RAPPORT FÖR ORDBLINDA

RED GUITARS
Slow To Fade
(Self Drive/SAM)

Tro nu inte att jag lider av sur mage eller att min negativa attityd beror på att mitt kylskåp endast innehöll en halvfull burk oliver, kryddor och ett par potatisar när jag vaknade i morse. Tro inte heller att det beror på att jag är journalist med misslyckade rockdrömmar i bakfickan och nu alltså tar tillfället i akt att ösa min galla och besvikelse över andra band.

Istället är jag tjugosju år och tycker om musik. Inget originellt, utan högst vanligt. Vidare tycker jag inte om fotboll, inte bostadsförmedlingen i Stockholm eller folk som inte tycker om husdjur. Jag tycker inte om kommersiellt skapade rocktrender och inte heller om rockens berg och dalbana som kastar musiker och publik först upp i himlen för att sedan störta dem med skallen i betongen.
Personligen känner jag att en oroväckande stor procent av dagens rockmusik är på väg likt japanska dödpiloter att sanera sig själva mot verklighetens hårda yta.

En del av de här banden som likt fågel fenix stiger mot skyn sorterar jag in i facket för ”akustiska gladjönsar med velvet i bakfickan” eller ”stenallvarliga syntnissar med filter för verkligheten på glasögonen”.
Det är nya band som Violent Femmes, Bronski Beat, Smithereens och Green On Red m fl. De försöker och lyckas även att skapa en plattform för sin musik men dess hållbarhetstid är kort. Samma känsla har jag för pressens senaste gullgrisar, Red Guitar.
På ”Slow To Fade” som är den här engelska gruppen debut-platta, finns en hel genre kännetecken inklämda. Det är medvetna texter, ett slags Rapport för ordblinda. De arbetar på ett allvarligt och teoretiskt sätt med sin musik och de framför den med idiotens övertygelse.
Cynism är väl inget honörsord, men i det här fallet vore det bra med lite av den gamla hederliga varan. För vad vore förebilder som Television och Velvet Underground utan cynismen och den maskerade ironin? Inte ett skit och förmodligen ännu tråkigare än Red Guitars.
Men samtidigt tycker jag det är charmerande att unga människor med allvar i blicken generation efter generation tror att just de ska öppna ögonen och förändra världen. När deras egna ögon sedan öppnas sluts tyvärr deras munnar oftast ganska snabbt. Medvetenhet följs ofta av apati och hopplöshet istället för kamplust. Krutet är bränt.
Jag hoppas att Red Guitar går ut i den verklighet de nu tycks betrakta och uppleva genom bildmonitorer och massmedia. Att de skrattar, lever, gråter och känner. Att de står öga mot öga.

Betyg: 2/10