Den första egentliga gången Shallow Soundwave tog plats i mitt medvetande var då de kammade hem fem poäng av fem möjliga i en demorecension i Göteborgs-Postens fredagsbilaga Aveny. Visst hade det skvallrats om hur bra de var, men eftersom rykten inte alltid är så värst pålitliga befann jag mig framför den minimala scenen på Outrobar någon gång i mars, då de skulle spela.

Man kan väl säga som så, att trots att jag inte haft några tankar på vilket sound de skulle kunna ha, lät de inte alls som väntat. Det beror väl dels på att det nuförtiden kan vara lite svårt att skilja att skilja Göteborgsgrupper från varann, och dels på fördomarna som säger att även alla nya band är rock’n’roll. Men så spelade alltså Shallow Soundwave och visade mig in på ett nytt spår — det här var inte MC5, det här var vackert.

Egentligen ett tvåmannaband

Efter nån månad fick jag ett eget demo-exemplar. Det var en njutning att kunna glida med harmonierna från David Sundquists distade gitarr och att känna Annica Silvonens spröda men ändå så starka röst fylla rummet. Bakom dessa två ligger bas och trummor, men då David blev intervjuad på P3 någon vecka efter jag fått bandet (gissa hur häpen undertecknad blev) sa han att trummisens roll i princip ska avvecklas.

Samma David och jag har slagit oss ner med varsin kaffe inne i en avskärmad del av Krasnapolsky. Han förklarar hur det går till på scen.
— Vi ska börja använda trummaskin mer för att det låter bättre. Men Nicolas (Janco) kommer fortfarande spela trummor live, och dessutom hoppar Erik Norinder in på bas då. Egentligen är det Nicolas och jag som gör allt, all musik och bestämmer alltihop… lite diktatoriskt. Så i studion jobbar vi annorlunda än på scen. Det är roligare att utveckla musiken, att ta det framåt lite. Att göra nya grejer. Egentligen är det ett tvåmannaband med musiker, kan man säga. Men Annica är ju med, hon sjunger ju.

Och sjunger fantastiskt bra. Klassiskt skolad i sång, och det hörs, för det är inte nån vanlig duschröst. David erkänner med ett litet leende att hon nog håller på att förstöra rösten genom att sjunga med bandet. Senare framhåller han en sak speciellt, att sången ses som ett instrument i sig, och att den inte är något riktigt medium för budskap. Vokalljuden och Annicas röst passar musiken, och det är det som gäller.

Så då standardfrågan om influenser.
— Nja… det har väl inte gått tillväga så att man startat ett band och letat influenser som man stulit en massa ifrån, det är väl mera att vi har skapat. Jag och Nicolas har ju jobbat ihop ganska länge tillsammans med musik, i snart fyra år, så vi har ju utvecklats framåt. Det började väl när jag var liten, med Mötley Crüe, som fortfarande är ett av favoritbanden, och så har det väl tagit sig mellan olika milstolpar. Hårdrock från början, så slutar det med nån slags blandning av allting… Men influenser, det är lite svårt att säga. Det finns så mycket bra musik man influeras av.

Blanda upp ljudbilden

My Bloody Valentine…
— Jaa…
Han drar lite tveksamt på ordet.
— My Bloody Valentine är ju jäkligt bra, men jag vet inte om jag håller med om det riktigt. Det är klart, jag kan förstå sammankopplingen, och ”Loveless” är ju en förbannat bra skiva.
U2.
— Ja, svarar han mycket mer bestämt. Det är en influens. Edge, gitarristen i U2, är ju verkligen en sån… idol. Han är jättebra. Men det är ju så mycket annat också — Cocteau Twins. Sextiotalet. Och andra grejer, techno-artister som Autechre ger också inspiration, fast på ett annat sätt.

Nu när ni börjat med trummaskiner och så, kommer ni att börja experimentera mer med andra ljud också?
— Ja, vi kommer nog att försöka blanda upp ljudbilden lite, så att det inte ligger ett elektroniskt komp i bakgrunden och gitarrer ovanpå, utan vi ska blanda alltihop så att det blir mer en enhet. Gitarrerna kommer nog att spelas mer ur maskiner också. De ska inte dominera så mycket nu heller, de ska spädas ut med diverse olika maskineffekter.

Att balansera det levande och teknologin

Om det nu är någon som fått intrycket av en mjuk ljudmatta, så är den personen helt ute och cyklar. Om man ska hålla sig till klyschor så tror jag att det är Davids instrument som brukar kallas taggtrådsgitarr, och att det ligger en hotfullhet under den sköra ytan. Men det är också mycket elektriskt.
David nickar och säger att det ju blir ännu mer syntetiskt nu. Han tar ännu en gång upp idén om att få en helhet i blandningen, och att det är viktigt att få balans mellan det levande och det teknologiska.
När han berättar om framtidsplanerna verkar de i och för sig handla nästan uteslutande om teknologi.
— Det kommer att låta som ett stålbruk.
Mer industri alltså?
— Ja. Men det ska fortfarande vara mycket hårdrock, det är viktigt att ha den attityden… W.A.S.P… Det ska hända saker.

Inte Island

Genom åren har det blivit två demos, och en ny ska spelas in i sommar. Dessutom finns Shallow Soundwave på skiva, Dorian Records tog med låten ”Hyper” på sin förra samling. Då vi pratar om den låten refererar David till den som ”hiten”, och här passar det väl att tillägga att även ”Until I Beg You To Stop” är en potentiell hit. Det var den som spelades på P3.
— Det är väl de klösigare låtarna, det. Det kommer nog att bli mer sånt nu, vi kommer att bejaka den hårdare sidan av oss.

Har ni fått mycket respons på era demos?
— Ja, på första demon var det en massa gensvar i tidningar, bra recensioner i fanzines och så. Men på den andra har det inte alls varit lika mycket. Annars börjar det röra sig nu. Vi har ett showcase på Studion i Stockholm i juni, och så har vi lite kontakter i USA och så där. Men man vet ju aldrig, det är så mycket människor som säger till en att det är bra, så det är bara att hålla tummarna och hoppas att det händer något.
Jag läste om er och Island Records…
— Nej, det är ett rykte. Jag har också läst det, fast det stämmer inte.

Studion det roliga

Har ni mycket spelningar?
— Nej.
Han tittar bestämt på mig nån sekund innan leendet och skrattet sprider sig igen.
— Nej, vi har inte mycket spelningar. Vi har ingen bokare. Vi spelar väl några gånger om året.
Då jag frågar om de vill ha mer spelningar lägger David pannan i djupa veck och skrattar.
— Det är väl frågan det. Jo, det är klart, det är ju jättekul att spela.
Jag tänkte att om ni vill ha ett annat sound i studion, då kanske ni inte tycker om att stå på scen.
— Jo, det gör vi väl också, men det är ju studion som är det roliga, tycker jag personligen. Det är intressantare vad som händer där, inspelningar. Det kan ofta bli hetsigt och stressigt då man spelar live, det är svårt att få behållning. Det är väldigt mycket skönare att lyssna på det hemma.

Shallow Soundwave lämpar sig definitivt mycket bättre i stereon än på scen. Sån här musik är ganska svår att göra med bra publikkontakt. Och visst, David vill också att folk hellre ska lyssna och höra musiken än stå och titta på musikerna.
— Jo, men det arbetar vi ju också på, att det ska bli mer skillnad mellan studioarbetet och framträdanden än vad det är nu. Det vet jag inte om det är positivt eller negativt, det får vi se.

Ser sig som ingenjörer

Men vad blir ni då? Rockmusiker? Dröm-poppare? Synthare? Vad ser ni er som?
— Skulle nog vilja säga att vi är ingenjörer.
På vilket sätt då? Det tekniska?
— Ja.
Men tycker ni då att sättet musiken är gjord på, är viktigare än känslan som ska förmedlas?
— Nej.
Han tittar på mig så där stint igen — som för att utmana min journalistiska ådra — och efter att ha väntat förgäves i ett antal sekunder på att han ska spinna vidare, kan jag inte hålla mig för skratt, och ber honom utveckla.
— Det man hör tycker jag är viktigast. Det tekniska är ju en viktig del för att komma till ett resultat, det finns ju inget värre än musik som är framförd dåligt. Det finns grupper som har bra låtar, men som genomför dem taffligt, och som inte bryr sig om att det är taffligt. Jag tycker det är lite synd faktiskt, och det är sånt som jag irriterar mig på.

David säger sen att hårdrocken är bästa grunden ”för då sitter man där med sina förbannade skalor och lär sig sitt instrument”.
— Men slutmålet är ju ändå att förmedla en stämning, slår han fast.
Och vilken stämning vill ni förmedla då? Vill ni att folk ska bli glada eller melankoliska eller..?
— Glada ska de väl absolut inte bli, de ska bli rädda, säger han med ett ironiskt skratt. Nej, vi vill väl bara att folk ska uppskatta musiken och ta till sig den. Det vi går in mest för är väl att tillfredsställa oss själva och göra det vi tycker är bra. Sen får folk tolka det som de själva vill.

Så helt plötsligt ropar David till, högt. Av en händelse har basisten Erik tittat in i vårt lilla krypin, och han slår sig till ro i en fåtölj med svaret på vad han har för musikerambitioner.
— Det är väl det gamla vanliga. Sprit, sex, brudar.

Kan inte ta svenska scenen på allvar

Efter att Erik konstaterat Depeche Mode som det största bandet kommer diskussionen in på svensk musik och stannar där. De använder inte direkt snälla ord, och det är lätt att fatta att Erik och David inte har alltför mycket till övers för den inhemska musikscenen. De kan inte riktigt ta den på allvar, allting är ju halvkassa svar på något annat. Till en början kan de inte komma att tänka på mycket annat svenskt än popband från Norrland, men snart kommer de ihåg ett enda band som passar in i deras mallar: Souls. Och så finns ju Aquadays (Nicola Jancos andra band).
— Men de kommer från ett helt annat håll. De är så mycket skörare, så mycket mer melodiska. Det finns nog ingen motsvarighet till oss i Sverige.

Så gör lite reklam för er då, bjuder jag med en gest mot bandspelaren, och David böjer sig fram med ett självironiskt leende.
— Shallow Soundwave är bäst, och vi behövs så att folk får lite vett i huvudet och börjar lyssna på bra musik som vår.
David tror på det han gör, om det är någon som missat det. Men det är ju så det ska vara om man ska komma nån vart, och man behöver ju verkligen inte bli mindre trevlig för det. Det ska bli intressant att höra ”nya” Shallow Soundwave, och om det är lika bra som tidigare material kan skivbolagen ge sig på att det här är värt att satsa på.