TVÅ ESS FÖR ROCKARMEN

GEORGE JONES
White Lightning
(Ace/Amigo)
8/10

JOE HOUSTON
Rockin’ At The Drive In
(Ace/Amigo)
9/10

Två skivor med två artister som inte tycks ha mycket gemensamt, mer än kanske åldern på inspelningarna och den oförfalskade entusiasm som följer med nålen genom de fyra sidorna. Och så givetvis bolaget, Ace, som oförtrutet plundrar gamla arkiv. Men den ALLRA största likheten är det faktum att både den unge George Jones såväl som Joe Huston är ett med rock & roll, vare sig man sedan kan kalla det hillbilly, country, honky tonk eller R&B etc etc. De har den rätta attityden och viljan gemensamt. Nog med teorier.
”White Lightning” har varit ute och vänt en gång tidigare för ett par år sedan som 10″ album men har nu försetts med fyra extra låtar från samma tidsperiod.
Det är en ung, fräsch ex-Marine från Beaumont, Texas vi möter på ”WL”, och han är hungrig som få andra. Som Hank Williams möter Johnny Burnette, och många mil från Grand Ole Oprys stereotypa och stockkonservativa uppfattning om hur country skulle låta. Tillika visar han redan här vilket ypperliga sångare han är — rösten kommer inte så mycket från strupen som från själen.
Det samma kan sägas om Joe Houston och hans tenorsax. Det vilar (eller ännu bättre: svävar) något djuriskt över hans frenetiska honkande.
Houston var en av 50-talets flitigaste R&B-artister (han for från det ena bolaget till det andra, och ibland lyckades han t o m spela in för mer än ett samtidigt).
1952 skrev han kontrakt för Jake Potters Combo Records, och där spelade han in 15 singlar och två LP-skivor, däribland ”Rockin’ At The Drive In” som nu alltså ser dagens ljus igen i originalomslag och allt (bara omslaget i sig är värt pengarna).
Från en tid då LP-skivor i nio fall av tio var hafsigt ihopsatta produkter att tjäna en snabb slant på, sticker ”Rockin” övertygande ut.
Den bästa danspartyplattan på länge, såväl för gympare som Chicanos. Titlar som ”Chicano hop”, ”Bean hop” och ”Drag race” målar upp bilder av danstävlingar, Coca Cola och hästsvansar. Little Richard hade hört mer än en gång på ”Shuckin’ ’n’a-jivin'” när han gav sig ut ”Slippin’ & slidin'”.
Efter 40 minuter drygt ömmar fötterna betänkligt, det otränade hjärtat slår paradiddlar och kavajen har fått en ny färg, ett par nyanser mörkare. Det är nu man märker att man lever.