Att Yngve Malmsten är hårdrockaren från Sverige som slagit i USA och Japan, det känner alla till. Men vem är han egentligen?
En ung man med mycket bestämda åsikter och ett enda stort intresse: sin gitarr. Eremiten bland svenska musiker.

I Sverige är musiklivet helt dött, svenska band får aldrig en chans, och det finns heller ingen som accepterar att man spelar på heltid.
— Det är liksom inget riktigt yrke tycker folk. Det är för jävligt.

Orden är Yngve Malmstens.
När Yngve var liten, eller snarare tonåring, spelade han i diverse små grupper i hemstaden Stockholm. Medlemmarna i en av dem var några andra hårdrockkändisar, nämligen en del av styrkan i Europe.
Han var i tur och ordning med i följande band: Powerhouse, Burn, Power och Rising Force.
Rising Force var på sin tid det mest publikdragande namnet på Stockholms ungdomsgårdar, och alla hade hört talas om diktatorn Yngve.
För han var en diktator!

Det hade alla hört någon säga. Och att han försökte vara, se ut, och låta som Ritchie Blackmore, det visste alla också. Dessutom slog han ju sönder, och eldade upp en gitarr på alla spelningar precis som Ritchie.
En del av det sistnämnda snacket var nog sant, men idag vill mannen inte höra talas om att han skulle låtit sig influeras av Ritchie.
Yngve kickade medlemmar som han behagade om de inte lade ner lika mycket tid på spelandet som Yngve själv gjorde (precis som Blackmore).
Han gav allt och krävde allt.
Skivbolagen vägrade sin vana trogen att se och höra på Yngve, och vem vet, kanske gjorde de rätt ur ekonomisk synvinkel.
Åren 81/82 var det mycket svårt att vara hårdrockare i Sverige.
— Jag har inga polare i stan, svarar Yngve när jag frågar om han inte längtar hem till Sverige ibland.
— Det fanns ingen som respekterade mig för vad jag gjorde, fortsätter han. Alla bara garvade, och sa att jag aldrig skulle komma nånstans…
Men, tänk där har vår gode Yngve helt fel, för var det någon som tonåringarna i Stockholm respekterade så var det Yngve, om någon sen var sur för att inte han orkade repa i tio timmar per dag som Yngve, eller visste att han aldrig skulle bli så bra som Yngve, och därför hånade honom av ren avundsjuka, vet jag inte. Men respekten fanns där i alla fall.
Efter att ha slängt ut alla ur Rising Force provspelade han i diverse amatörgäng, bl.a Stitch, men de nobbade med motiveringen att han var för bra.
När Yngve hörde talas om Skånerockarna Silver Mountains kompetenta musiker, åkte han ner till Malmö, lirade med dem och gjorde en demo, och han lade deras namn på minnet.
1983 hörde en Los Angeles-kille, Mike Varney, med ett litet fnuttigt skivbolag av sig. Han var villig att satsa en stor del av sitt kapital på att få Yngve till USA, och Yngve fick sin efterlängtade friplåt dit.
Ryktet om att Yngve stuckit spred sig som en löpeld och alla var så avundsjuka.
Sedan kom livstecknet.
Yngve fanns med på en platta med LA gruppen Steeler.
Det var Mike Varneys förtjänst, men sedan sprack samarbetet mellan de båda. Varney var nämligen helt övertygad om att Yngve var uppsänd från ett varmare rike, nämligen helvetet. Han visste att Yngve var Djävulens son, och därmed basta. (det är inte lätt att vara supergitarrist, blir man inte kallad diktator är man istället “Son of Lucifer”)
— Jag hade inget att förlora på Steeler. Att komma som helt okänd från ett land där musiklivet är döast i Europa är svårt.
— Där har svenskar också en märklig inställning, de tror att det bara är att komma till USA sedan händer allt av sig självt. Här är fan så mycket hårdare än i Sverige. 
Men, kan man spela som Yngve då behöver man inte slita arslet av sig för att nå framgång, och Yngve hade inte spelat länge med Steeler förrän folk kom från när och fjärran för att flukta in Djävulens son, sen fick Steeler finna sig i att svensken var det publikdragande namnet, inte de själva.
Några som inte fann sig med det var dock Alcatraz, med Graham Bonnet i spetsen, bandet som Yngve lämnade Steeler till förmån för.
Bonnet ni vet, gubben som sjunger falskt och är tjurskallig, han tålde inte att han inte längre var stjärnan i bandet. Gubbarna började frysa ut Yngve, och han drog mitt under en turné. (Obs, detta är Yngves version av det inträffande).
— Grejen är ju den att alla som kom för att se Steeler, alla som kom för att se Alcatraz kom för min skull, det spelar ingen roll vilket band jag lirar med. Det är ett faktum, sen får du kalla det skryt om du vill.
När Yngve lämnat Alcatraz åkte han hem till Los Angeles för att avsluta den soloplatta han påbörjat på skivbolagets uppmaning. Då kom Yngve ihåg keyboardisten Jens Johansson från Silver Mountain (son till den avlidne jazzpianisten Jan Johansson). På sång hade Yngve per annons fått fram Jeff Soto; en helt okänd amerikan. Yngve själv spelar bas, tre olika akustiska gitarrer, samt förstås elgitarr (för övrigt spelar han också trummor, men inte på sina skivor). Han producerade själv också och lyckades bra.
— Jag har alltid varit jävligt insatt i ljudteknik, men soloplattan var lite knepig, eftersom jag satte ihop två 24-kanals med hjälp av datasynkronisering, det tog ett tag innan jag hajade hur det funkade, och sen är det svårt att få en icke kommersiell platta att låta kommersiell. Men trots det finns det även 45-åringar som gillar skivan.
När soloplattan var klar släpptes den i Japan, och senare även i Sverige. I Japan sålde den guld på förhandsbeställningarna, och även Sverige har fått upp ögonen för den. I USA har den ännu inte getts ut, där skall men släppa Rising Force-plattan nr 2 först.
Ja, Yngve gick in i studion direkt efter att han slutat sitt soloprojekt. Då hade han även ringt upp Jens brorsa Anders som fick spela trummor, och förstås Marcel “Marre” Jacob på bas och sångaren Uppman från Rising Force.
Marre lämnade därmed sin grupp Power. Dessförinnan har han spelat med Europe, fast då hette de Force (hänger ni med). Marre var bl.a med och skrev Europe-låtarna “The king will return” samt “Scream of anger”.
Marre är tämligen uppåt när jag pratar med honom, han har fått sitt livs chans och det är han väl medveten om. Killarna bor tillsammans i en trevåningskåk i L.A, Jens, Anders och Marre delar på undervåningen, medan övervåningen är intagen av Yngve, och dennes vackra flickvän (märkligt vad snygga tjejer killar får tag i när de blir rika och berömda).
Den plattan kommer att släppas i Sverige framåt sommaren. Turnéer har redan hunnits med, och både i USA och Japan har gruppen spelat för utsålda hus. Nya Rising Force har gjort någonting som förmodligen kommer att märkas i musikhistorien. De har som första Svenska hårdrockband någonsin blivit oerhört uppmärksammade och populära internationellt, något som är förbannat bra för Sveriges dåliga musikrykte utomlands (borde inte Turistrådet ge dem något slags pris?)
Han tycker det är tråkigt med intervjuer, och det tycker han om nästan allt som inte har med hans flickvän eller gitarr att göra.
— Jag lyssnar aldrig på musik, och går aldrig på konserter, jo en har jag förstås varit på, Deep Purples, men det var för att Ritchie bjöd in mig.
Du är alltså för bra för att kunna bli inspirerad av någonting du lyssnar på?
— Nej, det är väl kanske inte så. Det är det att man får annorlunda musiksmak, blir mer invecklad musikaliskt, och får ett annat sätt att tänka på. Då tycker man inte det är så ballt att lyssna på en gitarrist som spelar på två ackord i flera minuter. Men, jag lyssnar förstås på klassisk musik.
Han hyser ingen bitterhet mot Sverige, och inte emot någonting annat heller.
— Jag brukar inte orka engagera mig i sånt där.
Innan intervjun är slut frågar Yngve vem killen på tidningsomslaget är, det är Limahl. Att han inte känner till Limahl visar att han är ganska ointresserad av det som händer omkring honom i musikbranschen. Han lever ganska isolerat med sin tjej (när han inte turnerar) i villan, har inte speciellt många vänner, och trivs nog med det. I USA existerar bara USA, för Yngve existerar bara gitarren, han är en eremit, och kanske blir han en dag hårdrockvärldens Greta Garbo.

Greta Garbo isolerade sig och dog i stor ensamhet.