THE SPECIALS
More Specials
(2 TONE/Chrysalis)

“Enjoy yourself it’s later than you think.” Så inleder Specials sin andra LP. Redan på andra spåret “Man at CA” förklarar gruppen vad dom menar med den sorglösa inledningen. Vi lever i kärnkraftssamhällets skugga och ingen vet när det smäller. Bäst att ösa på tänker Specials. Dom är verkligen modiga och gör allt det många drömmer om att i hemlighet få göra men aldrig törs.
Specials bryr sig inte det minsta om att följa upp sin förra skiva. Här kommer något helt annat. Inte nytt och fräscht precis, men definitivt annorlunda.
Specials gräver ner sig i 60-talets musikaliska skyttevärn. De som byggdes av lättviktiga tuggummipoppande engelska gäng.
“Pearl’s cafe” hade kunnat vara en av Hermans Hermits tio i topp precis som Selectors är Specials svaga för James Bond. “Sock it to ’em J.B.” är soul med James Brown hugg i blåssektionen.
“Stereotype” sväller ut till ett långt äventyr med dragning åt dub. En spanskklingande trumpet finns här liksom i “Holiday fortnight”. En turistcalypso som rullar på utan mål och mening. Musik som vi brukar höra i pauserna mellan sportreferaten i melodiradion.
Rhoda Dakar lånas in från Bodysnatchers och kör smörig duosång med Terry Hall. Catharina Valente och Edmondo Ross kunde inte ha gjort det bättre.
“International jet set” svänger mystiskt och lockande. Telefonljud på sången och det här är en platta där snart sagt varje låt associerar till 60-tals musik. Här är det Beatles S:gt Peppers album.
Det här låter gnälligt och snålt. Men det är mycket på den här LP:n som är förvånande och märkligt.
Specials har krokat på 60-tals prylen rakt av utan skygglappar. Från konvolutets oskarpa instamaticfärger och vita kant överst med artistnamnet till melodiernas form, uppbyggnad och instrumentering. Ett separerat lite burkigt ljud fanns visserligen även på förra plattan men med det här materialet blir det för mycket.
En bonussingel följer med mitt engelska importexemplar. Det är sångaren Neville Staples och gitarristen Roddy Radiation som ansvarar för var sin sida. Här finns det omedelbara svänget. De skamlösa greppen, garvet och dansen, dansen. Neville låter som Elvis -56 i Memphis. Roddy blixtrar i våldsamt snabb ska.
Specials nya är en utmaning på samma gång som den innebär en utslätning. Se här, vi törs vara banala, vi törs vara enkla säger de. Det är ju tänkbart att de måste ta ett steg bakåt för att ta två steg framåt. Om det är så kan vi se framtiden an med tillförsikt, om inte befinner sig en av fjolårets roligaste debutgrupper alla kategorier ordentligt på glid.