Under Rövsvetts framträdande ansåg en besökare att han av någon anledning hörde hemma på scenen. Han togs snabbt av scenen och backstage tog en specialavdelning ur jourgruppen ”hand om” honom. Pojken var bråkig och en av jourgruppens större killar fick använda sin styrka för att hålla honom på mattan. Tydligen blev grabben ganska spak för när polisen anlände utbrast den bråkiga ynglingen:
– Äntligen!

Australiska bandet Cosmic Psychos anlände till Hotell Hulingen mitt i natten och upptäckte att hotellet i fråga hade stängt redan 23.00. Tack vare en morgonpigg hotellgäst lyckades de ta sig in och de fick dessutom hjälp med att lirka fram några lediga rumsnycklar bakom receptionens galler med hjälp av en piasavakvast med en spik ändan.
Vad som hände när detta lilla inbrott fick sin upplösning förtäljer inte historien, men på Göstas hotell brukar det mesta lösa sig finfint…

De flesta festivalfunktionärer tar semester eller kompledigt ett par dagar eller ett par veckor för att jobba med festivalen. En del har fortfarande sommarlov från skolan. Andra (inte alltför många hoppas vi) ”sjukskriver” sig.
Men för Åke Hammarsköld och Mikael Rundberg, ansvariga för försäljningsgruppen, var det inte så smidigt eftersom de låg i lumpen på I4 i Linköping. Först sökte de tjänstledigt hos plutonchefen, sen hos kompanichefen, sen hos Bataljonchefen, sen hos Regementschefen, sen hos Arméchefen. Avslag hos alla. Till slut beviljades de två dagar tjänstledigt av landets Överbefälhavare. Så fungerar militärerna. Suck!

Atelje-gruppen med Mia Göhle, Lotta Rosen och Kenna Rosen i spetsen, smyckade ut hela festivalområdet på ett sätt som det aldrig blivit utsmyckat tidigare. Omtalat och berömt från artister och press till besökare och funktionärer blev deras jobb. Vi ser fram emot vad de ska hitta på nästa år…
Spindeln i taket på stora dansbanan var ett av alla deras påhitt och för den så måste man ge Tony Frost ett extra omnämnande. Han hängde där i taket i flera dagar för att få upp odjuret.

Hångelhörnan var ett nygammalt påhitt, som var uppskattat. Här hånglades det dagarna i ända. Och inte bara hångel förresten. Flera ”festival-par” gick längre än så… Klass 9A som städade på söndagen hittade faktiskt också ett antal begagnade gummiartiklar på denna plats…

Under fredagsnatten försökte två personer att, nakna, simma från campingen in på området. Tanken var att en tredje person skulle bära in kläderna och träffa plankarna vid strandkanten så att de snabbt kunde ta sig vidare in på festivalområdet. Försöket stoppades dock av de vakna HHF-vakterna som uppmärksammade vad som var på gång. Vänligt men bestämt gjorde de klart för simmarna att det bara var att vända om och plaska tillbaka till campingen.
”Båtplankning” var en nyhet i år. Det fanns ett antal besökare som tog sig in billigt och bekvämt denna väg och båtägaren gjorde sig nog en rejäl hacka innan han togs på bar gärning av ordningsvakterna med Mats Lind från Linköping i spetsen. Gärningsmannen hamnade sedan hos polisen i Vimmerby och har åtal att vänta. Så kan det gå för plankare!
Avbitartång blev festivalens storsäljare. Helt slutsålt i Hultsfreds samtliga affärer. De lyckliga tånginnehavarna klippte sedan hål i stängslet som omringade festivalområdet och sparade på så sätt 350 kronor. Detta till praktiska arbetsgruppens stora förbannelse. Ett speciellt team lagade staket utan uppehåll i tre dygn. De som försöker nästa år igen vet inte vad som kommer att drabba dem. Det kan vi avslöja nu; PRAKTISKA ARBETSGRUPPENS VÅLDSAVDELNING!

Telefonen ringde på festivalkontoret.
– Hej, det här är Rövsvett (vilken öppning på ett samtal). Vår bil har gått sönder utanför Hjältevad. Vad ska vi göra?
Festivalkontoret skickade en bil och klockan halv två på fredagen sparkade Rövsvett igång festivalen på Stora Dansbanan. Hur det gick med bandets bil vet vi inte.

Ett enda klagomål fick vi om att det var för dyrt att gå på festival i Hultsfred. Men inte var det för dyrt, snarare alldeles förbaskat för billigt (åtminstone har festival-ledningens Gunnar Schlagerman tyckt det och propagerat för det i över ett halvt år)
För 350 spänn fick man möjlighet att se 80 grupper. Det blir 4,38 kronor per grupp. Nu är det ju så att man inte hinner se alla, men å andra sidan så kom man ju till och med undan med 300 kronor om man var smart nog att köpa sin biljett i förköp.

Vi måste beundra alla obotliga optimister. Som den norske ”journalisten” som ringde festivalkontoret fredag eftermiddag och ville bli ackrediterad och komma in gratis. Vänligt men bestämt förklarades att det nog var lite sent påtänkt och därför inte möjligt.
– Men jag är ju redan i Hultsfred, vädjar norrmannen. Tyvärr, det är nog bara att lösa entré som alla andra.

En ambitiös festivalarbetare från i musikersammanhang legendariska Örkelljunga lyckades med konststycket att somna mitt under Laibachs framträdande på lördagen. Till saken hör att han gjorde det uppe i mixertornet i Saharatältet under tiden som han körde en av spotlight

Docenternas Joppe Pihlgren hade utan tvekan festivalens tjusigaste scenkostym. Det var en skräddarsydd kavaj med Ferrarimotiv. Elegant och kanske god tvåa var Robyn Hitchcock med sin rutiga kollektion…

Under förra årets festival förstörde Ebbot Lundberg, ryktbar sångare i Union Carbide Productions, presskonferensen med Joe Strummer. I år hälsade han på igen. På lördagskvällen, vid elvatiden, kom han inraglande i presstältet, satte sig i knät på en teaterskribent från Uppsala och frågade henne om hon var intresserad av en snabbis! Det var inte teaterskribenten utan hon gav Ebbot en öl istället. Ebbot hällde ölen i håret, på sig själv och raglade därifrån…
I öltältet bakom scenen var det gott om törstiga personer. Ebbot försökte köpa öl för rikskuponger, men det fick han inte. Ett annat bra sätt, tyckte Ebbot, var att krama sönder plastmuggen, kräva en ny öl och sedan snabbt halsa den gamla under förevändningen att ”den ändå skulle slängas”.

Vi spelade just innan Motörhead och andra storheter på den stora scenen. Vår utrustning fick precis plats framför deras, så det är väl därför vi fick vara med. Vi är ju ett festivalband, så vi laddade för fulla muggar!
(Bo Åkerström, Torsson)

Framåt småtimmarna på fredagsnatten mötte vi en upprymd Kenna Rosen, som sprang omkring och skakade på huvudet. Hur är det fatt Kenna?
– Uhhh, fy skråen!
Vad har hänt?
– Uhhh, de här va de värsta!
Mår du inte bra Kenna?
– Uhhh, ja säjer bara de!
Säj då!
– Jo, vi kom in i The Men They Couldn’t Hangs loge och snackade med dom. När vi sa att vi hade ett band som hette Wild Rover och som spelade en del av deras låtar så började de sjunge: ”I’ve been a Wild Rover for many old years and I spent all my money on Whiskey and Beers…”
– Sen satt vi å spelade med The Men They Couldn’t Hang. Uhhh, fy skråen!!!

En som verkligen gillade Sverige var Alex Strogachev, sångare i det ryska bandet People Territorial Army.
– Allt är så fritt här. 18.000 åskådare och 30 poliser! I Sovjet skull det vara 18.000 poliser och 30 åskådare, skrattade Alex.
Visst överdrev han, med det låg ett korn av allvar bakom skämtet.
Friheten blev för mycket för en annan medlem i samma ryska band. Han blev snabbt känd som den mest odräglige besökaren på hela festivalen och hade inte vår välvilliga inställning till detta svensk/ryska utbyte funnits hade vi helt överlämnat honom till praktiska arbetsgruppens våldsavdelning.
Då hade han nog föredragit lite vanlig, hederlig svensk polisbrutalitet istället.

En av festivalens huvudartister, Charles Nonsens blev kidnappad på lördagseftermiddagen. Gärningsmannen krävde inte någon lösensumma – enligt uppgift hade Charles omedelbart blivit halshuggen på campingen.
Charles manager Johan Hagelbäck sörjer, men meddelar att hans svärmor är i full gång med att sy en ny docka.
– Det är oerhört smickrande att Charles få vara här. Han är ju mest van vid att få nobben av arrangörer. Detta blir en plattform att gå så långt som vi drömmer om. Vår autografautomat skvallrar om vill ha oss. Fickan är full av kronor.

Mats Barrdunge, doktorand i filosofi vid Stockholms Universitet, uppträdde tillsammans med Rikets Säkerhet på Argus-scenen. Han var inte helt nöjd med festivalen och föreslog en förbättring till nästa år.
– Hug ned alla träd! Människornas tankar kan inte sväva fritt över området eftersom staden står i vägen.
Festivalledningen diskuterar problemet.

Artisters rider brukar vara intressant läsning. Där talar banden om vad de vill ska finnas i logen, och det brukar inte vara lite. Iodine Jupiter, poet på Argus-scenen, bröt av från gängse mönster genom att begära nio TOMMA vinflaskor.
Vinflaskor är i och för sig ingen ovanlig post i en rider. Men TOMMA! Scenchefen Thomas Eriksson är dock en driftig man och hällde snällt ur vinet.
Med flaskorna utförde Iodine Jupiter senare en rituell akt.

Den 11 augusti kl 13.55 landade SAS fight från London på Landvetter. Och kostymnissarna blev nog aningen förvånade för på detta plan fann man följande artister: Motörhead, Robyn Hitchcock & The Egyptians, 999, Pop Will Eat Itself och Slab!.
Vilken resa…

Hårdsatsande skivbolaget PolyGram ligger bra till hos landets journalister efter Hultsfredsfestivalen. Bolagets eget tält på. backstageområdet var ständigt välfyllt med (nyhets?)törstande journalister.
Elaka tungor hävdar att pressen var mer intresserad av gratis starköl, champagne och cigaretter än av traditionell information. Konkurrenter från andra skivbolag kastade avundsjuka blickar mot tältet – och önskade att de haft samma möjligheter att smörja landets omutliga musikskribenter.

Det franska Bommen-bandet Kat Onomas manager blev jublande glad när hon kom till presstältet för att hålla presskonferens tillsammans med bandet. Tältet var smockfullt med nyhetslystna journalister. Det gick knappt att få in en fot. Rätt snart gick det dock upp för fransyskan att det inte var hennes skyddslingar som var föremålet för det jättelika massmediala intresset. En blixtinkallad presskonferens om tågolyckan hade lagt beslag på presstältet. När fransmännen senare tog tältet i besittning var det – till managerns besvikelse – inte alls lika trångt om saligheten. Men Kat Onoma var glada ändå eftersom dom fick prata med Expressen.

Problempublik hade Sommartoppens programledare Lotta Bromé och Anders Lundin, som ju sände direkt från Hultsfred på lördagseftermiddagen. De behövde inte direkt peppa upp publiken, det hade den ordnat själv. Programledarna hade minst sagt problem med att få Motörhead-diggande AIK-fans att sluta skräna på fel ställen.
Kjell Höglunds ”En stor stark” gick naturligtvis upp som en raket från nionde plats till överst på listan. Annars skallades det mest talkörer från Sommartoppstältet; HULTSFRED, HULTSFRED, HULTSFRED!
– Rena kriget, var Lotta Bromés omdöme om sändningen i Hultsfred i en tidningsintervju senare.

Vi var väldigt glada för regnet och det dåliga vädret i början på festivalen, annars hade det kommit för mycket folk, kanske 4.000–5.000 personer till.
Gunnar Lagerman, Festival-ledningen

Vi skulle kunna spela här varenda dag!
Patrick Olsson, The Creeps

Var är alla blondiner?
Van Morrison

Det är roligt med festival, för di kommer hit utklädda!
Yngve Mangotsson, 67 år

Jag kan inte fatta att alla på festivalen jobbar gratis, så otroligt bra som allt funkar. Det är fantastiskt!
Robyn Hitchcocks manager Howie

Sent på lördagskvällen korn en security med ögon stora som tefat in på kontoret på Saharascenen. Han drog den scenansvarige lite avsides och sade rakt på sak:
– Jag måste få ledigt, jag har träffat en sån kanontjej. Det är helt enkelt dödsviktigt, jag bara måste.
Först ville chefen inte ge honom ledigt men eftersom han var så desperat insåg han att det måste vara något alldeles speciellt så till slut fick han gå. Han tog scenchefen i hand, skakade den länge och väldigt hårt, sedan sprang han iväg med en hastighet som skulle få Carl Lewis att bli grön av avund. Han sågs inte till mer…

Värst på det beryktade planet från London var Pop Will Eat Itself. Väl i Hultsfred var de värst på hotellet. Väl nere på festivalområdet beblandade de sig snabbt med alla andra festival-sluskar och allt var frid och fröjd. Inte minst var de nöjda när allt var slut på fredagen och bandet villade omkring lite småpackade på bygatan utan en aning om var Hotel Hulingen låg. Då kommer Anders Lagerman i transportgruppen med en buss och känner igen dem, plockar upp dem, bjuder på öl och släpper av dem vid Hotel Hulingen. Nöjda poppies vill vi lova!

Jakob Hellman missade turnébussen från Helsingborg men lyckades i alla fall muta en kille med en tusenlapp och bensinpengar för att köra honom till Hultsfred.
På något vis kommer han efter mycket krångel in på festivalområdet tillsammans med chauffören. Jakob tar sig till backstage-grinden vid praktiska. Där vaktar ingen mindre än Johnny ”Blåballa” Karlsson.
– Vi måste in här, sa chauffören. Här kommer ni inte in, sa Johnny.
– Men jag är ju Jakob Hellman, sa Jakob Hellman.
– Vilken jävla Jakob Hellman, det finns minst tusen Jakob Hellman i det här landet, svarade Jonte.
– Men jag har ju leg, skrek Jakob.
Klockan två stod Jakob Hellman på scen. Hur han kom in vet vi inte. Men en sak är säker – inte var det via den grind som han bevakade.

Mikael Rickfors hade med sig nästan hela släkten till Hultsfredsfestivalen. I en liten loge trängdes han in sig med 18 andra, mest barn och kvinnor med magen i vädret. Ändå anlitade Mikael inte någon av alla dessa som barnvakt. Nej, han kopplade själv av efter sin konsert med att promenera runt på festivalområdet med sin barnvagn…

Lyckligast på hela Hultsfredsfestivalen var nog Skellefteå-bandet Wannadies, som spelade på Stora Dansbanan.
Först gjorde de en suverän konsert, av många utnämnd till festivalens största sensation.
Sedan fick de ett skivkontrakt. Efter det var de hett byte bland journalister, radioproducenter och fans. Spaltmeter har sedan dess skrivits om Wannadies i landets alla tidningar och de har hörts otaliga gånger i radion.
– Det kan inte bli bättre än så här, sa Gunnar Karlsson i Wannadies efter deras otroliga helg i Hultsfred.