1995 var Kents år. Man kunde höra, se och läsa om dem överallt. Med sin personliga rockmusik med drag av The Cure, Jakob Hellman och Bob Hund tillsammans med Jocke Bergs starka lyrik på svenska blev de ett namn på i stort sett allas läppar. Att de fick tre Grammis-nomineringar och vann kategorin bästa grupp kom därför inte som någon överraskning. I och med nya albumet “Verkligen” visar de att det finns all anledning att hålla dem kvar i rampljuset.

Ett par små barn busar i ett hörn av rummet, annars är Centralbadets café i Stockholm, där jag stämt träff med sångaren och låtskrivaren Jocke Berg samt basisten Martin Sköld, tämligen stilla. Jag märker att Jocke inte är så lång som jag föreställt mig. När vi satt oss tillrätta vid ett fönsterbord förklarar han att Martin Sköld inte dyker upp. Han är nämligen hemma och firar sin lillebrors födelsedag, och krossar med det rockmyten i ett enda slag. Jocke ser närmast försynt ut där han sitter med nedsjunkna axlar och pillar nervöst med de blå skjortärmarna innan han tar till orda.
— Förra året var ett bra år, det var kul, konstaterar han inledningsvis. Det var ju knappast så att allting hände på en och samma gång, utan “Kent” levde länge som platta. I och med att vi turnerade mycket, och mer och mer folk såg oss under bland annat Lollipop-turnén, så upptäckte folk plattan under ett långt skede. Visst, det skrevs otroligt mycket om oss redan från början, men det var inte slut efter det. Man trivs när det dras ut och det är mycket att göra hela tiden. När vi gjorde vår sista spelning i höstas så hade vi redan spikat datum för att spela in nya plattan, så det var bara att kasta sig in i replokalen direkt, men det är så vi vill ha det.

Kent blev snabbt mediagunstlingar, och spaltmeter efter spaltmeter skrevs om deras förehavanden. Stod då försäljningssiffrorna av “Kent” i proportion till all denna uppmärksamhet?
— Skulle vi ha sålt tio plattor för varje jävla artikel som skrevs så skulle jag vara en rik man idag, skrattar Jocke. Vi hade siktat på att sälja femtusen plattor och vi sålde sextontusen, så det får man verkligen se som en seger. Vi hade en rätt klar bild av vad som skulle hända redan från början. Okej, kanske inte att det skulle bli så mycket tjafs omkring oss, men vi var helt på det klara med att man säljer inte femtiotusen skivor med den här musiken, det gör man bara inte. Folk säger att det gick så snabbt för oss, men de vet inte om allt hårt arbete som ligger bakom. Alla verkar ha inställningen att allt hände på ett år, men de glömmer bort att vi har harvat med det här sedan 1990. När vi startade hade vi som mål att få skivkontrakt inom två år eller dö. Nu tog det visserligen lite längre tid, men det kom och det visste vi att det skulle göra. Men det var bra att det dröjde för vi behövde den tiden på oss för att bli säkra på vad vi ville göra, det behöver alla band. När vi startade i Eskilstuna under namnet Jones & Giftet spelade vi i en helt annan division än nu. Sedan bytte vi namn igen, till Havsänglar och med det bytte vi musikalisk inriktning igen. Men det tar tid att hitta vad man är för sorts band, och det har vi verkligen gjort nu, som Kent.
Tycker du att ni med debuten “Kent” har nått ut till en tillräckligt bred skara och inte bara till poppubliken?
— Utan tvekan. Hade det bara varit “indiekidsen” som köpte plattan så hade vi inte sålt mer än femtusen ex, säger han med ett elakt litet leende. Det var när vi kom ut och spelade som vi märkte att vår musik verkligen nått ut, att det var fler än killarna i randiga tröjor som gillade vad vi gjorde, vilket var otroligt skönt. Vi fick ju lite indie-stämpel åtminstone i början, vilket ju knappast är något att sträva efter, men jag fattar bara inte hur de får ihop ekvationen att kalla någonting som ligger på världens största skivbolag för independent, säger han och tänder en cigarett innan han fortsätter:
Målet var att göra en fantastisk platta, någonting som vi var extremt nöjda med, vilket vi gjorde. Når man sedan ut till en massa folk på kuppen så är det bara en bonus.
Gjorde ni förra årets bästa platta?
— Ja, utan tvekan, svarar han blixtsnabbt. Vi hade inga konkurrenter överhuvudtaget. Visst, det var ett par band som gjorde någon schysst låt, men förra året var det ingen som var i närheten av att göra en så fantastisk platta som vår. Det var helt enkelt ingen som rockade så hårt som vi, ler han.
Du verkar inte ha så mycket till övers för det svenska musikklimatet?
— Det finns några bra band, men det finns alldeles för många som inte håller på för att de vill göra världens bästa platta, utan bara för att de vill synas. Det finns så få band som har pretentioner. Folk kallar oss överpretentiösa, men pretentiös tycker jag är ett väldigt bra ord. Man måste vara det om man vill komma någonstans. Det finns absolut ingen anledning att spela musik om man bara vill vara näst bäst, då kan man lika gärna skita i det. “Kent” är en helt otrolig platta, men den är tämligen rutten i jämförelse med den nya, ler han brett och sträcker på sig lite extra.

Innan inspelningen av nya skivan “Verkligen” valde gitarristen Martin Roos att lämna bandet. Jag frågade Jocke hur det kom sig.
— Martin har ett jobb som kräver hans totala uppmärksamhet, så han kände att han bromsade oss, eftersom han inte kunde satsa på Kent till 100 procent, så han valde att sluta istället. Visst förstår jag honom, men vi hade ju mycket hellre sett att han struntade i jobbet och hängde på och rockade med oss istället. Det blev lite knivigt eftersom han slutade tre dagar innan vi började spela in nya skivan. Det var en märklig situation att helt plötsligt vara en mindre, för vi har ju känt varandra så himla länge. Men jag spelar gitarr på plattan, vilket inte var några som helst problem, eftersom jag ändå skriver 85 procent av materialet, och det på just gitarr, men live kommer jag inte att spela gitarr. Jag måste ju ha tid att hoppa runt lite också, säger han med ett skratt. Vi har testat lite olika ersättare, men ingenting är klart än.

På “Verkligen” möts vi av ett förnyat Kent. Plattan är mer stämningsfull och tonen är aningen mer eftertänksam än på debuten. När jag ber Jocke berätta om gruppens nya alster blir han eld och lågor.
— Allt är mycket mörkare än tidigare, säger han eftertänksamt. “Verkligen” är en väldigt deprimerad skiva, och när man lyssnat på den så inser man att det inte finns så mycket hopp någonstans, för någonting. Vi spelar bättre, det är bättre låtar och de sitter som spjut allihop. Den är helt otrolig. Den kommer att bli svårslagen. Det är ett större djup än på “Kent” och “Verkligen” är mer sammanbunden, mer ett riktigt album. Vi har försökt få fram en genomgående känsla, en tanke som kommer gå igen via plattan, singlarna, videon till “Kräm” och så vidare. Det är tänkt att vi ska släppa tre singlar från albumet, och man ska kunna rada upp dem bredvid varandra och se temat. Vad jag försöker säga är väl att vi rockar hårdare än någonsin, ler han innan han fortsätter.
— Visst är det så mycket säkrare med en debut på det sättet att man har ett helt liv att ta erfarenheter ifrån, och till “Verkligen” har jag inte ens haft ett år på mig. Men det är inget annat än rent skitsnack att det ska ta tre år att spela in en uppföljare. Den möjligheten finns inte ens på kartan, det ska gå fort helt enkelt. Vad folk än säger om “den gudomliga inspirationen” så är det ändå till större delen ett rent hantverk. Man sitter där och tänker, arbetar, prövar sig fram och testar olika ackordkombinationer. Man skriver knappast världens bästa låt på fem minuter. Felet är att det finns så många band som helt och hållet missar hantverksdelen, som håller sig till tre ackord som de tror är magiska och upprepar dem till förbannelse. Jag menar, tror de att Lennon och McCartney fick den perfekta slingan som skänkt från ovan och skrev låtar på tio minuter? Det gjorde de inte, de satte sig ned och funderade och bökade, för det är så det funkar. Det är så det blir bra.

En otroligt stor styrka hos Kent är Jocke Bergs texter. Med vass penna och hjärna skriver han strålande lyrik på receptet rädsla och ensamhet som knappast lämnar någon oberörd, och det ledsna popsverige som tidigare höll Jakob Hellman som husgud fick helt plötsligt nya gunstlingar.
På “Verkligen” är grunderna fortfarande desamma, även om aggression och avsky numera är två viktiga ingredienser. Jocke berättar:
— De är mycket argare, mer vill jag inte säga. Det skulle inte lösa någonting om jag satt här och berättade för dig på vem jag är förbannad på och varför. Jag har försökt hålla texterna aningen rakare den här gången. “Thinner” handlar exempelvis om att vilja vara någon annan. “Kräm” är en väldigt simpel sång om oralsex, med en otäck underton. “Gravitation” handlar om att få spö och “Halka” om att vara någon annan, för att dra ett par exempel.
— Jag använder samma teman och metaforer som förut. Det är ju jag som skriver och det är mig de handlar om, så jag har väl hittat min grej, antar jag. Jag är extremt ambitiös och tycker någon att mina texter inte ger dem någonting så är det bara att beklaga. Blir texterna dimmiga och svårförståeliga, så får de vara det. Jag skriver inte för någon annan än mig själv, och ingen jävel ska få sätta sig på mig. Även om jag försökt hålla texterna lite enklare den här gången så lämnar de fortfarande väldigt mycket över åt lyssnaren. Det finns ju inget som är mer ointressant än texter som säger allting direkt.

Singeln “Kräm (Så nära får ingen gå)” som föregår albumet kunde man höra Kent spela live redan i somras.
Känns inte den för gammal att släppa som singel?
— Visst, med Kents måttstock är den uråldrig, men den var ändå ett tämligen självklart val. Det kan dessutom vara bra att somliga känner igen den. Känns det bra för oss så skiter väl vi i om någon kommer att knorra om att det är en gammal låt. Jag är inte någon down på en jävla cirkus som ska få alla att skratta, och det finns få vars uppskattning jag verkligen vill ha. Vi släpper vad fan vi vill och så enkelt är det, säger han och dricker upp den sista slurken kaffe.
Hur känns det att efter så extremt lite vila sätta igång hela karusellen igen med skiva, turné, intervjuer och allt vad det innebär?
— Just nu, när du och jag sitter här så känns det väldigt bra, eftersom det är så färskt, men jag vet att vi alla kommer vara helt ruttna på det här i april. Nu kommer ju allting att recenseras och jämföras med den gamla skivan. Men vi är själva våra värsta kritiker. Vi har själva sågat alla låtar och gjort brutala parodier på dem i replokalen, så vi vet redan vad de går för och inte. Det som är jobbigt är att till slut blir man så otroligt trött på sig själv, man känner sig som en papegoja som sitter och säger samma saker hela tiden, men det är så det är. När en sak börjar kännas trist så börjar man med en annan tills man är helt slut på det. Efter förra turnén så ville jag aldrig mer ut och turnera och vi var extremt trötta på allting, och kände att allting skulle vara underbart om det bara tog slut. Och nu kliar det i fingrarna att få komma ut och spela igen. Allting går runt, och man måste se det som det jobb det är. I slutet av april har vi turnéstart på Gino i Stockholm, och sedan ger vi oss ut för att rocka hårdare än någonsin.

KENT

MEDLEMMAR
Jocke Berg: sång
Martin Sköld: bas
Sami Sirviö: gitarr
Markus Mustonen: trummor, kör

STARTÅR
1990

HEMORT
Stockholm

SKIVBOLAG
RCA/BMG

DISKOGRAFI
1995 När det blåser på månen CDS
1995 Kent CD
1995 Som vatten CDS
1995 Frank CDS
1995 Jag vill inte vara rädd CDS
1996 Kräm (Så nära får ingen gå) CDS
1996 Verkligen CD

KONTAKT
Kent
c/o BMG Ariola
Box 1026
172 21 SUNDBYBERG