Det var varmt och soligt. Rockband efter rockband steg hurtigt upp på scenen och försökte göra sitt bästa.
Eftermiddagen övergick till kväll och publiken och dess tusentals öron blev allt tröttare.
Stämningen var minst sagt slö då Stadion der Jugend klev upp och skulle göra sitt bidrag till årets Långholmsfestival.
De inledde med en oerhört kraftfull låt med förinspelade trummor. Det lät inte som något annat band under dagen. Och publiken reagerade. Samtalen tystnade. Folk vaknade upp och blev intresserade av musiken. Alla lyssnade uppmärksamt.
Det var Stadion der Jugends första spelning. Höjdpunkten på hela Långholmsfestivalen.
Stadion der Jugends samtliga fyra musikanter kommer närmast från Hjärnstorm, som till mångas stora sorg splittrades i våras. Varför?
– Det stämde aldrig riktigt mellan gitarristen Hasse Thunberg och vi fyra. Hasse är väldigt duktig på musik, noter, harmonilära, och överhuvudtaget en mycket noggrann person. Att improvisera fram låtar är för oss ett naturligt sätt att arbeta, eftersom vi inte har en massa år på musikskola bakom oss. Men så ville inte Hasse jobba och därför fungerade det inte riktigt, berättar Janne.
Så numera spelar Hasse enbart i förträffliga Elegi, och Stadion der Jugend är om möjligt ännu bättre än vad Hjärnstorm var.
Men vad är egentligen den största skillnaden mellan Stadion och Hjärnstorm? Janne svarar:
– I Hjärnstorm försökte vi göra så mycket som möjligt. I Stadion der Jugend ska vi göra så lite som möjligt – inom musiken.
En hel konsert får gärna innehålla mycket men varje låt ska helst bara ha en enda sak att berätta. Ett riff, ett ackord, ett ord… Det behöver inte alls bli enformigt, det kan bli tydligt, suggestivt, maniskt…
Vi vill uttrycka mycket med små medel. I Hjärnstorm använde vi mycket medel för att uttrycka mycket…
– …och så uttryckte vi lite, tillägger Bosse.
– Hjärnstorm var väldigt yvigt, det stack ut åt alla håll. Stadion der Jugend är mer kompakt, som en hård kärna, förklarar Bengt. Nisse fortsätter:
– I varje låt finns en själ. Den försöker vi gripa. För den själen är uttrycket för vad vi gör…
Vi vill hitta den absolut enklaste formen som utgångspunkt för att förmedla det mesta. Att kunna säga så lite som möjligt i ord och musik men ändå säga mycket. Utan att snärja in sig i vackra melodier eller mastodonta klanger. Vi försöker hitta tillbaka till rötterna.
Janne: Eller om man inte ska uttrycka sig så filosofiskt: När vi har gjort en låt försöker vi få tag i det som är riktigt, riktigt ballt i den låten. Det kan vara ett riff, trummorna eller vad som helst. Och det där balla försöker vi föra fram.
– Melodierna i Hjärnstorm fyllde sällan nån funktion i musiken för att driva den framåt eller förstärka ett uttryck, tycker Nisse. Jag tror att alla tappade greppet till slut, och det var det som gjorde att vi slutade spela. Så när Hasse hade lämnat oss var vår omedelbara reaktion: Herregud, låt oss gå tillbaka till enkelheten, till grunduttrycken!
Visst kan det bli enformigt om man bara kör en enda grej, och vi har pratat mycket om skillnaden mellan enformighet, suggestion och kraftfullhet. Jag tror det har med inställningen till det man gör, och hur man gör det. Jag tvivlar på att saker behöver bli monotona och enformiga om man vet vad man pysslar med och om det verkligen finns en vilja, en medvetenhet. Vår musik upplever jag som väldigt kraftfull, just för att vi står för det vi gör.
Bosse: Jag tror att publiken känner det också. För den låt som fått mest beröm är vår allra enklaste.
Men Bengt menar att det har stor betydelse vilken sorts musik det är.
– Man kan inte stå och spela samma grej om och om igen och ändå hålla uppe koncentrationen hos publiken.
Hur kommer då Stadion der Jugend att låta i framtiden. Finns det redan nu några idéer?
Nisse svarar:
– Det finns inga gränser för oss, förutom praktiska och ekonomiska. Allt vi gör utgår från konkreta idéer. Vi bestämmer aldrig i förväg att vi ska göra en låt med bandslinga eller rytmbox, utan det får komma när det kommer. Det som känns bra är bra.
– Jag tycker det skulle vara roligt att arbeta med saker runtomkring musiken, fortsätter Janne, som ljus t. ex.
Bosse håller med.
– Det är så tråkigt med band som bara står och kör låtarna rakt av. En konsert måste även ge synliga intryck, annars tillför den ingenting.
De övriga, speciellt Nisse, reagerar starkt på Bosses uttalande och menar att ljusen inte ska finnas där för att det blir en häftig show.
– Allt vid sidan av musiken ska komma lika naturligt som t. ex förinspelade band. Vi har rytmbox och bandslinga i två låtar för att det passar in och låter bra. Om vi kommer att börja använda ljus ska ljusen vara där för att vi verkligen vill det och inte för att det berikar scenshowen.
Bosse känner sig allmänt missförstådd och försvarar sig så gott han kan. Det går emellertid inget vidare. Därför övergår han till att prata om en massa andra saker som inte alls har att göra med Stadion der Jugend. Nisse, Bengt och Janne stönar och någon klipsk person stänger av bandspelaren.
Här skulle alltså artikeln tagit slut, om jag inte hade hittat en mängd små uttalanden som inte fick plats någonstans. Och istället för att slänga bort dem kan de få vara med här i upplösningen, helt utan sammanhang till varandra.
– Den nya industrimusiken är ett typexempel på hur man kan snärja in sig i en massa formuleringar, omständigheter och yttre saker. Det man egentligen skulle säga glöms bort. Till och med ”stora” industriband som Cabaret Voltaire och Throbbing Gristle är väldigt mycket yta, balla effekter och ljud. Men varför? Vad är det dom ska berätta? Eller ska man bara bli förbryllad? (Janne)
– Stadions musik är egentligen väldigt brutal. (Bengt)
– Det är samma sak med texterna som med musiken. Det kan vara några ord i en lång text som känns bra och då gör vi något av dom som inte har ett dugg att göra med den ursprungliga texten. (Janne)
– Det är kul att bli uppskattad för det man gör. Det är nästan som första veckorna i Skabb – folk kommer fram på tunnelbanan och undrar när vi ska spela igen. (Bosse)
– Mer omtanke och mindre respekt för musiken och för varann. Vi har ingen musikalisk utbildning att stå på och därför har vi inget att förlora. Vi har allt att vinna. (Nisse)
Lämna ett svar