1996 eKr: Det hela började med att tre unga herrar i 16-årsåldern vid namn Rickard, Jerry och Johan tröttnade på att lira punk varav det senaste projektet hade fallit offer för den rådande ”skatepunktrenden” som sköljde över likt en jättevåg från Kalifornien ända till raggarnästet Oskarshamn, Sverige. Efter vissa överlägganden bestämde vi oss för att hoppa på nästa grej: Postcore à la Quicksand. Andra förslag, mest ifrån Jerry, var Hardcore. Men vi övertalade honom, och tur var väl det. Hardcorescenen behövde verkligen inte ännu ett dåligt band. Så det fick bli, vad vi och många andra kallade: emo. (Jag tror att vi var först i stan med det. I alla fall först i Bockara.) Men vad vi genast lade märke till var att det var aningen svårare än vad vi först trodde… Både jag och Jerry var och är ganska kassa instrumentalister. Så vi gick vår egna lilla väg. Jag knåpade ihop lite låtar som Johan sedermera skrev text till och gjorde sångslingor. De bästa av dem kan åhöras på vår första demo, med en gubbe från klippartgalleriet som omslag. Hursomhelst så gick vi som sagt vår egen väg och lät inte som något annat band gjorde eller gör. Givetvis var jag (som gör musiken) influerad av Hardcore som var/är nästa stora trend bland dagens ungdom. Men jag slutade aldrig att lyssna på pop eller rock. Så vi lät väl som en blandning av dessa stilar UTAN att låta traditionell emo. De’ ni! Sången var aningen lagt mixad p.g.a. Johans och mitt dåliga beslut, men istället behöver man inte anstränga sig nämnvärt för att höra baskaggen… Ungdoms oförstånd ni vet.

Demon såldes i ungefär 100 ex. varav hälften på Hultsfredsfestivalens camping och hälften till våra kompisar i Oskarshamn. Nu såhär snart två år efter så tycker jag givetvis att den suger. Men den har allt sina ljusa stunder då vi verkligen fick till det. Två låtar spelade vi live ganska länge. För att vara våra första låtar så kunde jag ha skämts mer… Eller jag vet inte, jag har inte lyssnat på den sedan jag kopierade upp den för länge, länge sedan. Den fick i alla fall hyfsad kritik och ett skivbolag var lite intresserad. Sämst betyg var i fanzinet Skrutt, då den fick betyget 2 av 5, lika mycket som bandet Anuscancer. Skrutt är helt Skrutt.
Nu var det så dags för spelningar tyckte vi. Det blev lite problem eftersom Johan på den tiden spelade trummor och sjöng. I studion funkade det, dock inte i Pelarsalen där vi hade vår första spelning som förband till Separation och End in Sight. Efter lite letande så tog vi in Johans klasskompis Erik Edvardsson. Vi repade febrilt den sommaren och lärde in våra gamla låtar plus gjorde lite nya. Vi gjorde väl inte direkt succé, men den var rätt ok kändes det som. Tilläggas bör är att Artful är ett dåligt liveband. Det är faktiskt så… Efter det följde ytterligare spelningar bl.a. som förband till Happy Todd som vi lirade skiten ur (ha,ha). Den spelningen var riktigt kul. Tyvärr gick många av våra kompisar när huvudbandet Happ äntrade scenen, kvar var dock Helmer, Rasmus, Kalle Zeth och kickern Chauca som headbangade för fullt efter varsitt sexpack pinköl.
Det var härliga tider det…
Några månader efter äntrade vi skolans egna studio och lirade in en demo som knappt någon har hört. Dock anses den som den bästa av vissa. Ska man beskriva den med ord så var det mjuka mjukare och det hårda hårdare. Det är nog det sämsta vi har gjort, tycker jag personligen. Jag snodde för mycket av andra och gick inte min egen väg som i början. Man kan nog beskriva det som en blandning mellan Kent och Hardcore.

1997 eKr: Efter ytterligare några katastrofala spelningar så blev det ”Alone for a lifetime” som skapades. Snacka om deppigt alltså. Yvonne och Fireside framstår som ett stort skämt på roliga timmen jämfört med vissa låtar på den demon. Musiken var pyttelite influerad av Cure. Men jag aktade mig för att låta ”influenserna” bli för stora. Jag ville inte göra om samma misstag igen. Än en gång lyckades vi faktiskt skapa ett eget sound. Tycker någon vi rippar så skulle jag verkligen vilja höra den gruppen. På låten ”My life is nothing” sjunger Johan som en gud. Världsklass. Där fick han verkligen till det. Skaffa demon och lyssna själv. Tyvärr skickades den aldrig runt till skivbolag för vi var aningen för slöa. Den demon tycker jag faktiskt om, förutom en eller två låtar, vissa saker kunde dock göras bättre men va’ fan… Bland fanzines så fick den bra kritik. Bäst i Nondescript. Tack Lars! Det värmde. Nu började vi faktiskt inse att vi inte är helt kass.

Vid den här tidpunkten följde en del spelningar och lite medlemsbyten. Jag vill inte gå in närmare på det, men Edvardsson slutade och spelar numera i Point of no return. Vi är fortfarande vänner iallafall, vilket är skönt. Vi plockade in Rasmus, som stod och bangade till Happy Mondays tidigare (om ni kommer ihåg?). Det blev inte helt problemfritt i början. Han hade nämligen enbart lirat svensk trallpunk innan i Högsbybandet Elof och hade lite svårt att lära sig våra extremt invecklade, komplicerade, svåra, tekniska och totalt omöjliga låtar. Vi hade en spelning två veckor efter att han kom med och allt verkade gå åt helvete. Vi repade varje dag, precis som med Edvard ett år tidigare. Det kändes nästan som en repris. Enda skillnaden var att nu var vi utan replokal och stod i ett lustigt hus i Bockara, som Johan hade fixat. Det var säkert 30 grader varmt och stanken från en svinfarm gjorde det hela väldigt trevligt. Men till slut satt allt perfekt. Så allt var frid och fröjd förutom att mina strängar hade gått av och O-hamns enda musikaffär hade semesterstängt. Dagen innan fick jag dock mina strängar. Rasmus gjorde bra ifrån sig, tyvärr så pajade jag och mina strängar allt…
Det var Sommarrocken det.
Efter vissa spelningar utanför kommunen så bestämde Jerry sig för att lägga basen på hyllan och bli raggare på heltid. (Nuförtiden så ser jag honom mest hänga vid Pulsen.) Allt detta en vecka innan vi skulle in i studion. Schysst! Det hela slutade med att jag fick ta basen, och gitarren då förstås. Vi spelade som vanligt in några låtar och skippade den sämsta. Det började bli rutin nu. Faktiskt så är jag ganska nöjd med slutresultatet. Mina insatser var dock lite B samt att mixningen blev katastrofal på en låt. Men låtarna är de bästa som gjorts i Artful’s historia. Kanske beror det på att det inte är mer än en och en halv månad sedan vi spelade in. Det svänger mer nu. Ungefär som Afghan Whigs blandat med Texas is the Reason. Johan har åtagit sig att skicka runt den till skivbolag, men vi får väl se om bonnen orkar… Mycket längre än så har vi faktiskt inte kommit. Inte en enda repning har gjorts sedan studion och bara en ny låt har jag gjort. Nästa grej är väl att försöka skaffa en basist, vilket inte är det lättaste.

Så här är vi idag, snart två år efter starten. Inget särskilt har hänt. Bara låtarna har blivit bättre och stilen har ändrats. Tre man, precis som i början. Johan, Rasmus och jag…

Rickard fick även tre ämnen att skriva om:
Happy Todd: Ja vad ska jag skriva om dem… Jag är nog den enda Oskarshamnaren som äger en Happy t-shirt. Låten Scent gillar jag skarpt, likaså första låten på den demon, vad den nu heter… Det är verkligen trevliga killar som lirar ganska okej musik. De har släppt en skiva som har fått lite dålig kritik på de ställen jag har läst. Personligen tycker jag att de ska köra deppigt istället för snabbt. Deppigt är de bra på. Jag intervjuade Martin i mitt fanzine Hotel Riviera. Läs om dem där om ni är nyfikna.

Afghan Whigs: En suverän grupp. Kanske världens bästa? Det finns inte så mycket att säga. Lyssna istället. Bra texter, underbar rock’n’roll med känslig sång. Fan vad bra! ”My Enemy” är nog världens bästa rocklåt. Bästa skivan är nog Gentlemen fast Black Love är minst lika bra, den är lite ösigare iallafall. Kommer snart med en ny skiva kanske? En del påstår att vi låter lite som dem. Tack i så fall! Det är nog mest beroende på Johans sång antar jag.

Scenen i Oskarshamn: Består av några mer eller mindre bra band. Jag skriver inte så utförligt, men här är några som jag kommer på för tillfället: Forced Into behöver väl inte någon närmare presentation, hardcore. Fictives spelar hårdare pop med lite punkinfluenser. Misprint är ett annat band som lirar pop. Det låter ungefär som indie à la 90-91. Lite Crescent Venus kanske. De liksom Forced har släppt en skiva. Bobbit lirar punk ”the american way”, fast inte skate. Seasquar är ett ganska nytt band som lirar lite grungig rock. Johan är med där som trummis. De är helt OK. Ärligt talat är jag faktiskt inte så insatt bland HC-band längre. Jag har bara hört Forced och Point of no Return. Jo, Eightfold också. Eightfold ska släppa en skiva, tror jag. Det finns fler band men är du intresserad så ring och fråga Linkan istället, han vet. Stans genom tiderna bästa band hette dock Arnie, det var lite Shoegaze-aktigt. Helt klart världsklass. Hur kan du beskriva dem som ”musik typ Afghan Whigs”, Kullman? Jag kräver en utförlig förklaring. (Jag behöver inte förklara mig, men däremot kan jag väl konstatera att det sista demot Arnie gjorde låter mer som Ride än Afghan Whigs. Arnie var svinbra, men Ride och Afghan Whigs är bättre. Så det så. Punkt. /red.)
Fanzines är: Handskrivna: Schwetla, Klipp & Klistra: Unity is Strength, Alternativ och Revolt, Datagjorda: Kiwi och suveräna Hotel Riviera. Inget kommer tyvärr upp i samma klass som nedlagda Straighter View. Oj, oj, oj.

Tilläggas är att vi kanske ska splitta med en HC-grupp. Jag har aldrig hört dem, men de skulle skicka en skiva snart. De hade hört oss på en comptape och tyckte det var skitbra. Detsamma gällde en snubbe från Singapore! Han var heltänd och skrev ett brev och ville sälja demos borta i asien, i hans distro. Coolt!

Ha, det trodde ni va’?! Eftersom Promenaderedax har tagit lite semester, så har det gått ungefär fyra månader sedan det första skrevs, och än har ingen Promenade nr 6 dykt upp. Även fast inget har hänt med Kullmans fanzine så har det hänt lite med Asfull. Vi har fått en ny basist vid namn Henric Oscarsson. Henric är 22 år och mest hardcore i bandet, dessutom ungefär 10 ggr bättre än Jerry. I vanliga fall pluggar han på komvux och tar ut Refused-låtar på sin tuffa elgura. Så nu har vi verkligen kommit i gång och repar för fullt. Ungefär 3 gånger i månaden.
Som om det vore enda nyheten. Johan ”GRISEN” Svensson har börjat utmana sin simultanförmåga och spelar numera både gitarr och sjunger. Det har medfört att jag kan lägga in lite otighta gitarrslingor här och var och gjort att vi kan ha mycket mer oljud för oss som vi älskar att terrorisera HC-trendare med när de kallar oss EMO.
En kul grej är att vi har börjat spela mycket mer utanför kommunen än innan, men den bästa spelningen hittills var ändå här i stan tillsammans med Division of Laura Lee. Den som du var och såg Kullman. Skyll dig själv att du inte hade öronproppar. Hade du problem att sova på kvällen eller? Det är oerfaret.
Det var även planerat att vi skulle ge ut en split 7″ med det norska bandet Still she turns (studiotid var inbokat och allt var frid och fröjd) men med vår vanliga otur sket det sig. Inte på grund av oss utan för att norrmännen lyckades med den stora bedriften att lägga av för två veckor sedan… Så finns det någon som känner för att ge ut några låtar så är det bara att ringa. Vi har även medverkat i lite fanzines och spelat ganska mycket (för att vara oss), bl.a. i Högsby där vi nästan dränktes i rök av den farliga rökmaskinen. Ingen såg någonting och jag fick lite ont i halsen. Visserligen var det inte något mot den gången då Asfull var och festade i Andys replokal (i Högsby). Snuten dök upp och jag tror det blev polisanmält för vi hade gjort lite grejer (OBS det var inte bara vi som var där och höll på)… Jag kommer inte ihåg så mycket för jag var JÄVLIGT full (och då menar jag jävligt) men jag vet att Kalle Zeth och jag satt helt plötsligt i en husvagn ett tag. Observera det att Snuten dök senare upp, inte p g a husvagnen utan för att vi festade i Sydkrafts lokaler och de trodde det var inbrott, vi trodde att vi fick vara där… Jag och nån högsbybonne blev jagad av den farliga polisen som kom i bil efter oss. På något sätt kom jag i alla fall undan. Jag vet att jag gömde mig i några brännässlor för det kändes. Inte så mycket då men dagen efter.
Jag kommer inte ihåg mer senare på kvällen eftersom jag ”tog” lite mer men det sägs att senare hände det ännu värre grejer som jag verkligen inte tänker ta upp, fast jag kan säja att det var FLER ÄN JAG som var grisiga, även fast det aldrig kom fram… Synd bara att Andy blev vräkta från lokalen. Jag mådde förbannat dåligt dagen efter kan jag informera om. Japp det var väl det.

/Rickard

Okej, Richard, det var bra att du avslutade det hela med lite nyheter. Artful är som sagt var ett mycket bra band, och jag råder er alla att kolla upp dem.

Artful, Bakfull, Kastrull, Asfull, Apknull, Ampull… Kärt barn har många namn!