Att höra The Void Minimalistic Orchestra är alltid en upplevelse. Deras atonala musik kan, precis som katten, både spinna och riva.
I ett reportage som inte är hämtat ur Allt Om Mat berättar Ulf Bergström om elgitarrskvintetten.
Scenariot är följande: I ett trångt kök sitter eller står tre personer. Vid ena bordsändan sitter Christer Persson och hackar lök. Tårarna rinner allt stridare medan lökstrimlorna blir allt tunnare.
Jag som skriver det här sitter vid andra sidan bordet och skivar salami. Tunna skivor, lyder ordern.
Vid grytorna på spisen står en säregen blandning mellan en pascha och Tore Wretman. Blandningens namn är Johan Celander och hans uppgift är att övervaka grytorna.
Hittills skulle det här reportaget kunna vara hämtat ur Allt Om Mat. I själva verket är det en intervju med två medlemmar ur en av de mest intressanta grupperna i södra Sverige; elgitarrs-kvintetten The Void Minimalistic Orchestra.
The Void Minimalistic Orchestra bildades våren 1981 när den klassiskt utbildade gitarristen Christer Persson startade en kurs i notläsning för elgitarrister. Det där med notläsning är ju som bekant inte någon självklar kunskap bland dagens gitarrister.
En av eleverna hette Johan Celander och är idag den enda kvarvarande medlemmen från originalsättningen. De övriga gitarristerna som spelar med The Void Minimalistic Orchestra är för närvarande Conny Malmkvist, Hans Annellsson och Jan Persson.
ATONALT SPINN OCH KLÖS
Att höra The Void Minimalistic Orchestra är alltid en upplevelse. Deras i grund och botten atonala musik kan, precis som katten, både spinna och riva. Forte fortissimo är lika vanligt förekommande som pianissimo eller ren och skär tystnad.
Musik med tystnad eller enbart elgitarrer är i sig självt inget nytt. Redan på sextiotalet blandade kompositörer som John Cage in tystnad i sina partiturer. Och renodlade gitarrgrupper används flitigt i New Yorks musikaliska avant-garde.
Vad var då The Void Minimalistic Orchestras främsta impuls för att sätta igång? Frågan ställs efter en tungsmält spagettirätt och både intervjuaren och Christer Persson är tämligen mätta när den sistnämnde svarar:
— Delvis var det John Cage. Det första stycke som The Void uppförde offentligt var John Cages ”Variations No 1”. Men det har också varit så udda impulser som den berlinska jazzen som verkligen är avancerad.
Gitarristerna i gruppen har alla olika ursprung, musikaliskt sett. Christer Persson är klassiskt skolad gitarrist. Jan Persson har arbetat med teatermusik. Conny Malmkvist har en mer renodlad rockbakgrund med gruppen Fax medan Hans Annellsson har alternerat mellan jazzrock och klassisk gitarrmusik.
Johan Celander, som inte hade tagit i en gitarr innan notläsningskursen, anser att det är de olika grundförutsättningarna som skapar The Void Minimalistic Orchestra:
— Ofta är det våra personliga motsättningar inom gruppen som påverkar vårt sätt att spela. Det kan även komma intressanta utgångspunkter ur konflikter. Utgångspunkter som man sedan kan bygga vidare på.
När Christer Persson och Johan Celander talar om The Void Minimalistic Orchestra använder de sig gärna av fyra utvecklingsperioder, formerat kring olika kompositioner som främst Christer Persson har skrivit. En av dessa, ”En gitarrists död”, betraktar de båda Void-medlemmarna som den stora publikframgången på de gallerier och kulturcaféer där gruppen vanligtvis framträder.
Ett annat projekt var inspirerat av skånekonstnären Lars Wilks. Christer Persson:
— Vi uruppförde ”Nimis — Ett Remissvar” den 20 april 1983. Det var ett direkt samarbete med Wilks. Stycket blev ordentligt uppmärksammat och vi kom till och med i TV. Nimisprojektet är något som vi kommer att fortsätta med när vi åker ut med Rikskonserter till hösten. Då kommer även ett nykomponerat stycke, ”Ludus Brutalis”, att framföras.
KURORT UTAN KOTTERI
Många grupper som The Void Minimalistic Orchestra anser det ofta vara negativt att inte vara baserade i Stockholm, mycket beroende på att massmedia, ”de rätta konstnärerna” och ”de rätta gallerierna” är placerade där.
Men trots att Johan Celander beskriver Malmö som ”den stora begravningsplatsen” och Lund som ”den förväxta kurorten” är både han och Christer Persson överens om att The Void Minimalistic Orchestra haft nytta av sin Malmö/Lund-placering:
— Vi har utan tvekan haft nytta av att slippa kotteriet uppe i Stockholm. Här nere har vi bland mycket annat kunnat nå andra publikkategorier än uppe i Stockholm där man verkligen kan tala om slutna sällskap inom vissa konstkretsar.
Innan intervjun avslutas, avslöjar Johan Celander ett annat projekt som man skämtat om:
— Vi har inom gruppen länge pratat om att uppföra ett stycke för fem druckna gitarrister. Vi kan emellertid inte besluta oss för om vi ska dricka ur kristallglas eller ur plastmuggar…
Lämna ett svar