PÅ VÄSTFRONTEN INTET NYTT

THE DEL-LORDS
Frontier Days
(EMI America/IMP)

Så du vill också bli en rock & roll-stjärna? Sätt bara in en annons i Rolling Stone eller någon annan ärevördig rockblaska och skriv: ”Lovande låtskrivare/sångare/gitarrist söker gitarrbaserat rockband. Influenser: The Byrds, Flamin’ Groovies och Eddie Cochran”. Din lycka är gjord.
Att det verkligen går att tjäna pengar på det och samtidigt bli kultstjärna i Frankrike är ju band som Fleshtones, Jason & The Scorchers, Le Roi Brothers, Dream Syndicate, Long Ryders och Rank & File (för att på måfå välja ett par) levande bevis på. Och alla är de från samma kontinent som nu ger er: The Del-Lords!
Det är med illa dold tillfredsställelse som jag har sett (och hört) detta gitarrbaserade rockalternativ sprida sig som en farsot över den amerikanska kontinenten. Men därifrån till att säga ALLT är bra, är ett långt kliv. Som med The Del-Lords t ex.
Frånsett ett par smakfulla inpass, lever ”Frontier Days” högt på sin opersonlighet, och känslan av att man har hört det förr vilar tungt över plattan. Jag tror jag vet precis var ”Frontier Days” kommer att hamna: i hyllan någonstans i närheten av Delberg & Glen och The Dictators, men när de senare åker ut, stannar ”FD” kvar.
Vad The Del-Lords saknar, förutom utstrålning och schvung, är bra eget material, med tonvikt på både ”bra” och ”eget”. ”Get tough” är en rätt stötig utflykt i storstadsrock (som Fleshtones utan de hippa idéerna) och ”Burning in the flame of love” är powerpop med precis de rätta refrängfinesserna. Klassiskt utskurna titlar dessutom — något man tyvärr inte kan säga om ”I play the drums” som mer vittnar om långt gången infantilitet, ett faktum som förstärks än mer när trummisen bryter av deras Berrymani med, just det, trumbreaks. Billigt.
Resten ja, det är OK — VÄLspelat, VÄLsmort men också VÄLdigt lättglidande och andefattigt. Men föralldel, imitationer är ju trots allt den ärligaste formen av förfalskningar.

Betyg: 5/10