GET A BUZZ!

THE CHOCOLATE WATCH BAND
Forty Four
(Big Beat/Amigo)

THE PRETTY THINGS
Let Me Hear The Choir Sing
(Edsel/SAM)

Två innehållsrika lathundar för dessa garagetrendtider — lathundar i det att ni slipper anstränga er (och börsen) alltför mycket för att få nästan 30 låtar stark punkfrenesi från 60-talet.
Ett band som började hetsigt, gav The Rolling Stones en hård kamp om äran och pengarna och som sedan sakta men säkert försvann ut i ett moln av rökelse.
Ett band som redan från början blev lurade, som i bästa fall fick spela själva på sina plattor och som aldrig riktigt fick sina 15 minuter.
Mitt första minne av The Pretty Things är från min barndom på Edward Lindahlsgatan i Malmö, när min storasyster helt frankt kom hem och annonserade att Stones var ute, passé, gamla gubbar och jag vet inte vad, allt till tonerna av ”Honey I need”. När jag blev lite äldre förstod jag vad hon menade. Om Stones var rockmusikens ”bad boys”, var The Pretty Things direkt livsfarliga.
”Let Me Hear The Choir Sing” är första delen av The Pretty Things Edward Lindahlsperiod och sträcker sig ett par månader in i 1965. Edsel fortsätter att plocka låtar med omsorg, se till att någon med artistiska anlag håller i omslag och att initierade personer (Brian Hogg i detta fallet) gör en kortare historik.
Musikaliskt hade man inte kunnat göra så mycket — inget av den ursprungliga adrenalinkaskaden har försvunnit med åren. Deras debutsingel ”Rosalyn” är brittisk R&B i ett nötskal: putmun, Jaggerismer, dålig andedräkt och Watneys Red Label.
The Chocolate Watch Band spelade också i början som om de kom från Dartford, London, men slutade som en tragisk kombination av småstadsnaivism (de kom från San José), hallucinatorisk San Francisco-idealism och Los Angeles hårdföra affärsliv. Ett kultband utan några egentliga framgångar helt enkelt, och deras karriär kan sammanfattas i en handfull snutiga singlar och en och annan lika aggressiv LP-låt — garageklassiker i all ära.
Big Beat har på ”44” samlat ihop den absoluta gräddan — borta är alla de spår som de inte själva spelade på, låtar som teknikern Don Besett sjöng på och instrumentala ragarockstycken för avtrubbade hjärnor.
Här får de den artistiska frihet som de aldrig kände av tidigare, och tillsammans med ”Let Me Hear…” är ”44” två gamla reliker som slamrar gott en bra bit in i 80-talet.

Betyg: 8/10