Statemachine har större anledning att känna sig belåtna än de flesta andra svenska synthband. De har inom loppet av bara ett år etablerat sig som ett av de populäraste banden i sitt fack. Releaseläsarna röstade fram Statemachine som 1996 års bästa nykomling. Pricken över i var när de fick spela förband till Sveriges allra största synthpopexport S.P.O.C.K på deras Europaturné. När det stod Göteborg på spelschemat var det dags för Release att ta reda på varför Statemachine lyckas när så många andra band bara står och stampar.
I en föga inspirerande loge bakom Kårens väldiga scen överröstar S.P.O.C.K:s live-framträdande Statemachine när de försöker svara på frågor. Situationen är ganska talande. S.P.O.C.K är de som hörs och syns mest på den svenska synthpopscenen. I många år var det utländsk synthpop som i första hand gällde. Men på senare år har en stor inhemsk scen vuxit fram med horder av band — och där är S.P.O.C.K utan tvekan det största. Men det finns många andra band som är på väg upp.
Statemachine kan tacka S.P.O.C.K för en drömchans. De är supportband på alla deras spelningar i Europa. Mårten Kellerman i Statemachine är nervös, men givetvis glad.
— Vi behöver i princip bara hoppa på turnébussen i Malmö så är allt fixat och klart. Vi känner dem inte, men det verkar vara riktigt trevliga prickar. Jag var inne och studsade lite med Alexander Hofman i deras loge tidigare, när han värmde upp inför S.P.O.C.K-giget i kväll med Eddie Meduza…
Statemachines uppskattade debutalbum, ”Avalanche Breakdown”, har nu ett år på nacken. Hitsingeln ”Hologram” kom ut en tid före albumet och var det första officiella livstecknet från dem. Trots det föddes idén till gruppen långt, långt tidigare.
— Statemachine kom till under en teknologilektion 1992, berättar Mårten. En av de andra medlemmarna, Rickard Lindell, och jag satt bredvid varandra och snackade. Vi ville göra musik som vi själva inte hade hört tidigare. Vi kom fram med gruppnamnet och en del idéer, men det dröjde ett bra tag tills vi verkligen började skriva låtar. Statemachine var bara ett litet hobbyprojekt i början. Vårt mål var att ha var sitt ex av vår egen skiva. Hade vi haft en CDR-brännare, hade det aldrig blivit något album eller något skivkontrakt! Det var en lång process innan vi började jobba på allvar. Det inträffade först ett par år senare, när vi förstod att det faktiskt kunde bli någonting av vår musik.
En tid senare föll det sig naturligt att gå vidare och försöka få skivkontrakt. Det slutade med att de skrev på för October.
— Det var inte någon i Statemachine som skickade demon till October — jag tror det var farsan, minns Mårten. Han är mitt största fan. Han brukar gå på Cure- och Depeche Mode-konserter och jag har fått honom att lyssna på bra musik. Han är väl nästan synthare, farsan…
Statemachine ville helst ligga på ett oberoende bolag som var specialiserade på just deras musik. Med tiden hade de säkerligen kunnat få ett kontrakt med ett större bolag. De hade ju om inte annat Mårtens erfarenhet från musikbranschen i ryggen.
— Det är alltid bra att få kraften från ett storbolag, säger han. När det ska satsas på en artist, så har inte ett independentbolag som October tillräckligt mycket pengar till att sälja produkten. En grupp blir aldrig stor om det inte satsas enorma mängder med pengar. Men det läskiga med majorbolag är att samtidigt som man kan få kraften, så är det lätt att försvinna i mängden. Märker de inte att man säljer massor, satsar de ingenting alls i stället och så ligger man bara där. Det bästa som jag ser det är att ligga på ett independentbolag som man verkligen trivs med. Och som sedan har licensavtal med majorbolag i sin tur. Independentbolaget får då hjälp där det behövs med att sälja produkten.
October tror mer på Statemachine än de någonsin gjort på någon grupp i sitt stall och de satsar allt krut de har. Bland annat har det spelats in videor till de båda singlarna som hittills släppts, något som flitiga TV-tittare säkert märkt.
— October går ju fett back på vår första platta, men det är inte för att det går dåligt, berättar Mårten. Utan för att de medvetet satsar mer pengar än de får in. Det gäller att sälja in oss och enda målet nu är ju att folk ska få reda på att vi finns. October räknar väl inte med att börja tjäna pengar förrän tredje plattan eller så.
När Statemachine skrev på sitt skivkontrakt var de långt ifrån en färdig grupp. De har försökt komma ikapp efterhand.
— Statemachine växer snabbare än människorna bakom, vilket är jättekul förstås. Men vi är hela tiden två steg bakom, suckar Mårten. Det ska bli skönt med en paus efter turnén och tredje singeln så att vi kommer ikapp och kan samla oss.
Då kan de också fortsätta med de saker de pysslar med annars. En annan Rickard i gruppen — med efternamnet Gunnarsson — arbetar som programmerare för ett miljöprojekt, kallat Skansenprojektet. Rikard Lindell — som precis dykt upp i logen — är dock den ende i gruppen med fast jobb. Som multimediaproducent närmare bestämt.
— Jag har en så pass hög position att jag har lätt att få ledigt till turnéer och sådant, säger han stolt. Och jag kommer ta med mig jobb på turnén.
— Faktum är att alla i gruppen kommer att sitta och knacka på var sin laptop i turnébussen, fyller Mårten i, som själv arbetar som översättare från och till.
Detta är dock första gången Statemachine turnerar på riktigt och de har bara gett några få konserter tidigare.
— Vi väntade alldeles för länge med att sticka ut och spela, erkänner Mårten. Det ser jag som vårt största misstag. Inom rocksvängen till exempel, är det ju väldigt vanligt att grupper är ute och lirar ihop sig som grupp och hittar sitt stuk i början. Vi snackade om Beatles tidigare idag. När de knallade upp på skivbolaget fick de höra ”det här är ju rätt lovande, killar, men vi tänker inte signa er om ni inte sticker ut och spelar ett år”. Så fick de spela kväll efter kväll och stå och testa nya idéer inför publik tills de blev jävligt samspelta som grupp. När man står där och bara två i publiken gillar det man gör och alla andra står med armarna i kors och tittar åt ett annat håll — då drivs man ju till att få de jävlarna att reagera på något vis.
Ett annat problem Statemachine brottas med är att få sin musik att passa live.
— När vi gjorde plattan tänkte vi inte alls på att låtarna skulle kunna framföras live, säger Mårten. Vi tyckte att musiken gjorde sig bäst när man lyssnade på den hemma i sängen. Men nu när vi är ute och spelar gör vi om många av låtarna efter hand, så att de fungerar bättre inför publik. S.P.O.C.K, säger han och pekar mot scen, låter mycket bättre live än vi gör. De har så få element i musiken. På hög volym med lite halvpissigt ljud, som det ju oftast är när man är ute och spelar, låter de bra. Till och med bättre än på skiva, tycker jag. Men kör man ut nya versionen av vår ”Happy Endings” i en stor anläggning så blir det lätt skränigt. Vi har väldigt komplexa produktioner, även live.
Alla fyra i Statemachine sjunger. Något som är ganska anmärkningsvärt i en genre där många grupper verkar ha allvarliga problem att ens få fram en enda hyfsad sångare. Rikard Lindell stod för huvuddelen av de vokala insatserna på albumet, men Mårten berättar att rollfördelningen ändrats med tiden.
— Jag sjunger mer nu än på skivan — jag har tagit över sångrollen live mer och mer. Så jag kommer antagligen sjunga mer på skiva framöver också.
Anna Jansson var en medlem som rekryterades i första hand enbart för insatser bakom mikrofonen.
— Hon kom med först när vi skrivit i stort sett alla låtar till albumet och tyckte att det skulle passa bra med kvinnlig sång, säger Mårten. Vi hade testat många sångerskor som vi sökt på annons. Men det dök bara upp gamla blues- och jazzsångerskor! Vi ville ha någon som sjöng med europeisk accent, men alla sjöng med ingrodd amerikanska. Så det slutade med att vi kom att tänka på en gammal bekant — Anna.
Rickard Gunnarsson bidrar med körsång och keyboardspel live, skolad på piano som han är. Det är just live hans enda plats i gruppen varit hittills, då inte Anna kunde följa med på turnén. Nu har han dock precis blivit fast medlem i Statemachine. Rickard är ”inföding” i Stockholm, som Mårten uttrycker det. De tre andra i Statemachine är från Nyköping med omnejd, sydväst om Stockholm. Omnejden är mer exakt orter med de föga vackra namnen Jönåker och Trosa. Men alla har bott eller bor i Stockholm nu.
Rickard Gunnarsson spelade tidigare i den nu nedlagda bodygruppen Enemy Alliance och…
— …långt innan Enemy Alliance var jag en riktig popstjärna, berättar Rickard med ett klurigt leende. Vid sju års ålder spelade jag i ett band som hette Busungarna! Eller sjöng, rättare sagt. Vi hade ett par smärre hits då. Så jag hade skivkontrakt, med Polar, redan vid sju års ålder.
— Det har du inte erkänt ens för mig tidigare, inflikar Mårten. Att de var du som var sångare i Busungarna!
Mårten själv drog inte igång sin karriär fullt så tidigt, men har ett långt förflutet i många, vitt skilda, musiksammanhang. Han har tidigare delvis försörjt sig som frilansande producent och remixare på Stockholm Records, en bana som började med ett ljudteknikerjobb åt Jerry Williams och som han vill lägga bakom sig i dag.
— Det var lärorikt, men jag mådde inte så bra i längden av att bara sitta och jobba med andras musik, som inte låg mig så varmt om hjärtat alla gånger. Jag gjorde det för att jag fick betalt, men det tärde mycket. Inget ont om Stockholm Records, dock.
Mårten har ett förflutet i den relativt okända synthpopgruppen Celldivision.
— Fast det var väl mer pop än synth. Det blev ett missförstånd med skivbolaget, som gärna ville att vi skulle hamna högt på listorna. Vi låg på Roldex, som var ett dansbandsbolag från Oxelösund! jag var 17 år när vi släppte första singeln. Nu är jag 24. Vi släppte två singlar och var med på några samlingar — höll på i sju-åtta år sammanlagt.
Celldivision är historia sedan länge, men Mårten har ett annat band som heter Each Dawn I Die. Det är dock få som känner till dem, trots att de haft skivkontrakt längre än Statemachine. Det kan bero på att det handlar om något helt annat än lättillgänglig synth-pop, som i Statemachines fall.
— Vi spelar soundtrackliknande musik, men brukar lite felaktigt sorteras in bland industrigrupper, anser han. Jag måste få utlopp för olika musikaliska idéer. Vi har låtar till ett andra album som skulle kommit i höstas, men Statemachine har tagit all tid.
Medan många andra svenska synthband gråter över att 80-talet är ett minne blott, är Statemachine förtjusta i mycket av dagens helt eller delvis synthbaserade musik. Rikard Lindell håller exempelvis ambient och techno varmt om hjärtat och praktiserar nämnda stilar vid sidan av Statemachine. Mårten gillar 90-talets gränsöverskridande fusioner av elektronisk musik och andra stilar. Som på Depeche Modes ”Songs of Faith and Devotion”. Han nämner också U2 och Björk.
— Det är ingen som ser dem synthartister, men de är mer synth än de flesta synthgrupper. Musiken är super-high-tech och väldigt intressant ljudmässigt. Jag lyssnade på nya U2 häromdagen och spår tre låter ju som Nitzer Ebb. Spår två låter Chemical Brothers så det skriker om det. Jag tycker det är skitbra.
Statemachines förra singel ”Happy Endings” vittnar om influenserna. Låten är från albumet men på singeln stöptes den om i en ny version, som markerar en musikalisk utveckling från albumets rena och Kraftwerkinfluerade synthpopsound. Det nya Statemachine tilltalar säkerligen betydligt fler än vänner av synthpop. Mårten berättar:
— ”Happy Endings”-singeln och hur vi låter live nu är fingervisningar om hur vi kommer låta i framtiden. Vi har fått kritik för att vi gått ifrån vårt gamla sound, men det skiter jag fullkomligt i. Jag tycker att det nya materialet är betydligt bättre och det är min övertygelse att de flesta tycker att det vi gör nu är bättre än det vi gjorde innan.
Nästa livstecken från Statemachine blir en tredje singel i sommar, berättar Mårten avslutningsvis när intervjutiden passerat tvåtimmarsstrecket.
— Det blir en slags best of-singel av låtar från albumet som inte släppts på singel ännu. Folk har fått rösta fram sina tre favoritlåtar över Internet. Vi kommer att spela in dem i nya versioner och släppa på en och samma singel tillsammans med en ny låt. Men det blir inte något nytt album förrän nästa år, i värsta fall inte förrän slutet av året. Vi är inte världens snabbaste grupp i studion direkt. Vi ställer väldigt höga krav på oss själva och sitter och sliter vårt hår för att få till det. Och nu när det gått så bra känner vi pressen på oss. Vi vill verkligen göra något rytt och vi ska överträffa ”Avalanche Breakdown”.
STATEMACHINE
MEDLEMMAR
Mårten Kellerman: musik, text, sång
Rikard Lindell: musik, sång
Anna Jansson: sång
Rickard Gunnarsson: musik, sång
STARTÅR
1992
HEMORTER
Nyköping, Jönåker och Stockholm.
SKIVBOLAG
October
DISKOGRAFI
1996 Hologram singel
1996 Avalanche Breakdown album
1996 Happy Endings singel
1997 Legerdemain (turné-)album
KONTAKT
Statemachine
c/o October
Box 114
343 22 ÄLMHULT
http://www.laverda.databasen.se/october/sm
Lämna ett svar