”Jag kan stå
Jag kan stå på
Jag kan stå på egna ben”
En refräng — och en programförklaring från Gunnar Danielssons solodebut ”Hundra Tusen Ex”

Vi har alltid känt honom som en i ett gäng — eller som den ene av två kumpaner. Han har sjungit med Ensamma Hjärtan, jobbat med Ferne i Risken Finns, gjort TV med Fant och musik med Pekkanini.
Nu tar han ett nytt steg — helt solo.
— Jag tyckte att det var dags att göra exakt den musik jag själv vill göra — utan att kompromissa, säger Gunnar när jag träffar honom.
Han håller precis på med slutmixningen av ”Hundra Tusen Ex”, och rösten är bruten av trötthet. I tre veckor har han bott i en liten lägenhet ovanför studion, och jobbat minst tolv timmar om natten. Det är ett tungt och svårt jobb att göra enkel musik.

Under Enkla Ledstjärnor

Just enkelhet, och sparsamhet, har varit två ledstjärnor, för plattan. Alla grunder till sångerna är inspelade ”live”, utan omtagningar — och bandet har endast bestått av tre man; Thomas Fanto på bas, Per Mehlin på trummor och Gunnar på gitarr.
Han har alltså valt att spela gitarr själv den här gången, trots att Göteborg är fullt av proffsiga, demoniska eleganter på det området. En liten överraskning kanske för många som har sett honom som en ”charmig, men klantig rockclown”. En bra textförfattare som har behövt hjälp av andra för att fixa det musikaliska.
— Jag vill dementera ryktet om min klantighet. Jag har alltid skrivit musik och spelat gitarr. Tidigare har jag aldrig vågat se mig själv som musiker, och haft alldeles för stor respekt för de andra gitarristerna, som jag har spelat med. Men jag är helt okay som kompgitarrist, och får jag inte spela, vill jag inte vara med.
Gunnar spelar även klaviatur i de pålägg som han har gjort på plattan. Dessutom har han tagit hjälp av säkra kort som Olle Nicklasson/sax, Andreas Brandt/fiol, Bernt Andersson/dragspel och Karin Green/körsång.
Vi sätter oss ned och lyssnar på två av låtarna. Efter det vill Gunnar spela upp en till, och så en till. Plötsligt har vi gått igenom hela skivan — som vid en första lyssning låter lika typisk som otypisk för att komma från Danielsson.
Man känner lätt igenom honom i de raka rocklåtarna, med avslappnad sång och ordlekar — t ex refrängen i ”Låt stå” (som inleder ingressen till artikeln och titellåten ”Hundra tusen ex”.
— Jag har valt den som titel för för att ironisera över jakten på att få en storsäljare.
Det som känns nytt är några allvarliga ballader — som nästan blir till hymner ibland.
— Jag hade tänkt göra en rockplatta, men när jag skrev blev det mest lugna låtar. Jag vet inte varför?

Rockens Alice Tegnér

Texterna i balladerna pendlar från nattliga mardrömmar och sorgliga skilsmässor till beskrivningar av ett harmoniskt familjeliv, där dottern Tess, 6 månader givetvis är med och skriker på ett hörn.
”Vår melodi” består av barnkammarrim om snokar, gamar och en elefant (som är stor och heter Lillebror). Tänker Gunnar börja utmana Ulf Dageby i kampen om att bli ”rockens Alice Tegnér”?
— Nej, jag tyckte bara att skivan behövde en riktig nonsenstext. Samtidigt är det en länk till ”Som sommaren” och andra melodier som jag har gjort med Pekkanini.
”Ligger stilla — flyter runt” ser Gunnar som en motsvarande koppling till Ensamma Hjärtan. Hela den nya plattan är full av referenser till äldre rockmusik — hans egen och andras. En sång har klara drag av en 50-talstryckare, i en annan dyker det upp dansbandssaxofoner och i en ballad sjunger kören mörkt och melankoliskt som hos Leonard Cohen.
Många — speciellt unga — rockmusiker brukar sparka bakut, när man påpekar uppenbara likheter mellan deras musik och andras. De har minsann inte plankat, eller apat efter någon. Man kan nästan tro att de har vuxit upp på en öde ö, och aldrig hört en låt, innan de själva började spela.
Gunnar har en mera avslappnad syn på saken.
— Hela plattan är en hyllning till mina musikaliska rötter. Jag har försökt att skapa den typ av tidlös rockmusik, som jag själv alltid har tyckt om.
Själv nämner han John Lennons ”Plastic Ono Band” som en stark inspirationskälla. Och så har vi förstås den oundviklige — Lou Reed.
— Hans tre senaste plattor har betytt oerhört mycket för mig. Jag uppskattar hans mod att själv börja spela gitarr, samtidigt som han vågar göra en enkel musik. Han använder två-tre ackord och har en relativt entonig röst — men det fungerar ändå.
— Jag har själv insett min vokala begränsning och försöker skriva sånger som passar till min röst. Min styrka ligger i texterna och i min förmåga att skapa enkla melodier.
Gunnar glömmer bort en av sina största tillgångar; Förmågan att agera och få publiken med sig på en scen. Alla som gillade Ensamma Hjärtan går nog och hoppas att han åter ska börja spela ute med ett band.

Inte Ten Years After

— När plattan släpps skulle jag gärna vilja turnera — helst med de musiker som är med på inspelningen. Men det beror lite grand på hur plattan blir mottagen.
”Kalkylerar upplagan till hundra tusen ex”, sjunger Gunnar i titellåten — men det ska knappast tas alltför bokstavligt. Däremot hoppas han förstås att nå ut till fler än de ca 10 000 som tidigare har köpt plattor med Ensamma Hjärtan och Danielsson & Pekkanini.
— Men jag har ingen aning om vad folk ska tycka om plattan. Jag ville göra sån här musik för tio år sedan, men det gick inte. Nu har jag gjort det, och jag hoppas att folk inte tycker att jag är ”ten years after”.