Så här på sent på året när skivorna ramlar in i en aldrig sinande ström, gör kassetterna allt för att inte vara sämre. En djupdykning i detta nummers demoskörd ger oss chansen att ge allt från industribody till distad ångestrock sina, mer eller mindre välförtjänta, femton minuters berömmelse.

Tämligen färglös techno är vad herrarna i HALLUCIGENIA (3) serverar. I början lät det ganska intressant men efter en par låtar börjar jag undra vart idéerna tog vägen. Det hela flyter ihop till en blippande ljudgröt och snart har jag helt villat bort mig i deras röriga kollage av S.P.O.C.K-ljud och acidhouse-basar. En fråga bara. Var hör dansmusik hemma som får dig att definitivt inte vilja dansa? Absolut ingenstans, antar jag.

Beslutsångest är aldrig kul att ha. Det är inte heller något vidare att utsättas för andra personers dito. MYZTIK MUZAK (4) lider av just detta. De har inte riktigt kunnat bestämma sig om de ska spela ambient eller synthpop, så dessa två skolor får samsas om utrymmet på denna kassett. När man lagt sig tillrätta och dragits med i den hypnotiska stämningen i ambienta undervattensresor som “Seashore” och “Through the Ruins of Poseidon’s Kingdom” så kommer de trallande popvisorna som inget annat än ett slag i ansiktet. Sånt gör mig så sur. Jösses grabbar, bestäm er.

Synthpop med stundtals distad sång och en ettrig elgitarr? Västerås-grabbarna i IMRU (5) anstränger sig för allt vad tygen håller för att vara egna och nyskapande och i stunder som fenomenala “Pretty Boring” och “Something Special” är de faktiskt mycket bra. Deras ambitioner verkar dock bara räcka halvvägs för i IMRUs lugnare stunder tenderar de att låta som 80% av all annan “dyster” synthpop. Segt, taffligt och trist med andra ord. Visst, “Just Like Before” är en vacker ballad och visst är det fint med en gothig gitarrslinga i bakgrunden men vad gör det när merparten låter som det hundratals andra grupper åstadkommer? Jag tror nog det räcker bra som det är.

Vansinnigt tempo och hundranittiotusen olika ljud på en och samma gång. Finska CHAINGUN OPERATE (6) är tillbaka med sin industrislamrande body. Här går det undan och det svänger dessutom. Musikaliskt utklassar de sina landsmän i Advanced Art med hästlängder. Även produktionen på denna kassett är bättre än på någon av nämnda grupps skivor. Mina ben spritter inte, utan de far som galna fram och åter utan att jag kan göra minsta ansats att hejda dem. Snälla Chaingun Operate, stoppa åtminstone in ett lugnt avsnitt nästa gång. Jag orkar inte röja som en syrapåverkad vettvilling i 35 minuter.

NOBLE PROCESS (7) placerar sina rötter i samma skola som IMRU, men i deras fall funkar det. Det handlar om melankolisk electropop av det absolut bästa slaget. Andrea Freidenvall är en utmärkt sångerska och hon blåser värme och liv i låtarna på ett sätt som inte många av hennes manliga kollegor lyckas med. Ett stort plus för omslaget som är det snyggaste jag sett på en demo någonsin. Vad Noble Process saknar och behöver är en riktig hit. “Hopeless” är i och för sig en bit på väg men når inte riktigt ända fram. Jag förlorar mig själv totalt då jag sugs in i de storslagna stämningarna som Noble Process förmedlar. I deras fall gör jag det mer än gärna.

Med sin tredje demo “Starlit Mire” visar Norrköpingsbaserade SHADOWLAND TEMPLES (8) de allra flesta av sin konkurrenter, i såväl Tyskland som Sverige, var skåpet ska stå. De spelar svartrock med tyngdpunkten på just rock. Arrangemanget avslöjar väl att de lyssnat mer än en gång på Fields of the Nephilim, men Shadowland Temples är absolut inget hopplöst plagiat. De tar, till skillnad från otaliga andra gothband, och gör något bra av dessa influenser, något som blir relativt eget. De fullkomligt briljanta poprefrängerna i “Dark Faces” och “Angel Art” i kombination med skickligt spelmannaskap och glittrande gitarrslingor gör att jag faller pladask utan minsta ansats att ta emot med händerna. En stor eloge till sångaren Sonne som tar ett steg bort från det klichéartade mullerdjupa muttrandet och istället verkligen vågar sjunga ut. Hans breda röstregister för låtarna framåt och ger en personlig touch. Fast, får man verkligen heta Shadowland Temples?

Glöm att begreppet crossover enbart skulle innebära en kombination av body och hårdrock. CRUCIFIED (8) har nämligen blandat tämligen vanlig, traditionell synth med hederlig rock’n’roll. Blippande synthbasar och ljusa, härligt pipande ljud i kombination med skickligt gitarrspel och föredömligt trummande. Sången låter exakt sådär rockig som Jörgen Engler i Die Krupps aldrig riktigt lyckas göra, om ni förstår vad jag menar. Crucified (vilket namn, suck) är i alla fall en frisk fläkt bland alla små såväl som stora bodyband med gitarrer. Både “Fear, What Should I Do?” och “Loser” är regelrätta hits och har gått på “heavy rotation” här hemma ända sedan de damp ned i brevlådan. Synth’n’roll, typ.

Kan ni tänka er en kombination av Yvonne och The God Machine med inslag av såväl Therapy? som riktigt tidiga Sisters of Mercy? Linköpingsbandet ALL GONE (9) har på sin demo, med den underbara titeln “Leaving”, lyckats skapa något eget och relativt svårgreppbart. Det är tungt, det är distat och väldigt, väldigt ångestfyllt. Texterna är ofta medvetet enkla, för i All Gones fall är saken inte de ordagranna texterna utan känslan de förmedlar. Brutalt, naket och avskalat är bara förnamnet. I deras fall säger rader som “I can’t stand to see your face / And feel the smell of your long red hair / I can’t look you in the eyes and smile” mer än alla högtravande metaforer i hela världen. All Gone förmedlar samma känsla som när den du älskar förbehållslöst är samma person som enbart ger dig smärta. Känslan av att trots all smärta och svek bara vilja hålla kvar vid den personen. En känsla av att bli känslomässigt våldtagen och du kan inte ens hata personen som utsätter dig för detta. Bara älska. Ännu mer. Känslointrycken på “Leaving” är så massiva att det är rent smärtsamt att lyssna på alla sex låtarna i rad. All Gone känns. I magen, i hjärtat och i själen. Kanske borde jag säga något om den urdåliga ljudkvaliteten eller de något detaljlösa trummorna, men jag kan inte. Det är för bra helt enkelt. All Gone är smärta. Och jag älskar det.

KONTAKT

Release
On Metal
Box 7144
402 33 GÖTEBORG
Fax: 031 – 775 08 33

Hallucigenia
Fredrik Östling
Nyddlarvägen 68
740 22 BÄLINGE

Myztik Muzak
Barnhusgatan 6, 3 ög
111 23 STOCKHOLM

IMRU
Robert Almroth
Soldatgatan 16
723 45 VÄSTERÅS

Chaingun Operate
Box 623
SF-33 501 TAMPERE
FINLAND

Noble Process
c/o Tobias Norman
Torsgatan 13
386 93 FÄRJESTADEN

Shadowland Temples
c/o Tim Pettersson
Fotbollsgatan 39
602 37 NORRKÖPING

Crucified
Tel. 0504-135 33

All Gone
c/o Kalle Jegers
Ullstämmavägen 348
582 71 LINKÖPING