Är namnet Hellman tyskt?
— Det var faktiskt en präst på 1800-talet som bytte namn till Hellman. Resten av min släkt vill du inte höra om. Det skulle förstöra mitt rykte. Du vet vad jag pratar om, Fredrik…
Vad tycker du om Tyskland?
— Mitt favoritland. Berlin är den finaste stad jag besökt. Jag har i och för sig bara strosat kring i den östra delen. Det är där jag har mina allierade. Om du hamnar i Berlin så bör du besöka Ehren Mal (jag tror att det stavas så, det betyder Äroplats). Det är ett sovjetiskt monument från efterkrigstiden över stupade sovjetiska soldater. Gå dit. Sen gillar jag tysk musik och tyska skivbolag.
Vilken tysk musik gillar du?
— Gamla gubbar som Neu!, Cluster och Can. Och Kraftwerk då om jag måste… Nya tyska band finns det hur många som helst. Ett favoritskivbolag är Mille Plateaux, de släpper i och för sig inte bara tysk musik… men det är ändå tysk-relaterat i mitt huvud.
Hur många gånger har du varit i Tyskland?
— Två gånger. Den första gången hälsade jag på några vänner i Berlin. Den andra gången så var jag på turné genom Tyskland med Incognito Pop.
Jag glömmer aldrig min debut på Autobahn — vi körde av bron och gjorde entré i Tyskland till takterna av Neu!. Sanslöst. Sen köpte jag “Autobahn” med Kraftwerk på cd i Berlin så att vi kunde skruva upp volymen och trampa på gasen under resten av turnén.
Känner du att det finns ett speciellt “tyskt” sound?
— Jag har nog en annan sinnesbild av vad det tyska soundet innebär än vad t.ex. Hammerfall har… För mig så är det en motorik och en kosmisk känsla. Halloween har inga av dom kvalitéerna… nåväl.
Musik som är uppbyggd kring någon slags tidslinje istället för att som i den traditionella pop-mallen som alltid återvänder till punkt a, b och c. Hänger du med? Musik som pekar rakt ut luften… Förresten, jag tror man ska lyssna istället.
Vad tror du kan ha påverkat den tyska musik som du gillar så mycket? Kan det vara Ruhr-området?
— Ruhr-området har jag varit i. Det vidrigaste jävla stället på jorden där jag satt min fot. Men ganska fint också om man inte är mitt inne i stadskärnan. Jag hoppas att det är tjacket som influerat, det hade alla fall sin självklara del i krautträsket. Men om man tänker efter så har alltid tyskarna varit en par snäpp före oss andra i utvecklingen… Stockhausen hittade ju på en massa bus med elektronisk musik långt innan folk hade eurotechno i freestylen.
Berätta mer om herr Stockhausen.
— Jag kan inget om Stockhausen. Snyggt namn — Karl Heinz Stockhausen.
Jag skulle ha hans kläder på mig om han var ett klädmärke. Jag är fel kille att prata om Stockhausen med.
Han har svält sina musiker för att de ska undvika klichéer. Jag vände på det och spelade skitnödig en gång. Det funkade bra även om den pubertala faktorn låg i förgrunden.
Är det all betong eller det strikta levernet som påverkat musiken då?
— Jag har funderat på det där en smula utan att egentligen komma fram till nåt. Det har ju funnits hur många tråkiga akademiker som helst i Tyskland som sysslat med ljud-experiment. Sen så sitter någon med en joint i betongen och gör rock av det och det är då det blir bra.
Så du tror att det är knarkets förtjänst att det finns så mycket bra tysk musik?
— Knarkets förtjänst? Nej. Jag tror att det har att göra med andra världskriget också. I en fascistisk kultur så tror jag att folk hittar på dumheter av ren uppkäftighet. Till exempel så var punk var förbjudet i Tyskland jävligt länge.
Så man kan säga att när folk är förtryckta så föder det kreativitet som uppror?
— Jag HOPPAS verkligen det. Som graffiti kanske.
Tänker du på Berlinmuren då?
— Faktiskt inte. Men den är fin. Jag tänkte på Sverige.
Att de som är förtryckta målar graffiti?
— Nja. Inte så bokstavligt, men graffiti är ju olagligt, det är ju ett kreativt uppror. Målarna sätter en hel del på spel för att utsmycka stan och vara häftiga. Jag tycker det är kul med färger i alla tunnlar i Gävle.
Okej, nog om graffiti. Tillbaka till Tyskland. Kan du berätta mer om när du var där på turné?
— Oj. Vad vill du veta? Om Tyskland eller turnén?
Roliga anekdoter från tysklandsturnén.
— Vi spelade i en stad som heter Magdeburg i Östtyskland där vi fick sova i en sanslöst skitig squat. (Squat = Ockuperat hus)
Jag glömmer aldrig det stället. Marco som tog hand om oss var en galen crust-satanist som hade en hund som hette Adrian son of satan.
Marco passade sig för vitlök — I am a vampire! Han bjöd glatt alla på att röka flaska, han var haschpsykosen i egen hög person. Hans badkar på nedervåningen var halvfullt med mögligt vatten. Det var damm överallt och inga tapeter.
De töntigaste i sällskapet sov i bilen. Jag sov inomhus.
På morgonen hände det underligaste. Marco dök in i vårt sovrum med den lyxigaste frukosten på hela turnén. Galna ostar och juice och frukter och allting man kunde önska sig. Plus att han bjöd oss på té som han själv hade plockat.
Förutom det så hade vi sönder ett PA i Berlin, fick minnesförlust i Münster och skällde ut publiken i 5 minuter (obehagligt, speciellt eftersom jag inte kommer ihåg en sekund av hela incidenten själv…).
Annars så tog vi det rätt lugnt och hängde en massa i Berlin och förolämpade danskar.
Trevligt.
Tog ni med er en bit hem av Tyskland i väskan?
— Jag köpte ett “I (hjärta) Berlin“-klistermärke. Jättesnyggt! Jag har det på resväskan. Annars så glömde vi mest saker i Tyskland…
Vad glömde ni?
— Vår stand-in-trummis glömde sin cd-bok (ni vet en sån där blädder-pryl i tyg där man förvarar sina cd-skivor) med alla hans favoritskivor. Jag glömde min favorit-tröja plus min självaktning.
Vår vän Reinhard har snokat rätt på Olles skivor men jag får däremot aldrig tillbaka min självaktning.
Är det första gången du glömmer den? Självaktningen alltså.
— Nej.
Men denna gång är du helt säker på att inte få tillbaka den eller?
— Det är inte så jätteallvarligt, men jag får fortfarande äta upp mina påhitt.
Jag har däremot lovat mig en bättring, i fortsättningen ska jag hålla mig i skinnet.
Har du varit i ett U-land någon gång?
— Inte i vanlig mening… men jag bor i Gävle nu.
På vilket sätt är Gävle ett U-land?
— Kulturellt sett. Jag kräks på Gävle. Ingen verkar vara intresserad, det är aldrig spelningar, inga schyssta uteställen… ingenting.
Men i Sandviken är det väl mycket spelningar?
— Ja. Mycket mindre stad är det också. Jag gillar Sandviken på många sätt. Jag är Gävles bruttonational-olycka. I Sandviken har vi spelningar kanske 2-3 gånger i månaden.
Men hur långt är det mellan Gävle och Sandviken?
— 25 minuter med buss. 2,6 mil.
Hur kan det komma sig att det är så, för Gävle är väl mycket större än Sandviken?
— Jag vet inte. Det har inte alltid varit så. Café Q som låg i Gävle var ju en oas! Men det la kommunen ner 1996 tror jag. Sen dess har det i stort sett varit dött förutom några få undantag.
I Sandviken så har vi ju fortfarande kvar vår kåk. Sen har vi faktiskt alltid varit steget före i Sandviken, vi ser ner på gävlebor. Infödda gävlebor alltså.
Det pågår ett tyst krig.
Om Sandviken hade legat i Tyskland, vad hade staden hetat då?
— Düsseldorf.
Varför?
— Jo. det är min andliga hemstad. Neu! bodde ju där. Och så Kraftwerk då…
Är det inte så att både Sandviken och Düsseldorf är industristäder?
— Jo!! Ha ha! Det är ju sant! Düsseldorf är som vår storebror, vi har starka andliga band.
När skrek du senast åt någon?
— På riktigt? Oj, jag minns inte. Jag är ryggradslös. Åt pappa typ förra året kanske.
Nej förresten, jag skrämde ihjäl tre nyliberalister i Gävle för nån vecka sen. Det var jättekul. Fast det är en annan historia som jag vill hålla inofficiell.
Ångrar du att du skrek i Gävle?
— Nej! Det var jättekul… Men det är en pinsam historia. Det florerar redan tillräckligt många rykten om mig, till exempel i Trall Metall Magazine.
Nu ska vi prata om kakor. Vilken är din favoritkaka?
— Hmm. Chokladbollar! Faktiskt, det är så enkelt att göra, det är gott, det är onyttigt. Lysande. Jag håller min White Trash-image varmt om hjärtat.
Tycker du att det är White Trash att göra chokladbollar?
— Ja. Lite i alla fall. Jag försöker ta vara på varje tillfälle att kalla mig White Trash. Jag tycker det är häftigt.
Fast jag vill på samma gång ha så lite som möjligt med USA att göra, eftersom det är Punk.
Skulle du ge hälften av allt du äger idag för ett piller som förändrade dig så att en enda timmes sömn per dygn skulle vara fullt tillräckligt?
— Ja. Hälften! Lätt. Men det finns faktiskt en sak jag aldrig skulle skiljas från: min MS-20. Det är en synt från 70-talet som både är det bästa jag hört och det snyggaste jag sett.
Inte ens om du bara behövde sova en enda timme per dygn resten av ditt liv?
— Skulle jag få köpa en ny?
Du får köpa en ny om du hittar en.
— Då skulle jag göra det. Men det skulle ta emot.
Vad skulle du använda all din nya tid till?
— Jag skulle äta 5 gånger per dag. Och ligga och vila och ta det lugnt.
Tänk på att du inte kommer att ha fem gånger så mycket pengar.
— Oj! Det tänkte jag inte på. Jag skulle skaffa 5 gånger så mycket pengar också. Fast jag äter redan två gånger per dag. Så det blir väl bara dubbelt så mycket pengar jag behöver, eller hur?
Skulle du bara äta chokladbollar? Eller andra saker också?
— Jag äter i stort sett aldrig kakor. Det brukar mest hända när nån bjuder eller när vi har koncept-fika här i lägenheten, så jag tror inte att jag skulle äta så mycket kakor. Jag tycker att mat är godare.
Usch, helvete jag känner mig som en moralist, men så är det. Jag skulle utforska spiskummin — världens bästa krydda.
Om du nu skulle äta 5 mål om dagen, kan du beskriva dem som du tror att de sett ut?
— Oj. Jag skulle börja äta frukt igen. Jag skulle äta bröd + frukt till frukost.
Mål 1 skulle vara en couscous-sallad med gurka, tomat, lök och koriander och citronsaft. Jättegott och enkelt.
Mål 2 skulle vara en tortilla-pryl med linser med mycket spiskummin.
Mål 3 skulle vara en enkel pasta, du vet, med tomatsås.
Mål 4 skulle vara en soppa med bröd att doppa med.
Mål 5 skulle vara potatisklyftor med en punkgryta.
Fredrik Kullman! Du får mitt hjärta att slå frivolter!
Andreas, du tror inte att du skulle bli ganska mätt på dessa 5 mål mat?
— Nej. Jag är känd för att vara en stor ätare. Sen är det ju 23 timmar jag har på mig…
Tycker du att du har tillräckligt med tid nu?
— Ja, faktiskt. Jag studerar efter eget ansvar så jag kan vara hemma när jag vill. Det är en enkel kurs så jag går snabbt fram. Jag kan vara hemma och göra vad jag vill ganska ofta.
Ändå vill du ha tag i det där pillret?
— Ja. Det låter ju lysande. Jag konsumerar allt jag kommer över vilket alltså också gäller tid.
När vi ändå är inne på mat. Skulle du kunna tänka dig att äta en skål med levande syrsor om du fick 600 000 kr?
— Jag skulle göra allt för pengar. Det skulle vara skitsvårt att få ner syrsorna men jag skulle helt klart göra det om jag fick 10 000 kr eller mer.
Så 10 000 kr är din gräns för att göra äckliga saker?
— Jag vet inte. Om nån skulle ge mig 1000 kr i handen skulle jag ha svårt att säga nej till rätt äckliga saker.
Skulle du äta min skit för 1000 kr?
— Nej. Det är förnedrande.
Skulle du äta ett kilo tånaglar då?
— Det är ju inte bra för kroppen. Det skulle jag inte göra.
Varför är det dåligt för kroppen? Det är väl inte sämre än knäckebröd eller hårda godisbitar?
— Jo. Det är vasst och jävligt. Jag skulle nog äta ditt bajs för 10 000 kr om jag tänker efter. Fast bara kanske.
Okej, det kan vara bra att veta om jag känner att jag har mycket pengar någon gång.
Andreas, skulle du äta ett halvt kilo plankton för 1000 kr då?
— Jag skulle göra det. Fast är inte det väldigt mycket plankton?
Det är väldigt mycket plankton.
— Är det inte så att en val äter ett ton plankton om dan? Eller är det bara nåt jag fått för mig?
Stor mun.
Ditt band heter ju Plankton. Varför heter det så?
— För att vi hette Tetris! innan det. Vi var ett plojband som jag och Olle bildade och döpte när vi hade praktikplats på det lokala spelstället i Sandviken. Vi hade en massa tetris-dueller på datorn större delen av tiden. Utropstecknet är dålig krautrock-humor som vi inte vill kännas vid just nu.
Sen råkade vi spela in lite bra låtar som vi ville släppa på skiva. Så vi behövde ett nytt namn. Vi velade i flera veckor innan vi bestämde oss för Plankton. Jag tycker det passar bra med ett undervattensnamn.
Varför?
— Jag kan inte riktigt sätts fingret på det. Jag tycker att man hör det om man lyssnar… Undervattensrelaterade saker ger ett skönt och avslappnat intryck. Som oss kanske.
Men det finns ju hajar i vattnet också. Fast valar är ju ett större hot för oss förstås.
Mmm, jag har hört att valar äter ett ton plankton om dan.
— Ja. Precis. Fast är det verkligen så? Kan det inte vara över en större tidsperiod dom får i sig ett ton plankton. Ett ton är hur mycket som helst.
Jo, ett ton är jävligt mycket. De borde ju äta annat än plankton också.
— Jag tror inte det. Dom har ju en sån där sil i munnen. Dom kan ju inte få in nån abborre där.
Om abborren var ett instrument. Vilket instrument skulle den vara då?
— En trombon, det skulle i varje fall se jävligt kul ut. Allvarligt så skulle en abborre kanske kunna vara en nyckelharpa eller nåt i den stilen. Nåt svenskt, abborren är en jävligt arisk fisk!
Vilket djur är din Korg-synth då?
— Ett lejon. Minst! Olle skrev en låt tillsammans med sin bror när dom var typ 5-7 år. Den hette “Det är ett lejon i gitarren”.
Fantastisk låttitel.
Har du någon gång tänkt att instrumenten ska förvandlas till djur när ni spelat live?
— Nej, aldrig. Men våra synthar brukar göra lite som dom vill. Det är som ett djur, nästan.
Hur ska man göra för att få kontroll över sin synth?
— Jobba hårt. Eller skaffa en ful och dålig från 1985 och framåt. Det är som en vetenskap, jag har inte ens utforskat hälften av vad min MS-20 kan prestera och jag har ändå haft den i snart ett år.
Läser du serier?
— Nej. Jag gillar några få. Typ Joakim Pirinens grejer. Det är sånt som min mamma introducerat för mig.
Du gillar i alla fall Socker-Conny då.
— Ja. Fast mest Pirinens andra saker. Hans fristående korta saker är ofta hur bra som helst.
Jag gillar de små rackarna i sandlådan.
Har du läst “Den svenska apan”?
— Nej, tyvärr.
Den är ett hett tips.
Avslutningsvis ska du få komma med ett boktips, Hellman.
— Oj. Jag gillar “Chigago — rapport från amerikansk stad” av Studs Terkel. Studs Terkel är en svensk som bor i Chicago. Han är skitgammal och dör vilken dag som helst.
Köp boken nu så kan du säga att du kände till honom redan innan han dog. Det är Ordfront som har gett ut boken.

Numera bor Andreas i Stockholm. Dock inte under vattenytan.