Efter att ha blivit av med — och gjort sig av med — en del av sina gamla band har Energy Rekords rekryterat nytt friskt blod till bolagsstallet. Den kanske mest lovande signingen är den Luleå-baserade synthpoptrion EnCounter.

Tillhör du de som vid det här laget är evinnerligt trött på den, till synes, ständigt pågående tävlingen i klichéer mellan svenska synthpopband, stora som små? Och där de som liknar Erasure eller Depeche Mode mest, vinner. Bra, då kommer du förmodligen att uppskatta Encounter, ett mer än välkommet avbrott från alla atonala, sliskiga mansröster och överdrivna tuffhetskomplex.
Denna mycket lovande norrlandsorkester startade sitt musicerande under namnet Consequence 1993, och spelade in några demos under det namnet. Man passade även på att medverka på Eternity Records Vince Clarke-hyllning ”It Never Happens to Me”, med Erasure-covern ”Crown of Thorns”.
Det nya namnet EnCounter var faktiskt en följd av att man mer eller mindre blev tvingade att byta namn.
— När vi blev signade av Energy fick vi veta att det redan fanns ett band som hette Consequence, så de ville ha ett nytt namn, typ nästa dag. Så namnet EnCounter var mer en kompromiss från vår sida, det minst dåliga vi kunde komma på, berättar Hanna Jonsson, som både skriver texter och musik i gruppen. Och sjunger förstås — på ett synnerligen välljudande sätt. Faktum är att även ljudbilden är sällsynt behaglig, med svävande melodier och analogt bubblande basar. Det fullkomligt sprudlar av glädje.

Hanna har över huvud taget ingen tidigare erfarenhet från musicerandets underbara värld och hon har inte heller alltid varit medlem i Consequence/EnCounter.
— Det började med att Patrik och Leif, bandets andra två medlemmar, träffades när de gjorde lumpen och började göra musik. Efter ett tag insåg de dock att de inte kunde sjunga själva.
Men hur kom det sig då att Hanna inledde sin sångkarriär i deras påfund?
— Det är en ganska komplicerad historia, börjar hon. Leifs frus kompis är min kusin, och genom henne fick jag reda på att de sökte någon som kunde sjunga…
Så hösten -93 blev Hanna fullvärdig medlem och började också skriva en del av texterna, en syssla som hon delar med Patrik Eriksson, bandets ursprungliga sångare. Musiken hjälps de åt med alla tre och inspelningen av materialet sker i Leif Genbergs (bandets tredje hörnsten) källarstudio, kallad Leffes Rymdraket. Apropå rymd, så är det en ingrediens som EnCounter gärna bakar in i såväl sitt textförfattande som musicerande. Men det hörs inte längre i samma utsträckning som tidigare.
— De rymdinspirerade texterna står Patrik för, han är en sån där Star Trek-fantast. När jag började sjunga var det nästan bara rymd, men nu handlar det om precis allt möjligt.
Detta är i högsta grad sant, något som färska debutplattan ”Kontakt” kan vittna om. Här ryms kompositioner om allt från evigt liv till händelserika bilfärder. På frågan om vad som inspirerar denna unga dams textskrivande får jag ett mycket intressant och uttömmande svar. Det visar sig nämligen att ”Starborn”, från nya skivan, i det närmaste är en direkt följd av fröken Jonssons nattliga seanser.
— Det brukar vara så att jag drömmer och att jag sedan liksom skriver av mig, och ibland så kan det bli en låt av det hela. I fallet ”Starborn” drömde jag att jag var med i någon konstig sekt som tillbad månen eller något liknande helsjukt. Och så var vi nere i någon skogsglänta och stod där och mässade och hade oss när jag plötsligt fick syn på något orange i ögonvrån. Men, det där är ju en torktumlare, och precis en sådan som jag har i min tvättstuga. Aha, det är alltså i min tvättstuga vi är! Det var som en annan dimension, så min tvättstuga var nog den där ”skogsgläntan”.
Efter denna utläggning kan man utan några överdrivet avancerade analyser konstatera att Hannas fantasi i alla fall inte är bristfällig. Hon berättar vidare att inspirationen till singelspåret ”Mastermind” är direkt kopplad till människans psyke, och vad människohjärnan kan ställa till med vid sjukdomar som rör den mentala biten.

Vid sidan av sin medverkan i EnCounter håller Hanna också på att läsa till civilekonom och är nu inne på sitt fjärde, tillika sista, år i utbildningen. Detta faktum känns aningen frustrerande för undertecknad, som precis påbörjat sin utbildning, och som redan flertalet gånger tvivlat på sin förmåga att orka genomlida hela sin dito.
Även Patrik pluggar, till mediaingenjör. Leif är den enda i gruppen som arbetar, i ett dataföretag, och är följaktligen den som handhar den tekniska biten, som att producera, putsa ljudbilden till perfektion och arrangera. Men det är Patrik som bidragit till att bandets hemsida är såpass snygg och behaglig att vila ögonen på som den är. Hanna själv kommenterar sedan skämtsamt uppgiftsfördelningen i EnCounter.
— Leif sköter det tekniska. Patrik det grafiska. Och jag sitter och filar naglarna…

Att åka ut och spela har hittills inte varit något de prioriterat eller hunnit med, men det är utan tvekan något som de vill ägna mer tid framöver.
— Vi har bara spelat live tre gånger, det har liksom aldrig blivit fler tillfällen. Så visst, det ser vi fram emot. Vi behöver ju mer övning, men personligen tycker jag om att uppträda.
En form av ”uppträdande” har Hanna faktiskt sysslat lite med tidigare, nämligen den till synes omöjliga konsten att magdansa. När hon ägnade sig åt detta hade hon en period då hon lyssnade till persiska kurskassetter, något som hon, tillsammans med diverse andra inspirationskällor, mer än gärna väver in i sin sångteknik. Eller som hon själv uttrycker det: ”blanda min egen pytt-i-panna”.
— Att sjunga är för mig att berätta någonting och texterna behöver inte förmedla budskap som att stoppa miljöförstöringen eller krigen.
Och trots att en viss oro inför skivsläppet kan anas och att civilekonom (nästan) Jonsson inte vill spekulera i bandets framtida eventuella framgång i karriären, så tror jag inte att oron är befogad. Måhända kommer de inte att ”härska och dominera” som de skämtat om hemma i studion, men ett litet grepp om synthpop-Sverige kommer de förmodligen att ta.