Det går bara bättre och bättre för den 21-årige gitarristen Yngwie Malmsteen som för ett och ett halvt år sedan flyttade från Stockholm för att prova lyckan i Los Angeles.
Nyligen fick han tidningen Guitar Players pris för ”Best New Talent”, som är en mycket prestigefylld utmärkelse. Enligt en talesman för tidningen är Yngwie den intressantaste nya hårdrockgitarristen sedan Eddie van Halen.
Den unge svensken har gjort en kometkarriär. Han skickade en tape till Guitar Players kolumn ”Spotlight” där nya okända förmågor får en chans att synas, förutsatt att de är tillräckligt bra, och det var Yngwie.
Skribenten och skivbolagsdirektören Mike Varney blev så imponerad att han omedelbart tog över Yngwie till Los Angeles. Hans första jobb var med gruppen Steeler, han medverkade på en LP med dem, men det stod snart klart att Yngwie var alldeles för begåvad för att trivas i en så medioker grupp. Han gick istället med i Graham Bonnets nya grupp Aicatrazz som tack vare Yngwies insatser snabbt blev väldigt populär.

LP:n ”No Parole From Rock ’n’ Roll” innehåller en del lysande gitarrsolon och Yngwie blev mycket uppmärksammad av såväl musiker som musikpressen. Han fick även en stor skara hängivna fans som klottrar ”Yngwie Is God” och liknande slagord på väggar i såväl Los Angeles och Tokyo som i London och Hamburg. Det är nästan bara i Skandinavien Yngwie ännu inte fått sitt genombrott.
Samarbetet mellan Yngwie och Graham Bonnet fungerade inte speciellt bra och för ett halvår sedan lämnade han Alcatrazz för att satsa på sin solokarriär som utan tvekan får ett rejält lyft av utnämningen i Guitar Player.

Bara ett par dagar efter utnämningen i Guitar Player ringde jag upp Yngwie som var väldigt glad och smickrad över att ha fått priset.
— Det känns otroligt bra just nu, sa han, ett sånt här pris är ju varje gitarrists dröm…
Yngwie är en kontroversiell person. Begåvad och ambitiös som få har han gått från klarhet till klarhet musikaliskt. Men i takt med att framgångarna ökar stiger antalet fiender. Många journalister har råkat i gräl med Yngwie som sägs vara snudd på omöjlig att intervjua och än fler har öst galla över honom i spaltmeter efter spaltmeter. De säger att han är en diva, stöddig, stor i truten, ytlig och en allmänt otrevlig person.
Det var alltså med mycket blandade känslor som jag gav mej i den här intervjun. Men han var inte alls den otrevliga diva som många beskrivit honom som. Han har en sund distans till det han gör och verkar vara tämligen oberörd av all uppståndelsen runt sin person.

Han är väldigt impulsiv och skrattar ofta och länge. Han svarar snabbt och spontant på alla frågor — ibland lite för snabbt. Han låter orden rusa iväg för att plötsligt avbryta sig och säga ”vad fan snackar jag om egentligen”, tänka efter en stund och sedan komma med förvånansvärt ”sunda” och genomtänkta kommentarer. Men visst är han självsäker, han säger själv att hans så kallade stöddighet tyvärr är nödvändig för att överleva i en bransch där man måste ha vassa armbågar och tro på sig själv.
Det har alltid varit Yngwies kärlek till musiken som drivit honom. ”Stjärnstatusen” är inget han har längtat efter och han ser den mer som ett sätt att få ekonomisk stabilitet och musikalisk frihet.
— Jag har aldrig haft något behov av att vara känd utan jag har alltid varit besatt av mitt gitarrspel och av att utvecklas som musiker. Däremot insåg jag snabbt att om man inte tjänar pengar på musiken så måste man försörja sig på något annat och i så fall sätta musiken i andra hand. Man kan inte förvänta sig att ens morsa ska betala hyra och matpengar åt en hela livet, så det gäller att vara självförsörjande.
Rising Force har precis haft sina två första konserter någonsin och enligt Yngwie har de gått över förväntan.
— Jag är otroligt förvånad, säger han. När man startar ett nytt band är det jävligt svårt att få allt bra direkt. Jag var medveten om det och trodde absolut inte att vi skulle göra succé första konserten och att alla skulle bli otroligt imponerade, men det var precis vad som hände. Det är inte klokt!
Trots att Yngwie känner sig ”sviken” av Sverige tycker han att det är kul att vi äntligen börjar få upp ögonen för hans talang.
— Det är kul att någon överhuvudtaget uppmärksammar vad jag gör. När jag lämnade Sverige hade jag hunnit bli extremt frustrerad. Jag slet otroligt hårt men ingen brydde sig om vad jag höll på med. Nu förstår jag varför. Vad jag gjorde var väldigt annorlunda och, i andras ögon, väldigt okommersiellt. Inget skivbolag vill satsa på något som inte säljer. När jag bodde i Sverige kändes det väldigt viktigt att tillfredställa mitt ”konstnärliga behov”, jag har kommit ur den perioden nu och vill nå ut till så många som möjligt med min musik.
Yngwie har blivit gitarristernas idol framför andra men det är en roll han inte trivs med. Han vill att alla ska tycka om att lyssna på hans musik, inte bara gitarrister. Därför kommer materialet på Rising Forces nya LP att vara mycket lättillgängligare än det på soloplattan.
Själv säger Yngwie att han inte har någon favoritgitarrist, utan att han tycker de flesta av dagens rockgitarrister är usla musiker som spelar alldeles för enformigt och som borde koncentrera sig mer på att hitta en egen stil än på att försöka kopiera framgångsrika gitarrister. Yngwie har istället hämtat inspiration från andra musiker exempelvis pianister och violinister.
— Elgitarren har alldeles för kort historia, spelar man piano har man 500 års historia och repertoar att falla tillbaka på och hämta inspiration ur och då låter det givetvis annorlunda.
Om man lyssnar på soloplattan hör man tydliga influenser från barockens mästare J.S. Bach. Violinvirtuosen och kompositören Paganini är också en inspirationskälla och ibland svävar Ritchie Blackmores skugga över en löpning. Så trots att Yngwie säger att han inte är inspirerad av någon gitarrist måste han både ha lyssnat och påverkats av Blackmore, men samtidigt har han lyckats med något väldigt ovanligt, trots att han bara är 21 år gammal har han en alldeles egen stil och en sällsynt förmåga att välja rätt not vid rätt tillfälle.
Hans första solo-LP ”Yngwie Malmsteen’s Rising Force” släpps i dagarna, men den har redan sålt guld i Japan och blivit otroligt uppmärksammad i en del andra länder. När man hör den förstår man varför Yngwie är så omtalad och respekterad som musiker — killen är helt enkelt en lysande gitarrist.
I skrivande stund håller Yngwie och hans nya grupp Rising Force (som förutom sångaren Jeff Soto består av idel svenskar; Jens Johansson — keyboards, Anders Johansson — trummor och Marcel Jacob — bas) på att avsluta inspelningen av gruppens första LP som släpps i USA i början av mars, det är ännu osäkert när och om den kommer att ges ut i Sverige.
I slutet av januari påbörjade Rising Force en Japan-turné och en konsert i Osaka spelades in, den kommer så småningom att ges ut på skiva.
Men fram till dess får vi nöja oss med ”Yngwie Malmsteen’s Rising Force” och hoppas att hans svenska skivbolag även ger ut de övriga plattorna så småningom.