Snuten går t o m in och rensar på Ullevi. Ingen vågar göra något. Örgrytesnobbarna är oantastbara.
Lärare kan sätta åt de dåliga eleverna hårdare. Armén har folkets stöd.
Men Björn Afzelius finns ju… Och den här intervjun handlar om barn, politik och musik.

“Jag är här, jag ser ju mina barn”
— Man har ett liv på sig, man har inte ens det, man har i bästa fall ett halvt liv på sig att skicka iväg skapligt hela medborgare till livet. Som åtminstone har fått den kärlek jag orkar ge dem. För det kan vara så kallt och kärlekslöst därute ändå, så det räcker.
Och man kan inte bara säga “Det där får andra ta hand om! Det ordnar skolan! Det ordnar polisen! Det ordnar arbetsgivaren!” Man måste hjälpa varandra, det är enormt svårt att leva.
“Det faller snö på vandringsmannens hatt”
— Du kan påverka barn för mycket. Du kan få sådana som Herrey’s. Och du kan få sådana som snor bilar när de är 12 bast, och kör ihjäl sig på fyllan. Ingen föds till biltjuv och ingen föds till Herrey’s. Man görs sådan, av vuxna, av vuxna ambitioner.
Man kan titta på “minletarna” i Iran och Irak. De har 14-åringar, som går före soldaterna och tar minorna med fötterna, och går i tusen bitar. Sedan kan armén gå. Koranen säger ju “Dö för ditt land! Det är högsta äran!” Det finns ju inget som är så formbart som ett barn.

FÖRTRÄNGD NATURLIGHET

Man föds med vissa förutsättningar att anamma viss information och vissa stämningslägen. Föds man då som en varm och generös person, och bara möts av stryk, misstro, baktaleri och falskhet, så förtränger du det som är mest naturligt för dig och odlar det andra.
“Jag är ingen slav”
— I konstruktionen “kärnfamiljen” har du ju två makthavare och kanske två-tre undersåtar, så påverkan kan. bli kompakt. Men man måste ju diskutera saker inbördes. Med andra vuxna och framför allt med barnen själva. Inte tro att man själv kan fixa att fostra nya individer. För så gudomlig är man inte.
Man måste ta hjälp av litteratur och resonemang. Och försöka ha en näsa för vad barnen har gratis. “Du måste inte spela fiol fyra timmar om dagen. Gör det du vill göra istället.” Även om jag vill ha en violinist till son, så kanske han ändå tycker mer om fotboll. Låt honom då få spela fotboll! Stötta honom! Det är väl inget dåligt med fotboll.
Det är bara dåligt om han går in för att knarka ihjäl sig, det kan man ju inte stötta. Men det är ofta ett utslag av något annat man har missat. Ingen vill ju bryta ner sig, egentligen.
“…Och riddaren är död”
— Barn fungerar ju som påminnelse om ens egen barndom. “Visst ja, så viktigt var det ju med ett modellflygplan!” Modellflygplan kanske jag tycker är en petitess idag. Men jag kommer ihåg när jag ser barnets min eller engagemang i det här bygget. “Javisst, det var ju så jag satt.” För mig har det alltså gått en längre period, än för de flesta föräldrarna (eftersom jag är 37), av att icke vara barn, av att icke få de där upplevelserna.
Men jag är rädd för att det, trots de här barndomspåminnelserna, finns en massa schabloner gentemot barn, även bland rätt unga föräldrar: Att barn är en annan art! Att det är inget som jag själv har springer ur! Med barn gör man så! Man har anammat vuxenschablonerna som ens föräldrar la på en, som man ju tyckte var “Värdelöst!” när man var liten. Det är sveket, va.
“Barn och periskop”
— Därför tror jag att vuxna har mindre förståelse och snabbare gör en schablon av barn, än vad barn gör av sina föräldrar. Barn är ofta storsintare och har mer “feeling” för när man kan fråga farsan om det där… Och det är inte intellektuellt.

ÖPPEN VÄRLDSBILD

Utan det är bara det att deras världsbild öppnas hela tiden. Möjligheten öppnar sig för varje grej de gör. De kommer ur ett smalt rör, som skall bli en tratt, som skall bli 1800 så småningom. Och helst lite mer så att de får perspektiv bakåt.
“Gammal och dum”
— Medan vi, jag, i min ålder tenderar ju livet att bli “så här!” (där armbågarna tar slut sträcks armarna ut, rakt fram): Fru, Saab Turbo, Sommarstuga, Ordning och Reda med Barnen, 75:a på Fredag, Semester i Juli och Åt Helvete med alla utlänningar!
Man föses in i sitt lilla fack, och där skall man leva tills man dör. Där finns sällan utrymme för irrationella öppningar. Så där tror jag att utvecklingen kan gå “så här!” (händerna siktar mot sin spjutspets).
Ifrån att ha varit ganska öppen som barn, så blir man fördomsfullare än vad barnen själva är. Alltså vill jag påstå att barn förstår vuxna bättre, än vad vuxna förstår barn.
“Tusen vittnen, vad hjälpte det?”
— Du kan misshandla ungar, de älskar dig. De blir bara djupt olyckliga över att de har gjort något som har föranlett all den här vreden. Du kan slå en unge på fyllan, du kan göra vad fan du vill. Barnet älskar dig, så länge att det är nästan otroligt, innan det bandet går av. Det går nästan aldrig av.
Även misshandlade barn har dåligt samvete gentemot sina föräldrar, i efterhand. Medan en vuxen har jävligt låg toleransnivå gentemot barnen. Hur många vuxna står ut med att ett barn kommer hem varje fredag och slår farsan på käften? Men farsan kan säga: “Det är bara nyttigt med lite stryk! Det dög på min farsas tid. Det duger min själ för dig också!”
— Men det är inte många föräldrar som är så privilegierade som jag, när jag sitter här och brer ut mig. Det är inte många som har tid att tänka igenom det här. Som har ett fritt jobb. Som kan vara hemma kanske veckovis och verkligen ägna sig åt sina ungar.
De flesta går ju upp sex, går till dagis, sliter 8 timmar utan att någon applåderar dem, eller fotograferar dem, eller intervjuar dem. De får ingen kram av förmannen när de går hem.
“Ur rännstenen stiger ingen rök”
— Sedan kan jag tycka att en del föräldrar är oengagerade och skaffar barn mest för att det skall vara så. “Här är 200 på fredag, gå nu på diskotek, gå på Mudd, de stänger fem, så kan jag och käringen supa!” När barnet kanske skulle ha gillat att farsan inte var full utan satt hemma och gjorde något annat med barnet än och glodde på TV.

VÄGSKOMMUNIKATION

Berättade om de stora upptäckterna, kanske. Hur upptäckte man Antarktis? När byggde man Suezkanalen? Sådant där som man kan göra spännande, va. Man kan tom läsa högt ur Bibeln, det är en fantastisk historia om Jesus.
Då har man möjlighet till en tvåvägskommunikation. Man kan få ungdomens aspekt av tiden.
“Så stöter du din värja i svagheterna i mig”
— Vi lever ju inte i en tid då vi uppmuntras att göra saker, utöver rena skräckgrejor. Som att jogga och åka Vasaloppet för att man tror att man håller på att dö när man är 30. Spola kröken, non smoking generation och var vacker. Gympa och håll din kropp snygg. Se ut som en artonåring fast du är trettioåtta. Det är den enda aktiviteten vi uppmuntras till. Eller spela på hästar, lotto eller tips.
Vi uppmuntras ju inte att aktiveras intellektuellt eller känslomässigt. För ett sådant folk är nämligen väldigt svårhanterligt, för de kan plötsligt börja ta initiativ, och “anse” saker.
Men ett folk som jobbar och får tillräckligt med flis, och där det är moraliskt okey att supa skallen av sig varje fredag och lördag, och gå på matchen på söndag. Ett sådant folk fungerar ju som en väloljad maskin, för de som tjänar pengar på det.
“Han vandrar genom skogar och över ängar”
— Statsapparaten verkar helt ha frånhävt sig ansvaret för medborgarnas mentala fostran, utan de är redskap att smörja näringslivet med.
Sedan Socialdemokraterna kom tillbaka är alla lyckliga, mest dock näringslivet. För Feldt, Palme & Co har gjort upp med näringslivet “Nu skall vi jävlaranamma få igång Sverige!” — ett nytt “Saltsjöbadsavtal”. Och mycket riktigt exporten går upp. Sedan friställs ju folk under hand, och man lappar och lagar i periferin, som vanligt.
Men i stora drag rullar det på, och alla känner sig jävligt trygga, Pappa är hemma igen, Pappa Socialdemokraten är hemma igen. Nu blir det ordning igen. Med påföljd att Torbjörn Fälldin ligger uppe i Ramsvik med magsår, och är “out”, uträknad.
Bengt Westerberg hade fina opinionssiffror för han var utvikt i Veckorevyn, men han är på bottenläge igen för han är politisk profillös och inte ens riksdagsman. Moderaterna kan ju inte säga något, industrin jublar ju, de pratar bara “i princip” emot allt som sossarna säger.

VPK HAR INGA FRÅGOR

VPK har inte längre några frågor. Det är inte längre “Bort med moms på maten!”, utan “Bort med 1/3 av momsen på maten!”. De har inte ens utlyst en demonstration över att de har skurit ner u-landsbiståndet till under 1% av BNP, vilket är en skandal i svensk tradition.
För 10 år sedan hade det utbrutit demonstration över hela Sverige. Det nämns inte nu. Vi kommer fortsätta att vara rika.
“I natt skall hon skrika i sömnen”
— Vi skär ner u-landsbiståndet så att jag skall kunna köpa precis lika mycket julmat och presenter i november som jag gjorde förra året. För varje julklapp jag köper, så dör 15 pakistanska barn lite tidigare än de skulle gjort om jag la de på u-landsbistånd.
Mot det här kan du bara sätta kunskap om hur världen ser ut. Där hade Folkrörelsen sin stora uppgift på 20- och 30-talet. Då lyckades verkligen Folkrörelsen, Folkets Hus-rörelsen, biblioteksrörelsen. Gunnar Sträng cyklade i sin ungdom omkring och distribuerade böcker bland trädgårdsarbetare i Skåne, för arbetarklassen måste få lära sig någonting.
30 år senare säger finansministern att det är industrin vi skall hjälpa, på bekostnad av arbetarna. Och de skall få Bingo och porrfilm istället, så håller de käft.
Mot det här måste man som sagt ställa kunskap: Bl a att en minuts stripp i kapprustningen av förstörelsevapen skulle förse jordens befolkning med vatten. En timme skulle innebära att alla farsoter utrotades. Ett dygn skulle innebära att alla åt sig mätta. Så ser det ut i världen.
Men vem vet det, det är väl ingen som skriver om sådant. Det får man ta reda på om man är intresserad, och det är jag.
Om det här ändå hade varit en intervju…
— Jag försöker få varje skiva att hänga ihop tematiskt, innehållsmässigt och också motivera sig själv musikaliskt. Fast därför är jag inte enbart intresserad av barn nu, men som farsa följer en mer konkret inlevelse i hur det skall gå med nästa generation. Jag ser mina plattor som rapporter från en människa på olika stationer genom livet.
Och du är inte ensam?
— Själv lyssnar jag på Bach, Sex Pistols, Py Bäckman, Jackson Browne, Ebba Grön… Det skall inte bara vara Elvis eller Tommy, punk eller Jackson Browne. Det skall vara både och, och och, och och, och och… Sådan är ju människan.
Jag ser ju inte bara filmer av Bo Widerberg. Jag ser ju inte bara filmer av Walt Disney. Ju fler tankar som virvlar runt, desto bättre för själen och människan. Ju mer information, desto mer att snacka om.

TILLFÖRA SMÅ ELEMENT

Om du skulle göra mindre direkt musik.
— Jag tror inte jag skulle fixa det. Jag kan inte göra det Ebba Grön gjorde, eller det Simple Minds gör, eller det U2 gör. Men jag strävar efter att successivt tillföra musiken små element. Som att vi använder synthesizer på rätt många låtar numera, med det tänker man inte så mycket på för de är naturligt invävda.
Skillnaden mellan dålig och bra musik går ju som bekant inte mellan synthesizer och inte synthesizer. Lika lite som det gick mellan elgitarr och icke elgitarr för 30 år sedan.
Det finns folk som hävdar att rocken dog när elbasen infördes, och där står de fortfarande. En synt är ett instrument som står till buds för musiker, som alla de andra instrumenten. Det är inget fel på synten, den står där och är död.
Men att dramatisera musiken är väl det jag tycker jag har varit svagast på, men jag funderar mycket på det. Jag är långsam i vändningarna. Fast som slutpartiet på “Flickan i snön” där en synt skenar iväg blev ju rätt lyckat.
Men jag skulle kunna tänka mig att göra ett experiment: Som att jag gör en hel jävla platta som är bara en överstyrd gitarr, som låter som ett jetplan — låt ut och låt in som enda kompinstrument. Men jag skulle ändå sjunga vackra texter och vackra melodier.
Skulle du inte vara oroad att förlora alla lyssnare då?
— Jag skall säga så här: Det måste man skita i! Men det är klart, det finns väl inte en jävel, som säljer mycket plattor eller är framgångsrik inom något gebit, som inte sneglar åt “Vad fan är det som gjort mig populär?” “Jo, det är bl a det här!” “Nej, det skiter jag i, konsten står över allt!”
Det är klart att man tar med det i beräkningen. Det är inte lätt, va. Men man måste lik förbannat driva sig dithän att skita i det, så stort stycke man mäktar med, om man känner att “Jag vill göra det här!”
Skivbolaget och kompisarna säger “Det här är madness! Det är musikaliskt suicide!” Men jag gör det ändå, det får bära eller brista, för det är “jag”.

FRAMGÅNGSRIK ABC

Fisken är annars att man skaffar sig en ABC-bok i Framgång”, och man skickar in låtar till Melodifestivalen. Ingen blir lyft, men man tjänar pengar. Risken är att det slutar i ett jävla självförakt.
Komp-isar!
— Om jag blundar och känner “Nu står jag här bland sex andra, vi pumpar på samma låt, är detta kul, om vi hade stått i en källare? Ja, det är det! Det svänger jävlar i mig, nu ger vi ett kol till!”
Sedan kan man ju öppna ögonen igen, och då är det andra som tycker det är kul också. Att spela med dåliga kamrater, det är absolut förbjudet. Du åker ut med dina bästa kompisar — det är A och O. Du åker inte ut för att leva upp till ett namn eller ett rykte. Du åker ut för att ha kul, för att spela rock’n’roll, och alla gillar samma grej, och är kompisar privat.
Raka puckar, va. Inget tassande, utan man tar upp konflikter.