Det är en mörk och kulen vinterkväll. Jag har tagit bussen ut till ett av Västerås skummare kvarter, där stans tuffaste Streetcore band har sin tjyvnäste. Jag hör ett smattrande ljud och tänker ”Shit! This is PAY-country! I’m on the wrong side of the track! Dom attackerar med Uzis!!”, men jag inser snabbt att det bara är mina hackande tänder som låter. Det är ju för fan 15 minusgrader ute! Fort in i varma replokalen där jag välkomnas av gitarristerna Johan Lundberg och P-O Söderback, basisten Magnus Thulin och trummis Calle Johannesson. Sångaren Joakim Bröms var på balettkurs och kunde tyvärr inte närvara. Jag börjar genast min utfrågning…

Varför är Hardcore tuffare än Metal?
(alla ser ut som frågetecken)
Calle: Öh… det är inte så tralligt.
Johan: Det är mer bestämt.
Magnus: …det är ärligare.
P-O: Det är härligare!
Calle: Det är inge tjafs!
Ondare?
Johan: Nej, det tror jag inte.
Calle: Ondare? Näe, Metal är ondare än HC.
…men Hardcore är tufft?
Calle: Ja, precis! Metal är ont, Hardcore är tufft. Där har vi slutsatsen.
Magnus: Trall är larvigt.
P-O: …Käng är sämst.
Ni har kallat er musik ”Street Hardcore”. Är det Västerås hårda gatuliv som inspirerat er?
Calle: Ja, självklart! Gängkrig blossar upp överallt!
Johan: Det har man ju läst om i tidningen…
P-O: Det ger sig själv eftersom Bröms bor på Pettersberg och han skriver ju texterna.
Calle: Han bor på P-Hill, som vi brukar kalla det.
Johan: Det var ungdomsgäng som jagade varann nere på stan på nyårsafton…
Calle: …och helgen efter.
P-O: Magnus har varit i Brooklyn.
Oj!… Berätta lite om era texter. Vad handlar dom om?
Calle: Dom handlar om…
P-O: Magnus!
Calle: …gatulivet. Hur man ska överleva på gatan.
I Västerås?
Calle: Nej, vi tänker väl i ett större perspektiv. Vi har inte tänkt att bara ge ut skivor i Västerås.
Johan: Nej, bara på Pettersberg.
Calle: Det är en sorts handbok i gatuöverlevnad.
Baserad på egna erfarenheter?
Calle: Javisst! Se så bra vi har klarat oss!
Johan: P-O vart nästan mördad av en bil. Ja skratta ni, men det var inte så roligt då.
Hardcore har blivit väldigt populär på sista tiden. Hur kommer det sig, tror ni?
Johan: Det förhårdnande klimatet.
Calle: En tuffare värld ger tuffare musik.
Många av dom nyare HC banden kör med en ganska tuff machoimage, något som bryter mot det ursprungliga Punkidealet om att våga vara en blek klenis. Vad anser ni om detta?
Calle: Tja, vi är ju inte särskilt tatuerade eller muskulösa någon av oss… Vi har ju kepsar iochförsig.
Johan: Många av dom här nya banden som kommer fram ska föreställa fattiga och så, sen kollar man vad dom har för kläder på sig och så har dom märkesjeans och märkesskor.
Calle: Dom här New York-banden har väl det tufft så dom ska väl inge respekt i sitt grannskap. Eftersom vi redan är etablerade som tuffa personer i våra kvarter så behöver vi inte spela över.
Johan: Try to walk the streets of Haga, motherfucker!
Magnus: Det räcker med att vara arg för att göra sån här musik.
Men om man ska vara riktigt tuff och äkta HC så är det väl ändå Straight Edge som gäller?
Calle: Är man extra tuff när man är Straight Edge?
Johan: Man står ut med verkligheten. Jo, det kan jag nog hålla med om. Men det är jävligt skönt att sticka iväg ibland.
Calle: Tja… Nej, dricka alkohol har inte med musiken alt göra. Jag dricker ju inte öl för att jag spelar musik.
Johan: Du spelar musik för att du dricker öl, annars skulle du aldrig komma på repningarna.
Calle: Näe, men jag tycker att det är två helt olika saker helt enkelt.
Ni får berätta lite om demon. Är ni nöjda med den?
Calle: Ja, det kunde varit bättre om vi säger så, men vi är inte missnöjda med den.
Har den sålt bra hittills?
Calle: Vi ha sålt slut på första upptryckningen.
Johan: Dom tar slut hela tiden, det är sjukt.
P-O: Dom bara försvinner.
Calle: Folk stod i kö för att få ett ex när vi skulle trycka upp nya, så det har väl gått bra.
P-O: Fast den är ganska inaktuell. Vi har många nya låtar.
Calle: När vi fått ut den här demon ordentligt så ska vi nog spela in en ny ganska så snart. Vi skulle kunna släppa en ny varje månad. Vi är väldigt produktiva.
Hur många låtar har ni nu?
Johan: Bra många, tjugi… Vi repar två gånger i veckan så det blir en del.
Calle: Vi har säkert en 15-20 låtar men vi har bara text till 10-11 stycken.
Ni spelar alla i andra band utöver det här. Hur mycket har ni tänkt satsa på PAY?
Johan: Det har blivit värre och värre. Från början var det bara menat som en hobbygrej, men sen så tyckte vi att det blev bra låtar och det var roligt och så, så nu är det ganska seriöst. Vi repar faktiskt mer med PAY än med MBE och KAIASHNIKOVS för tillfället.
Calle: Vi satsar friskt på PAY. Det är väl inget som säger att man inte kan satsa på två band samtidigt.
Magnus: Vi är alla arbetslösa så vi har gott om tid över till musiken.
Är ni ett politiskt band?
P-O: Nej!
Inga åsikter om EG eller valet eller så?
P-O: Nej, inte i bandet.
Johan: Inga kollektiva åsikter, nej.
Calle: PAY är väl inget sådant band som försöker förbättra någonting. Vi bara beskriver vad vi ser på gatorna och så gör vi våra låtar.
Varför ska man komma och se er live och köpa er kassett?
Johan: Varför man ska komma och se oss live? För att, öh…
Calle: Vi är bra.
P-O: Det är röjjigt.
Calle: Särskilt våran karismatiske sångare Joakim Bröms. Han är en brysk typ på scen.
Johan: Han är teatralisk.
Calle: Man kan vänta sig att bandet ger allt när man går och ser PAY.

You better believe them! Jag såg bandet live för ett tag sen i Fagersta, då dom öppnade åt SOBER, NO FUN AT ALL och CHARTA 77 på SOBERs releasespelning. Grabbsen sopade scenen med åtminstone två av dom ovanstående banden! Mer om dessa band någon annanstans i tidningen.