Scenen är ”På Söder” i Stockholm, en etagevåning som påminner om ett loft i SoHo i New York City. Söndag eftermiddag och utanför den första riktiga vårsöndagen i maj 1985.
En spiraltrappa upp sitter Mats Ronander med en kopp te som sen frukost. Han ger uttryck för en dämpad glädje, för de två föregående kvällarna har scenen legat i rockklubben Ritz’ lokaler, några kvarter närmare city.
På fredagskvällen ”katastrof”, enligt Mats, medan lördagen kom med ”ett helt okey gig”, för att inte säga ”djävligt bra”.

— Det här är det bästa band vi haft, menar Mats och är som vanligt noga med att understryka att ”det här bandet är inget kompband till Elefanten”.
Fredagen kändes för Mats mer som på ett Zoo det var för många som kommit bara för att se hur han egentligen är, den där galne rocksångaren, som gift sig med en dansk sångerska och skådespelerska.
Den dämpade glädjen beror på att hon skall resa tillbaka till Köpenhamn.
— Vi har varit tillsammans i tio dagar i sträck — det är den längsta perioden sedan vi gifte oss, säger Sanne Salomonsen-Ronander. Och om två timmar går tåget.
Sanne är bara tjugonio år, men har varit på topp i danskt nöjesliv i snart femton år.
— Hon är lika populär som Lill-Babs är här hos oss, säger Mats med en retsam glimt.
När jag gjorde ett radioprogram från Köpenhamn för några månader sedan passade jag på att fråga såväl ”Branschen”, som folk på gatan om Sanne. Alla tyckte om något hos henne och av svaren förstod jag att hon har en mycket bred och ovanlig begåvning.
— Jag tror inte man kan gå en utbildning för att lära sig allting i det yrket, säger Sanne. Därför har jag experimenterat mycket med min talang.
Hon spelade i ”Hair” och ”Jesus Christ Superstar” och blev själv en stor Stjärna, hon är sångerska— senast i Sneakers, som just lagt ner—och hon har filmat. Senast i ”Svindlande Affärer” och ”Smugglarkungen”, som just nu visas på biograferna.
— Och jag hade inte en aning om vem hon var innan vi träffades, säger Mats. Kanske lite skamset.
— Men jag visste vem han var, säger Sanne kärleksfullt, och Mats blir inte så lite smickrad.
— Hon påstår att hon har sett mig i Köpenhamn för tio år sedan, iklädd basker och stor rock. HäHäHäHäHä! Driver du med mig?
— Na’ de’ gör je’ ikke!
— Jag lovar dig — hon är världens bästa sångerska! säger Mats lyriskt, när Sanne går för att packa.
Han menar det. Inte bara för att han är Kär och Galen, utan för att Musikanten Mats Ronander har snappat det.
— Jag skall producera hennes nästa platta, avslöjar han plötsligt. Sanne åker ner nu och börjar jobba med några danska musikanter, gör lite bakgrunder, sen lägger vi på sång och mixar det hela här. Jag ser fram emot det, för jag tror att det kommer att bli djävligt bra.
Sedan Mats Ronander började nå oss som fanns i publiken utanför Örebro, har jag tagit till mig det mesta av det han gjort. Det har hållit på i snart femton år nu. Hans första solo-LP sålde tjugofemtusen ex i början av 80-talet. Den var inte ”min” rakt igenom, men jag trodde att den skulle följas av en som fördubblade Mats publik.

Livligt Intellektuell

”God Bok” tycker jag var en livligare och lekfullare platta än den delvis ganska svarta ”Hård Kärlek”. Men lika intellektuell — och folket var fattigare. ”God Bok” sålde lite sämre.
”50/50” låg på skivdiskarna ungefär samtidigt som Mats fanns på filmduken som Tommy Cosmo i filmatiseringen av Ulf Lundells roman ”Sömnen” och femtiotusen i en entusiastisk publik såg Mats Ronander Band som support act — som det heter på rockhjältarnas språk — till Bob Dylan på Ullevi. Äntligen skulle en verkligt stor, svensk publik upptäcka Mats Ronander.
Den blev större — publiken — men inte var det något Lundellskt öppna landskap-genombrott. Kommer det med den fjärde plattan i höst?
— Du vet, jag har ju aldrig varit beräknande på det sättet, att försöka tänka ut vad jag skall göra för att sälja massor av skivor. Det händer ju till och med att jag skriver en sångtext i taxin, på väg till studion. Hajja’ru?
Ja! Hur är det med dina texter? En del tycker att du är för intellektuell. Vad tycker du själv?
— Jag tänker inte så mycket på det där. Jag kan inte berätta om hur det går till, om hur jag förvaltar mina intryck till ett eget uttryck. Det är underhållning vi håller på med, sån’t får man inte klä i nå’t religiöst skimmer. Faan man gör det bara! Mina texter är korta, rytmiska rader av ord. Skriva i en episk tradition, som Dylan till exempel, det är inte min grej.
Känner du dig aldrig tom, som ”faan! vad är det som händer, jag får inte ur mig nå’t!”?
— Nää, inte riktigt. Men i bland kan jag få spader och tycka att jag inte är någon riktig musikant, eftersom jag inte sitter hemma och övar gitarr, lär mig lite teori. Men när jag går in i studion för att lira, så vill jag ut igen så fort som möjligt. Jag kan aldrig bli en så’n som filar på ett solo i flera dagar, tänka ut hur jag skall lira. Jag blundar och lirar och oftast så ”köper” jag resultatet direkt.
Men du är inte din egen producent?
— Jo, delvis är jag väl det, men det är bra att ha ett par musikaliska vänner, som Henrik (Jansson) och Åke (Sundquist), som vågar säga ifrån, när man själv tror att man gjort världens grej. Det är ju så jag fungerar som producent för andra. Jag är ju ingen arrangör, eller så och jag låter dem jag producerar lira på sitt sätt. Man får vara med och skapa bra stämning, bara. HäHäHäHä!
Och hos många musikskribenter är du fortfarande ”Han som spelat med de flesta och minst två gånger.”
— Det är synd, för jag gör min grej. Men va’faan, jag kan inte bry mig i allt som skrivs om mig. Jag vet vad jag håller på med och jag spekulerar inte!

Breakar Varje Gig

När skall du ”breaka” ordentligt då?
— Breaka… hum. Det där är mest skriverier — tidningarnas grej — att hålla på att älta artisternas kommersiella framgångar och möjligheter. Jag har hållit på så länge och har andra — och högre — ideal, än att tänka på hur jag skall lyckas sälja hundra tusen ex av en LP. Jag känner en tillfredsställelse i att få göra min musik, så… Bara det går runt. Och jag klarar mig bra. Jättebra. Jaa, breaka. Jag tycker man breakar varje gång man har gjort ett bra gig, eller spelat in en bra låt och man känner att man kan gå vidare.
Sanne kommer tillbaka och det är dags att åka till tåget och jag ställer en riktig ”snoka-i-andras-liv-fråga”.
Vad kände ni första gången ni träffades?
— Det blir så förenklat, när man skall försöka att svara på såna frågor, men det var väl så att vi förstod varandra direkt, utan några ord, svarar Sanne.
— Jag har ju alltid trott att jag varit en ensamvarg, fyller Mats på. ”Ensam är stark”, Du vet. Men i ett endaste ögonblick förstod jag att det inte var så. Och då är det ju bara att bestämma sig. Så vi gifte oss.