Dire Straits
Making Movies
(Vertigo)

Jag har aldrig drömt om en Fender, jag är äldre än så. En Rickenbackertolva är åkej, men du skulle se min Framus. En gammal orkestergitarr, en halvakustisk rockabillygitarr. Sliten, men naggande god.
Jag är tillräckligt gammal för att ha tjackat Dylans första plattor i London, innan dom kom till Sverige och Klas Burling spelade ”Bob Dajlan” på Pop-Vilket-År-Det-Nu-Var. Börjar du ana vad jag vill komma till nu?
Jag har aldrig fattat alla lovord som kastats som konfetti över Dire Straits i allmänhet och Mark Knopflers Fender, läderartade fingertoppar och låtar i synnerhet.
Gungigt, mjukrockigt, nynnbart. Men dom här ackorden, väck mej mitt i natten och ge mej en gitarr så ska jag spela dom. Jag har t o m skrivit Knopflers låtar, flera av dom. Det är inget märkvärdigt. Dom flesta av Dylans tusen åter tusen lärjungar har suttit med sina Ibanez Gibson-kopior och gjort egna låtar till ackordföljderna som pappa Dylan lärt oss.
Det här är mitt allmänna intryck av Dire Straits och Mark Knopfler. Jag skriver ned det medan jag sitter och väntar på att nya LPn ”Making Movies” ska anlända till posten.
Nu har LPn gått tio, femton gånger. Vad tycker jag nu?
Brorsan Dave har lämnat Dire Straits. In har istället kommit Roy Bittan från E Street Band på keyboarden. Producerat har Mark tillsammans med Jimmy Iovine, som tidigare proddat Graham Parker och Springsteen.
LPn är ytterligare ett kapitel i berättelsen om hur Knopfler förhåller sej till sina förebilder. När förebilder blir kompisar som ger impulser, men inte mer, då funkar dom bra. Men efter att ha satt på sej Dylans stövlar har Knopfler nu också lånat ett par av Springsteen. Bittan behöver bara lägga ett finger på pianot, lyssna på ”Hand in Hand”, så låter det Springsteen.
Jag kan inte låta bli att undra: Vem är Mark Knopfler, egentligen? Eller som Ian Dury sagt: ”Spela countryrock i London i slutet av 70-talet?????”
Visst, jag erkänner att elklaviaturerna ger Dire Straits Dylancountry nya klanger och kanske kan man kalla Knopflers första rocklåt, ”Solid Rock”, för u t v e c k l i n g. Men alla instrument ramlar in på sina rätta platser så precist att jag nästan tittar efter om Dire Straits gått över till Nacksving.
Musiken sitter och svänger som attan på ”Making Movies”, men för mej är det kört. Jag vill bli road, men också oroad. Inte smekt på samma sätt om och om igen.
Är musiken redan körd, då krävs total ärlighet, känsla och enhet mellan musik och artist. Jag hänvisar till Dury-citatet ovan.
Mitt favoritspår är ”Les Boys”. inte för att låten är suverän eller originell, utan för att Knopfler vågar ta andra ljud ur gitarren och kliva ur Dire Straits familjära sound.
Men jag vet, du kanske redan har slutat läsa eller också undrar du vilken galning jag är som skriver ner Dire Straits så här. Det är bara mitt personliga knorr. Du och 10, 20, 30, 40.000 svenskar till kommer att köpa ”Making Movies” och tycka att den är skitbra. Jag vet det.