CHATTERBOX
B-FILMS
Musikverket

Dom försökte som Pain — nu försöker dom som B-films. Men namnbyten är tyvärr inte tillräckligt när det viktigaste ändå saknas.
Dom ser rätt ut, dom ger sken av att veta vad dom vill men saknar det centrala; starka låtar. Visst har dom sina ögonblick men dom ögonblicken drunknar i det allmänna intrycket av ett ganska ointressant larm. Det finns A-filmer och B-filmer, det finns A-grupper och B-grupper. B-films tillhör de senare.
Ibland lämnar Fantomen djungeln — då går ingen säker, förutom kylans vänkrets för dom befinner sig i Musikverkets skydd. Där skapar Chatterbox artificiell kyla i höstmörkret. Det har kallats ”Post-punk modernism”, det har kallats ”kalla vågen”, den musik som vi i Velvet Undergrounds anda blivit den verkliga innetrenden i Brittisk rockpress.
Chatterbox brukar jämföras med grupper som Cure och Siouxie and the Banshees och visst kan man finna likheter med framför allt Cure. Att däremot jämföra med kvasiavantgardister som Public Image är nästan ärekränkning mot Chatterbox. Gruppen har utvecklats snabbt under det senaste halvåret och ger nu ett mycket homogent intryck. Deras musik är kall men vacker, egentligen enkel men ändå krävande. I vissa låtar använder man synteziser och just dessa är höjdpunkterna under spelningarna. De fyra killarna har blivit märkbart säkrare på det senaste halvåret.
Men allt är inte perfekt, materialet håller inte hela vägen trots att de genomför en av de kortare spelningar jag sett. Publiken verkade inte speciellt imponerad. Att deras musik inte är av den arten att den driver publiken till bärsärkargång av entusiasm är en sak men kvällens applåder var dom lamaste och mest avmätta sedan Zsa Zsa Gabors 11:e comeback-show hösten 1973.
John Peel skulle älska Chatterbox musik. Jag fascineras av den, och det är i alla fall en början. Och det här är ett slut.