sundsvall. Vi ser polare som det håller på att gå åt helvete för. I somras kom det mycket droger. Det sa bara pang så fanns det på diskoteken, ja överallt. Jag tror inte man kan säga att det beror på samhället, stressen och att det är jobbigt för ungdomen.
— Det kom mer som ett mode än som en reaktion på något felaktigt. Det jag är rädd för är att det är så lätt att få tag i tyngre prylar i Sundsvall. Just nu är det för jävligt i stan. Det sägs att hasch inte är farligare än öl, hur det än är med den saken tycker jag att det räcker med de problem vi har att sköta spriten. Kommer det till ytterligare berusningsmedel vet jag inte vad som händer.
Musikaliskt kommer det att hända mycket framöver i Sundsvalls stad. Massproduktions utgivning ökar. Egentligen är Massproduktion bara en etikett som olika band samlas under. Mats Hammerman ansvarig för ”bolaget” tillika sångare och låtskrivare i Vacum berättar:
— Varje grupp finansierar själva sin skiva, sen hjälps vi åt att sälja den. Framtiden? Musiken kommer att ändra karaktär. Råpunken kommer att dö ut.
Förändringens vind blåser redan. Snart släpps Rasta Hundens LP. Fyra killar som lirar en sorts poppig variant av reggae.
Men det där är dom små krusningarna på ytan. Det som syns och hörs är urvarvningarna på Köpmangatan. Poliserna rekommenderar tre varv per timme och det är dom där extra rundorna som sliter på Sundsvallsbornas nerver. Och det är punkarna som jazzar fram mellan varuhusen på Storgatan som får det att klia i fingrarna på insändarskribenterna. Inte giftutsläppen. Gränges Aluminium är så stort. Maktens pyramid så hög och så fasansfullt spetsig att man lätt skadar sig. Vi väljer att slänga ut punkjävlarna från Åhléns istället. Raggarna vad gör vi åt dom? OK tre varv i timmen. Inte ett dugg mer.

De tre i Diestinct är från vänster Jan Zachrisson, Mikael Selin och Jörgen Bergmark.
2022-12-27 kl. 13:35
Lahgers bästa text, så här långt i Blaskoteket. Han träffar nerven i Sundsvall anno 1980 med skärpa och precision.