Kommer ni ihåg skolämnet Uppsatsskrivning? Det var då man skulle gnugga sina små grå för att komma ihåg vad man egentligen hade gjort under sommarlovet.
Ibland kom däremot läraren på att det fanns något som hette “abstrakt tänkande”. Då fick eleverna skriva om livet, döden och andra metafysiska händelser…
I samband med USA-specialen tänkte Ritz åter slå ett slag för det fria uppsatsskrivandet. Vi lät helt enkelt några aktivister inom musikbranschen reflektera över frågeställningarna “Vad får du för associationer när du hör uttrycket Amerikansk Rockmusik?” och “Vad är det bästa med Amerikansk Rockmusik?”
Offren svettades och orden flödade. Här är resultatet. Var det någon som inte nämnde Bruce Springsteen?

DAN HYLANDER
Rockmusiker och guldskiveartist, Järfälla:

“Tja, vad kan man säga om amerikansk rockmusik. Det är ju något som man, i mitt yrke, konfronteras med dagligen. USA är rockens hemland och som sådant något oskiljaktigt från den musik som man själv spelar.
I USA finns på samma gång det bästa och det sämsta inom rockmusiken. Där finns hela det kommersiella systemet. Skivbolag med cyniska värderingar. Men här finns också ett fantastiskt utbud av bra rockmusik. Och när amerikansk rockmusik är som bäst så lyckas den förena tradition med fantasi.
Annars måste man nog säga att den amerikanska rockmusiken är en smältdegel, en blandning av alla möjliga musikstilar. Ta Little Feat som exempel. Där kunde man hitta en fusion mellan pop, blues, rock, country och jazz. En minst sagt lyckad smältdegel!
Skillnaden mellan USA och England ligger mycket i respektive lands attityder. I USA har bland annat populärmusiken en relativt hög status och populärmusiken räknas samtidigt till landets kulturarv.
En annan attityd återfinns bland rockmusikerna. De är inte sällan självsäkert nonchalanta, utan att för den delen bli stöddiga. Den nonchalansen saknas i Europa. Sedan finns det å andra sidan, och då tänker jag företrädesvis på Östkusten, en smula kulturkomplex gentemot Europa. Det märks kanske främst i konstmusiken som i regel är mera av ett samarbete mellan de båda kontinenterna, även om Europa också där har förlorat i betydelse.
Texttraditionen verkar också vara annorlunda i USA. Vi har inte samma berättande tradition som amerikanarna har när de sjunger. När man skriver texter i England blandar man gärna in kvasimodernism och annat pretentiöst tjafs. Amerikanarna ligger därför före i ärlighet. I det sammanhanget kan John Cougar Mallencamp nämnas. Amerikanarna har dock den nackdelen att de ibland går över till gråtmildhet.
Favoritartist? Tja, Little Feat är en kandidat.”

HENRIK VENANT
Rockmusiker och producent, Värpinge:

“Det som jag först associerar till amerikansk rockmusik är namn som Mink de Ville, Tom Petty och Bruce Springsteen. Det beror inte på att de är mina egna favoriter, utan snarar på det faktum att det tjatas mycket om dem. Man kan faktiskt jämföra det med att försöka associera till GB-glass. Då tänker i alla fall jag ofelbart på 88:an, även om det inte är min favoritglass.
Ska man tänka på något typiskt för de amerikanska banden är det nog deras samspelthet som jag vill framhäva. Engelska grupper tänker mer på att göra en bra singel och följa upp den med en säljande LP. De amerikanska grupperna bidar hellre sin tid, repeterar mycket och ger ofta konserter. Därför är också medelåldern högre bland musiker i USA än bland musiker i England. Ett bra bevis på det är alla de tonårsfenomen som förekommer i Storbritannien.
Men den stora skillnaden anser jag nog vara att amerikanska rockband spelar ute mycket mer än de engelska grupperna. Dessutom verkar de ha lite större distans till sin musik på andra sidan Atlanten.
Mina personliga favoriter bland amerikansk nutida rock är så skilda artister som Mink de Ville, Carla Bley, Anette Peacock, Philip Glass och J.J. Cale. Det gemensamma för de här musikerna är en strävan efter att få sin musik att både låta och kännas bra. Och de ger sig inte förrän de har nått fram till sitt mål.”

BJÖRN AFZELIUS
Rockmusiker, Göteborg:

“Bruce Springsteen är för mig den naturliga kopplingen till uttrycket “amerikansk rockmusik”. Jag vill gå ännu längre och kalla honom den naturliga essensen för amerikansk rock. Hans musik kan bara uppstå i USA. Den är bluesbaserad, Bruce sjunger själv som om varje stund var den sista och hans texter handlar om de naturliga fenomenen brudar, bilar och städer.
På frågan “vad är det bästa med amerikansk rockmusik” finns det flera självklara svar. Där görs världens bästa rockmusik. Där finns de skickligaste musikerna. Därifrån kommer det bästa soundet. De starkaste uttrycken kommer från USA.
Anledningarna till detta kraftiga försprång är nog egentligen två:
När den amerikanska rockmusiken fungerar som den ska, präglas musiken av en fundamental enkelhet som är svår att slå. Ett exempel på det var den tidige Elvis Presley. När han var som bäst bevisade han tesen som säger att tre ackord räcker.
Det kraftiga försprånget beror också på att man kan kalla rocken för den amerikanska folkmusiken. Var mer än i USA kan man se 70-åriga gubbar som sitter på verandan och spelar slidegitarr?!
Annars heter nog, ironiskt nog, den bästa amerikanska gruppen Beatles! De var i och för sig engelsmän, men med sin musik speglade de mycket fint den skärningspunkt som heter USA. USA är ju trots allt den musikaliska skärningen mellan Afrika och Europa…”

SUSANNE LJUNG
Musikjournalist och trendreporter, Stockholm:

“För mig är den amerikanska rocken tre vitt skilda företeelser. Först har vi den traditionsbundna rocken. Den rockmusiken är rak och väldigt förutsägbar. Många dyrkar den nästan som en religion och översteprästen heter Bruce Springsteen.
Den andra kategorin rockmusik är också förutsägbar. Den hörs oupphörligen på de amerikanska radiostationerna och är nästan undantagslöst polerad och könlös. Toto är ett fint exempel på den kategorin.
Sedan finns det en tredje grupp som inte låter sig etikkeras. Det är rock’n’roll-galningarna, arbetarrock om man så vill. Bland den gruppen finns artister som Dead Boys, Cramps och Alan Vega. Det är kanske också främst där man kan höra amerikansk rock när den är som bäst. Det är då man spelar riktigt slamrig Rock and Roll!
Personligen föredrar jag trots allt engelsk rockmusik. I England satsas mer på image och yta än i USA. I England flödar också fantasin på ett helt annat sätt.”

TOM WOLGERS
Musiker i Mockba Music, Stockholm:

“Vad kan man säga om amerikansk rock? För det första vill jag nog reservera mig med att förklara att när jag uttalar mig om amerikansk rock blir det från det svenska perspektivet, med det noga utvalda utbud av amerikansk rock som finns här.
Vad jag annars först kommer att tänka på är att jag avviker från den uppfattningen som säger att rockmusik är något som har utvecklats i USA. Jag vill hävda att rockmusiken i högsta grad är en europeisk företeelse. Rocken föds i och för sig i USA, men det är i Europa, främst då i England, som rockmusiken utvecklas under sextiotalet. Se bara på Beatles…
Bland den amerikanska musiken lyssnar jag nästan helt och hållet på svart musik. All soul är definitivt bra. Inom den svarta soul- och funkmusiken finns även stora namn som Stevie Wonder, Diana Ross, Phil Spector, Marvin Gaye och James Brown. Dessutom måste jag nämna Earth, Wind & Fire, en av mina absoluta favoritgrupper. Där kan man tala om färgglad show!
På sätt och vis är Earth, Wind & Fire ett fint exempel på den amerikanska rockmusiken. Europeisk musik har gärna en benägenhet att bli svårmodig. Det är närmast en omöjlighet i USA. Istället satsar man där på det traditionella, det är den amerikanska rockmusikens styrka och svaghet. Risken för det stereotypa är stor.
Det viktigaste för varje konstart är att innoveras. Att vara konservativ inom ett uttryckssätt är farligt. Därför är det bra att musikscener ändras. En indikation på detta är det intressanta inslag av jazz som exempelvis Sade Adu blandar in i sin musik. Även Style Council blandar in jazzinfluenser på ett övertygande sätt. Där försöker man föra musiken vidare. Det är inte säkert att det är ett lyckat försök. Men det kan ändå bli något att bygga vidare på.
Bland de amerikanska rockartisterna lyssnar jag i övrigt mest på Talking Heads och Laurie Anderson. De är verkliga innovatörer. Men det finns även intressant musik bland västkustrocken där man blandar rock och soul, som exempelvis i Kenny Loggins musik.
Sedan kan man förstås inte tala om amerikansk rock utan att nämna — The Boss!”

TORBJÖRN CALVERO
Fotograf, Stockholm:

“Amerikansk rockmusik är för mig… rock! Jag anser att uttrycken rockmusik och USA är oskiljaktiga. Rockmusiken är tillsammans med Coca Cola- och hamburgerkulturen det enda som USA kan peka på som sin egen inhemska kultur. Möjligtvis kan man också peka på Beat-generationen inom litteraturen…
Min första erfarenhet av amerikansk musik var en singel med Hank Williams. Strax därefter fick jag tag på en LP med Little Richard. Ungefär samtidigt upptäckte jag Everly Brothers. Och sanningen är den att det mesta, praktiskt taget allt, inom den europeiska rockmusiken kan härledas till amerikanska förlagor.
Tar man engelska grupper som Rolling Stones (som jag tycker var överskattade), Animals (som var härliga i början) och Them (en av mina personliga favoriter!) som exempel, är det relativt lätt att hitta de amerikanska influenserna. Med grupper som Moody Blues och The Who är det ännu enklare — båda grupperna spelade in flera James Brown-låtar.
En annan fördel med den amerikanska rockmusiken är frånvaron av allt fejkande. Förutom Monkees och Tiny Tim kan jag inte komma på några artister i USA som varit direkt konstruerade. I England kan man däremot hitta praktexempel som platåskor, extrema kläder och hårfrisyrer. Där är USA ärligare. Även om jag i grund och botten är mycket negativ till Amerika och all förljugenhet där, är åtminstone rocken ärlig.
Bland de amerikanska artisterna anser jag att Everly Brothers är klart underskattade. Deras inflytande har varit mycket större än vad man tidigare har ansett. Everly Brothers har bevisligen influerat så skilda artister som Eagles och The Beatles! Överhuvud taget skulle jag vilja påstå att det är artister som Hank Williams, Elvis Presley, Everly Brothers och James Brown som format rockmusiken till det den är idag.
Bland de nya amerikanska rockartisterna finns det mycket bra. Prince kan man givetvis inte komma förbi. Men även namn som Lionel Richie och Sheila E måste nämnas. Sanningen är den, att medan du intervjuar mig, kan jag inte komma på en enda bra och nutida engelsk rockartist!”

MÅNS IVARSSON
Musikjournalist på Expressen, Stockholm:

“Green On Red är det som jag tänker spontant på när jag hör uttrycket “amerikansk rockmusik”. När de kom hit på turné överträffade de alla förväntningar och blev verkligen uppmärksammade.
I Green On Red blev jag främst imponerad av Ian Stuart. När man först träffade honom såg han ut som den typiska ungen från Californien. Men när man sedan började prata med honom, visade han sig vara en oerhört skärpt kille. Han hade bland annat en hälsosam distans till både sitt hemland och Ronald Reagan.
En annan rolig detalj med Green On Red var deras val av coverlåtar. Jag kan tänka mig att Green On Red-medlemmarnas föräldrar var aktiva inom de olika amerikanska rörelser under slutet av sextiotalet. Den generationen vill gärna förneka sitt förflutna idag. Vad gör då deras barn? De spelar “We shall overcome” som extranummer…
Fast amerikansk rock är givetvis inte bara Green On Red. Det är, till exempel, också sådant som man hör på de amerikanska radiostationerna. Journey och liknande artister.
Om jag ska tänka på bra amerikansk rock blir svaret: Byrds, Doors, Little Feat, Bruce Springsteen och Creedence Clearwater Revival. Dessa namn är inte nödvändigtvis mina absoluta favoriter utan snarare de namn som faller mig in. Men det gemensamma med de grupperna är att de är typiskt amerikanska fenomen.
För övrigt måste man nog tillägga att det är i USA som den bästa rockmusiken spelas för närvarande.”

LISELOTT SJÖMAN
Anställd på skivbolaget Sonet, Stockholm:

“Uttrycket “Amerikansk Rockmusik” får mig att tänka på västkustrock. Musikformen är laid back och som sådan perfekt att städa eller diska till. Västkustrocken är alltså perfekt bakgrundsmusik och den är också ytterst professionellt genomförd. Trots det känns den tråkig och personligen tror jag att den amerikanska västkustrocken är fast i sina egna traditioner. Den är åtminstone inte nyskapande!
Den professionella attityden till musiken är annars det bästa med amerikansk rockmusik. Överhuvud taget finns det ett gigantiskt utbud i USA, oavsett vilken konstinriktning det gäller. Den svåra konkurrensen gör att det finns en hög konstnärlig standard även på lägre nivå. Detta gäller också den amerikanska rockmusiken.
Dessutom verkar de amerikanska rockstjärnorna ha en mer verklighetsanpassad syn på det som de sysslar med. Europeiska rockstjärnor vill gärna bli bemötta på ett visst sätt.
Min egen musiksmak är nog övervägande europeisk. Jag tycker att det sker mer nyskapande inom rockmusiken här. När jag var på Mudd City i Göteborg för en tid sedan blev jag trots detta mycket imponerad av Huey Lewis som spelade då. Hans rock and roll kändes ärlig.
En annan amerikansk musikfavorit är Tina Turner. Men hon var, typiskt nog, tvungen att åka till England för att komma i form igen.”