FRÅN HJÄRTAT

JOHNNY ADAMS
From The Heart
(Rounder/Amigo)

Det här är en sån där platta som inte görs längre. Om det låter kryptiskt, så tänk efter: när man snackar om storheten hos sångare som Ray Charles, Bobby ”Blue” Bland eller Bobby Womack är det oftast dessas tidiga, klassiska inspelningar man syftar på — de första Charles-sidorna för Atlantic, ”BB King Live At The Regal” etc etc. Musik som äger en genuinitet, direkthet och framför allt enkelhet i arrangemang — liten blås-sektion, klaviatur och komp — som under ovan nämnda artisters senare (dvs dominerande) produktion ersatts av otaliga ”mästerarrangörer” med svulstiga körer, stråkar, ”modernt komp” och förvirrade val av covers.
Sångaren Johnny Adams’ karriär har sedan starten i en New Orleans gospel-sånggrupp i femtiotalets begynnelse tagit sig alla de vägar som leds av rådgivare, managers, producenter och arrangörer, genom en ganska långvarig tid som en av USAs fåtaliga svarta country-sångare, ett kontrakt som bara tillät honom sjunga in smör-ballader, ett helt misslyckat försök att lansera honom som ”strictly jazz”, samt ett hundratal singlar på olika bolag varav en stor del innehåller makalös blues och New Orleans — R&B.
Att Johnny Adams valt ”From The Heart” av Doc Pomus — en av USAs största låtskrivare — som titel på sin nya LP förklarar han i baksidestexten med att detta är första gången han verkligen fått göra en hel LP med exakt vad han känner ”ifrån hjärtat”. Vilket innebär att han efter en inledande soul-burner (”I feel like breaking up somebodys home”) överraskar med jazz som i J-A-Z-Z, komplett med utmärkt scat-sång i ”Why do i”.
Vad som både imponerar och förvånar — och fortsätter så hela plattan genom — är att det känns HOMOGENT istället för en av dessa tröttsamma ansträngningar att bevisa att en artist ”kan allt”. Förmodligen beror det på att detta verkligen ÄR ”from the heart”.
Det kunde vara nog sagt så, men jag måste ändå ge en kompletterande bild av vad Adams leder oss genom från ”Why do I” som följs av Sam Cookes ”Laughin’ and clowning” i ett arr som smakar The Meters-funk till en ”If I ever had a good thing” av Tony Joe White (minns ni honom?) som har ALLT det bästa från tidig Ray Charles och den Bobby Bland man minns från mästerverk som ”Poverty”.
Det är här Adams verkligen övertygar som SÅNGAREN med stort S, med dynamik- och registerskiftningar som faktiskt rivaliserar ovan nämnda mästare. Framför allt hans kontroll över falsett-läget som han utnyttjar med effektfull sparsamhet.
Första skivsidan avslutas så med ”Scarred knees”, en standard-blues i typisk BB King-stil som lätt skulle blivit utfyllnad på en annan artists platta men som räddas av Adams’ mångfacetterade sång som på fem minuter hinner röra sig från bas-sång till BB King-vibrato till falsett-tjut, och t o m ett James Brown-vrål exakt på rätt ställe.
Likaså skulle titel-spåret, som inleder andra sidan, i en annan artists händer lätt bli ett över-sentimentalt pekoral, men Adams håller balansen och gör den istället till en gripande mittpunkt för skivan. Resten av plattan håller samma höga klass, men två låtar är helt extra: nyligen avlidne Percy Mayfields ”We don’t see eye to eye” görs i en cool jazzversion vars höjdpunkt är ett trombon-solo spelat av — Johnny Adams’ röst.
Det är så illusoriskt att jag vore övertygad om att det var ”the real thing” om inte omslaget ger Adams credit för ”mouth trombone” på detta spår. Varken Bobby McFerrin eller Al Jarreau har gjort något så ”verklighetstroget” (inget nervärderande av dessa artister i övrigt).
Och till sist avslutande ”Teach me to forget”, en typisk femtiotals-pop-ballad i stil med t ex Sam Cookes ”You send me” (egentligen skriven av Cookes brorsa, förresten), en sista-dansen-på-dansbanan med sockerljuvt tenorsax-solo (av legendariske Red Tyler) som mirakulöst undslipper att bli fånig nostalgi utan istället visar att musik från vilken epok som helst kan göras genuint — om det är ”from the heart”.
Låten är så också skriven av Mac Rebennack AKA Dr John The Night Tripper ihop med två partners i en av de många ”låtskrivar-fabriker” denne försörjde sig i under femtiotalets slut och om vilka han berättat att man trots låt-”beställarnas” krav på snabba hits ändå hade vissa ambitioner att göra låtar som skulle kunna uppskattas årtionden senare (om inte annat för att en s k standard-låt i längden ger mer stålar än en kortlivad trend-låt). ”Teach me to forget” är i Johnny Adams händer ett bevis på att de ibland lyckades med detta.
När jag lade ”From The Heart” på min skivtallrik var min första reaktion: ”So What, det här låter ju precis som gamla plattor med Bobby Bland eller Ray Charles”. Men just det, gott folk, är 1984 något ganska fantastiskt.

Betyg: 7/10