VACKERT GRABBAR, MEN…

MAKOTO OZONE
Makoto Ozone
(CBS – Distr Master Music Sweden)

JOHN MEHLER AND KENNETH NASH
Light The Night
(A&S – Distr Master Music Sweden)

Först och främst vill jag klargöra att jag inte har ett dugg emot ”vacker” musik — häromnatten lyssnade jag återigen igenom Miles Davis i Gil Evans’ gudomliga arrangemang av ”Sketches Of Spain” från 59/60 och beslöt mig för tusende gången om att detta måste vara något av det vackraste som någonsin skapats av människo-händer/själar. Det är så oändligt vackert — och det BERÖR.
Varför kan jag då inte få, endast 23-årige sonen till Japans ledande jazz-pianist Minoru Ozone att beröra mig ett dugg då han vid sin flygel tillsammans med Gary Burtons ofattbara virtuosa vibrafon eller Eddie Gomez, basisten från den klassiska Bill Evans-trion, låter toner och klanger strömma fram som skimrande blått, varmt vatten eller smeka sinnet som, som… ja, vad ska jag nu ta till för klyscha? För jag inser ju att detta ÄR vackert, Det är VACKERT.
OK, låt oss se det på ett annat sätt då, fortfarande med gott uppsåt: grabben Ozone är en överdängare på sitt instrument, vilket precis som i amerikanske trumpetaren Wynton Marsalis fall är extra, uppseendeväckande p g a hans unga ålder. Eller precis lika ointressant. Beroende på hur man ser det…
Det slagverkaren Kenneth Nash och trummisen John Mehler gör på sin ”Light The Night” är mer irriterande för deras musik är inte besläktad med någon tradition alls — utom kanske bakgrundsmusik till amerikanska TV-serier eller filmer, även om här går att spåra element från brasiliansk samba och bossa-nova, soft-funk, pop-melodik — ja helt enkelt det som blivit kvar av detta luddiga begrepp ”fusion”.
Att samtliga låtar har kristna titlar betyder inte att låtarna bygger på gospel-former, i ”It’s time to praise the Lord” dyker däremot Andy Narell upp med sina bensin-fat och då spelar man hotell-calypso — men är väldigt noga med att det inte blir FÖR vilt. Annars är det musik som jag mycket väl inser är rogivande, harmonisk, mycket välspelad och — ja, VACKER.
Mehler känner jag inte till sedan tidigare, men i fallet Kenneth Nash gör detta mig mycket besviken då hans spel på skivor med bl a Pharoah Sanders, Herbie Hancock, ovan nämnda Narell och framför allt på Bernie Krauses mästerverk ”Citadels” (Takona 7074, distr Amigo) fått mig att respektera honom som en av USA’s mest kreativa slagverkare. På t ex Krauses skiva tillåts hans enorma kunskap i afro-karibisk trum-konst urladdningar som den övriga musiken hämtar urkraft och spänning ur — på egen hand med Mehler verkar han göra allt för att inte märkas utan inskränker sig till dekorativt utsmyckande som är så obetydligt att det lika gärna kunde utgått.
Men: För att inte vara som alla dessa recensenter som envisas med att skriva om hårdrock trots att de hatar det, ska jag säga till Dig som älskar Keith Jarrett, Gary Burton/Chick Corea-duetterna och det mesta som ges ut på ECM — det finns stor chans att du uppskattar Makoto Ozone. Och till Dig som ser fram mot varje ny platta från Spyro Gyra, Steps Ahead, The Yellowjackets, Bob James eller någon av de otaliga konstellationerna kring studio-maffian i L.A. — kolla in Nash/Mehlers platta.
Men till er båda vill jag säga — jag hoppas ni har högre krav på originalitet än vad dessa två plattor i sina respektive ”stilar” ger prov på. För ingen ”stil” är ”dålig” i sig — inte heller ”vacker musik”. Det är bara så att allt som glimmar…

Betyg: 4/10