Tant Strul. Scen: Någonstans på söder i Stockholm en oktoberkväll när vintern tillfälligt ångrat sig och tagit ett steg tillbaka.
Tjejgrupper. En företeelse som egentligen borde vara helt onödig men som i en felaktig realitet har blivit ett sundhetstecken.
Idealet vore i mina ögon en situation där grupper kan bildas i en salig blandning utan hänsyn till vilket kön de olika medlemmarna en gång råkat bli givna. Men med det könsrollssystem som byggts upp genom historien har en sådan lösning tidigare varit så gott som omöjlig utan att ögonbryn höjts över hårfästen och drycker satts i halsar.

När jag kom för att träffa gruppen var jag helt oförberedd. Tant Strul existerade i mig bara som ett kul och fyndigt namn på någon för mig okänd konstellation människor.
En i och för sig utmanande situation men samtidigt svår då avsaknaden av underlättande referensramar ibland känns besvärande i intervjusituationen. Gruppen verkade framför allt lite besvärad av detta faktum, man var helt enkelt (och berättigat) rädda för att jag skulle bilda mig en felaktig uppfattning av dem under den korta tid som stod till buds.
Men efter resonemang var vi ganska eniga om att det kanske t o m skulle vara en fördel för dem att jag saknade förutfattade meningar. Nåja, förutfattade meningar får jag medge att jag ändå hade. Matad som man blivit med tjejpunk ackompanjerat av Janowska primalskrik. (Inga namn nämnda, inga glömda) (Gardering 1).
Nåväl, så satt jag då där med tanterna: Körsty Stich — sång/text, Liten för Liten — bas, Malena — Orgel, Kajsa Karamell — gitarr/musik och sist men inte minst Micke för Mycke — accelerationstrumma.
Just Mickes situation bland tjejerna är givetvis ett tacksamt ämne att inleda ett samtal med. Med glimten i ögat sammanfattade han den:
— Jag håller på att bli transvestit men det får du inte skriva…
Det var inledningen till ett långt, stundtals ganska hett diskuterande om t ex ”tjejernas känslohysteri”. Man delar replokal med (fanfar) Dag Vag och Eldkvarn och man var ense om att dessa är betydligt effektivare när dom repeterar. Men medan Körsty och Kajsa vidhöll att det var känsloyttringar som skapade ineffektiviteten (— vi kan gräla i timmar om petitesser-Körsty) ansåg Micke att det helt enkelt beror på bristande rutin.
— Dom har ju hållit på i flera år medan vi kanske spelat något år på sin höjd. Men sedan fortsätter hand:
— Jag vill inte låta som någon mullig mansgris men det finns helt klart stora skillnader mellan tjejers och killars yttranden av känslor. Medan killar oftast håller känslorna inom sig visar tjejerna dom mer öppet och det skulle väl kanske tala mot det jag sa om att ineffektiviteten bara skulle bero på bristande rutin för så här är det faktiskt.
Ingen av tjejerna går egentligen mot Micke i hans åsikter snarare understryker Kajsa dem:
— Det är nog faktiskt ganska sant det som Micke säger och det har sagts åtskilliga hårda ord i det här rummet.
— Men man kan väl inte tro att folk ska lyssna på vad skit som helst heller och jag säger vad jag anser, Micke säger det med ett leende, men det uppfattar inte några av de andra och de kastar sig nästan i munnen på varandra i ivern att snäsa av honom.
— Det är han som bråkar mest, säger Körsty och får därmed sista ordet.
Rockbranschen är en nisch av ett patrialistiskt samhälle där män VERKLIGEN är män och hästar VERKLIGEN är hästar. Tjejer i rocken har nästan undantagslöst fått spela på sexsymbolism för att kunna slå sig fram medan karlar kunnat se ut hur fan som helst och ändå blivit superstjärnor. Gruppen höll till en början inte med på att en sådan beskrivning av verkligheten är helt riktig men vek till slut för min magnifika argumentering och Körsty mindes att när dom spelat på Roxy visst hade nog stamgästerna ”ute på kanterna” kollat in deras utseende ganska ordentligt utan att vara överhövan intresserad av vad dom framförde. Däremot tycker dom sej inte ha upplevt någon ”se-ner-på”-attityd från andra, manliga grupper.
— Snarare tvärtom (Liten), — att vi inte spelat så mycket ute beror inte alls på att arrangörer skulle motarbeta oss, utan att vi helt enkelt inte har försökt att få några spelningar på sista tiden.
— Vi har på sätt och vis inte haft tid heller, vi har ju varit upptagna med singeln och så har vi tyckt att vi måste träna in mer låtar innan vi går upp på scen igen. Det är ju inte speciellt kul för publiken om dom går och ser oss och vi spelar samma låtar som tre månader tidigare (Kajsa).
— Men det är ett jävla nedköp att vi inte har ordnat någon spelning i samband med att singeln släpps, tycker Micke och man bärkar diskutera vem som ska ringa runt till alla spelställen.
Ja visst ja’! Jag höll på att glömma den obligatoriska redogörelsen för gruppens historia hittills.
Tant Strul har funnits i olika uppställningar i ca 1 års tid. Från starten hade man en tjej på trummor också men hon och andre gitarristen var för ointresserade tyckte Kajsa och Körsty, som varit med från början, så dom kom inte med i den uppställning som nu råder sedan ett halvår.
Gruppen kommer alltså i dagarna med sin debutsingel ”Pappas Tant” och hoppas ganska mycket av framtiden.
— Våra drömmar? Naturligtvis skulle det vara härligt att kunna försörja sig på musiken men det är ändå inte det centrala, det är snarare att bli så bra att publiken gillar vår musik och att det på så vis uppstår en kommunikation vi — publiken.
Samtalet fortsätter och vid ämnet TV stiger temperaturen åtskilliga grader i rummet. Micke säger:
— TV är den mest passiviserande drogen av alla, och med hjälp av Kajsa blir det en våldsam diskussion mellan honom och Körsty om TV bara är skit eller om det kanske finns något gott i den.
För den skull inte sagt att Körsty var odelat positiv till TV-mediet (gardering 2). När tussarna så smått började ryka ur soffgruppen var det dags att byta samtalsämne. Vi pratade musik. Dag Vag, Eldkvarn, Ebba Grön, Doors, Elvis Costello, Velvet Underground, Arabisk pop (Micke och Körsty) , Dr Zeke, Usch, Torson, Garbochock, renässansmusik med mycket cymbaler (Micke) och Jam. Listan kan göras oändlig över vilka musiker/grupper de sett som centrala i sitt musiklyssnarliv.
Deras egen musik? Man var orolig för att jag skulle få en felaktig uppfattning om den efter att endast ha hört dom repetera 2 låtar och ett band med singeln och dom garderade sig: — Så här poppiga och glättiga är vi egentligen inte. Du skulle hört oss någonstans där det är bättre akustik (se där, det är inte bara jag och salig Putte Kock som behärskar garderingskonsten).
Jag redogjorde tidigare för mina förutfattade meningar. Dom föll verkligen pladask konfronterade med verkligheten. Tant Strul spelar i det material jag hört en gungande, pulserande, dynamisk rock som garnerad med Malenas farfisaslingor är klart stark, i ett svagt ögonblick skulle jag t o m kunna beskriva den som riktigt stark. ”Pappas Tant” t ex är spurt-ska à la Docent Död och inte alls trött mode-ska.
Tjejrocken har en renässans ute i världen. I England har vi rena tjejgrupper som Passions-Au Pairs-Delta 5. I övriga Europa t ex schweiziska Liliput (tidigare Kleenex). Även i USA grasserar tjejrockarna men där verkar de flesta grupperna utsprungna ur Kim Fowleys hembyggda kassaapparat. Tant Strul är en del av den svenska delen av tjejrockvågen, och kanske den ledande delen för den delen (Häpp!). Tant Struls största ambition är alltså att få igång en kommunikation med publiken och dom är lättpratade så det bör vara en enkel match, men det verkliga livet är som sagt felaktigt så…

”En fisk kan välja vart den vill simma
Men inte stoppa floden”

Skotskt ordstäv.