Om jag nu äntligen fått höra rockmusikens framtid vet jag inte, men en sak står säker i alla fall: de tio råmixar jag fått med The Buckaroos tillhör det absolut fräckaste jag hört på mycket länge — när jag stoppade in kassetten var jag efter en stund tvungen att kolla så att rätt sida var på. För ett kort tag var jag övertygad om att det jag lyssnade på var ett nytt amerikanskt band som körde R&B, rock’n’roll och rockabilly.
Men The Buckaroos är en helsvensk produkt som har rutat in sitt musikaliska territorium med säker hand: gungande, rullande New Orleans Rhythm & Blues, blitzkrieg rockabilly i Billy Lee Rileys och Johnny Burnettes efterföljd, och fräsande Hillbilly rock’n’roll.
Sångare, gitarrist och största inspirationskälla är fd trummisen Jalle Olsson som hoppade av Wilmer X för ett tag sedan, och tillsammans med bröderna Torbjörn (bas) och Anders (sång, piano, gitarr) Möller (3:e brodern Mats finns i Docent Död) lade han upp planerna för ett band som skulle köra just det bästa av vad 50-talet hade att erbjuda:
— I början satte vi upp vissa inskränkande gränser: musiken skulle vara gjord mellan april 1956 och maj 1959. Geografiskt skulle den sträcka sig mellan Beaumont, Texas i väster, Louisiana i öster, och sedan ett tiotal mil uppåt landet. Riktigt så inskränkta har vi inte blivit sedan, men grovt sett är det där vi hör hemma.
Det stora klippet kom väl när Åke Nordin föll in på sax — en ledigare Honky Tonk-sax än hans får man leta länge efter här hemma — möjligt är att hans mångåriga bakgrund som jazz- och dansbandsmusiker (med den legendariske Emile Ford bl a) ger hans spel en öppnare och mindre inskränkt referensram.
Till sist har man lånat in Jalles ersättare från Wilmer X — Sticky Bomb — på virvelkagge och bastrumma. För Jalle Olsson blev The Buckaroos en chans att fortsätta spela utan att det skulle behöva ta lika mycket tid i anspråk som Wilmer — dessutom fick han nu tillfälle att återvända till sina rötter och favoritlåtar.
— The Buckaroos är något som växt fram rätt opretentiöst och förutsättningslöst. Huvudmålet har väl varit att göra musik som vi verkligen gillar, att ha roligt och att kunna spela ute då och då. I början kallade vi vår musik ”korpabilly”, mest för att skapa distans till det hela. Det är bättre att hålla förhoppningarna på ett lägre plan.
Materialet de spelar vittnar om säker urvalsförmåga och god smak (i mina öron i alla fall): Jerry Byrnes vilt framrusande New Orleans-rockare ”Lights out”, Hank Williams’ hjärta/smärta extravagans ”No teardrops tonite”, ”Red hot” — svart rock’n’roll som bäst skriven av Billy Emerson, men mest känd genom Billy Lee Riley-, Johnny Burnette- och Charlie Rich-låtar m m, m m — listan är nästan oändlig.
Men kan man göra något med den här sortens musik i Sverige, förutom att spela live?
— Innerst inne gör vi oss bäst live. En singel skulle nog vara rätt meningslöst, och en LP blir i de flesta fall för mycket. Om något kommer att hända så blir det till hösten, och i så fall i form av en mini-LP. Men vi håller det öppet än så länge. Vi ska i alla fall åka upp till Klippan igen under den närmaste tiden för att bättra på ett par av de gamla inspelningarna, få bort en del skönhetsfläckar och samtidigt spela in lite nytt material.
The Buckaroos var med i Staffan Soldings radioprogram Mera Blues för ett tag sedan (där de gjorde ”Look out mabel” och ”Red hot”) och har dessutom haft ett par ströspelningar. Jag hoppas verkligen att det kommer fler tillfällen att se dem live — de har mycket av det som rockscenen behöver och tyvärr saknar. Tänk er själva: Honky Tonkin’ Time 1984!