AV URSINNIGT SLAG

SWANS WAY
The Fugitive Kind
(Phonogram/Polygram)

Blir ni klokare då jag säger, att här finns mycket av Simple Minds, Associates, David Bowie, influenser av jazz och Bernsteins West Side Story samt att allt är mycket dansant?
Av vinterns utgivningar är nog Swans Ways ”The Fugitive Kind” den som gjort mig gladast. Associationerna är som sagt många, men Swans Way har styrkan i att ta tillvara på just sin särart.
I den finns begåvade arrangemang med mycket akustiska inslag i form av blås, stråkar, ståbas. En kvinnostämma som sticker in med precisa körer. En sångare som vet att utnyttja sin röst. Och under alla arrangemang, sång- och instrumentalinsatser finns det bara bra låtar.
NME skrev att Swans Way var pretentiösa live. Och det förvånar mig inte. Men på plattan klarar de av balansgången mellan det överdrivna och det avslagna. Det hela är så orkestralt att det måste till en mängd musiker för att göra musiken rättvisa på scen.
Det kan ju naturligtvis ses som en svaghet, men jag tycker inte det. Kvaliteten är för hög, framförandet för gott för att det skulle viftas bort.
Swans Way kan sägas tillhöra samma genre som Sade och Everything But The Girl, men har en nyfikenhet och ett ursinne som de saknar. Och det lever Swans Way högt på.
Inledande ”Soultrain” på första sidan och andra sidans ”The Anchor” är mer än gruppens styrka och kraft. Men på något sätt är muskelmassan där samlad till en enda låt (nåja, två låtar).
Strålande — i väntan på nästa jul.

Betyg: 8/10