Systrarna Diane & Jeanette Söderholm i DaYeene har kommit på slutet starkt med en av årets bättre skivor.
Popöga träffade duon där den ena systern har en bakgrund i Freestyle, men det var länge sen. Vi slog oss på DaYeenes skivbolag SweMix kontor för att fylla ett band med snack.

Vi börjar väl med er musikaliska bakgrund?
Vi har hållit på och sjungit tillsammans sen 1984. Vi har haft en massa olika grupper och sjungit bakgrundssång hos andra.
Sen 1986 tänkte vi att det här går inte, vi fick alltid vänta på dom andra, det var mest strul. Så då började vi jobba själva, bara vi två.
Dock kom inte begreppet DaYeene till förrän 1989 men vi har under de här åren odlat vårt eget sound. Det har tagit tid att hitta rätt.

Ni har hållit på och skicka demos till bolag och sådär?
Ja, vi har gått den långa, hårda vägen. Det har varit ganska svårt att få skivkontrakt i Sverige tidigare. För ett par år sen var det nästan omöjligt när man för det första sjöng på engelska och dessutom gjorde den musik vi höll på med som inte var särskilt svenskpop-inriktat utan mer åt det internationella hållet.
Då var det kört att få skivkontrakt. Dom ville ha tjejer som sjöng på svenska och det skulle vara lättsmält pop.
Men så när vi träffade SweMix-gänget märkte vi att det här var killar med visioner, som såg längre än bara Tracks-listor och sånt. Då slog det genom på nåt sätt, inte med buller och bång men steg för steg.

Och nu jagar alla svenska skivbolag svarta soulsångerskor?
Ja, man kan se en klar tendens till det. Nu ska det vara färgade soulsångerskor på alla skivor. Men det är ju så att dom stora alltid har släpat efter. För dom vill vara säkra på sin sak hellre än att satsa på nya, okända talanger. Det gör dom inte hur som helst.
I och för sig vet vi inte hur dom gör nuförtiden. Men vår erfarenhet av stora skivbolag är den. När dom sen satsar på nåt så satsar dom väldigt stora pengar och då vill dom verkligen vara säkra på att få tillbaks det.
Mindre bolag tar lite mer risker, där är det inte heller så mycket pengar inblandade.

Svenskpop med Beatles-influenser går ju fortfarande hem. Medan DaYeene ger sig till att ge ut en dansversion av Lennon/McCartneys Drive My Car som sin tredje singel.
Är det inte lite väl vågat att ge sig på en helig ko som kan ge skarp kritik från konservativa gubbrecensenter?
Tvärtom, tycker jag. Dom har tyckt att vi gjort ett bra jobb på den. Vi har börjat få respekt. Men den kom ju till av en slump. Som ett skämt.
Det var så att vi hade ingenting att göra. Under hela våren hade vi varit otroligt produktiva men så under Nordik Beat-turnén hade vi inte så mycket att göra men vi ville in i studio i alla fall.
Så då tänkte vi att vi kunde göra en cover bara för att träna på. Så vi kunde väl ta en Beatles-låt då, tyckte vi. Dom låtarna är ju bra.
Så då gjorde vi det, gick in och lekte fram den en natt på skämt.
Sen kom den demon av misstag med till vårt engelska skivbolag som genast blev eld och lågor och ville släppa den. Så sen ville svenska bolaget också släppa den här.
Så det är därför Drive My Car kom ut, det var inte riktigt meningen från början.

Vad kan mer säja om den här färska debutplattan United Soul Power?
Man kan säja att den är väldigt präglad av vårt sound. Vi har varit med och bestämt väldigt mycket hur det ska låta och åt vilket håll det ska gå. Vi har också varit med och skrivit låtarna så vi har varit väldigt delaktiga i det hela.
Sen har Stonebridge hjälpt oss att få till det för några producenter är vi väl inte. Inte än i alla fall.
Den är vi, liksom. Därför känner vi oss extra stolta nu när vi äntligen har släppt den här LPn. Vi har ju väntat i så många år.
Den är ganska tung för att vara tjejer. Den är tyngre än många svenska tjejers skivor idag. Dansvänlig och lyssningsbar.
Det är bra beats, vår sång är ganska speciell. Vi är väldigt måna om basgångarna. Vi bygger ofta låtar på basgångar och det ger väl också ett speciellt sound.
Då sjunger man oftast efter basgången, gör en sångmelodi efter den istället för att göra den efter ackord.
Ackorden får komma i tredje, fjärde hand för oss. Så vi har ett lite annorlunda sätt att jobba på när vi skriver låtar.

DaYeene har ju inte synts till i pressen så mycket, har ni hållit en låg profil medvetet?
Både och, det är vår… vad ska man säja? Image, det är ett fjantigt ord. Jag gillar inte det ordet, ta bort det.
Nej, men först och främst är det kanske det att våra singlar mest har varit storstadshittar, och det har inte funnits bilder på omslagen så ingen känner igen oss.
Det är först nu det har börjat bli mer och mer intervjuer, fotograferingar, TV och sånt.
Vi ser alltid annorlunda ut också. Vi byter stil varenda dag. Ena dan är det roliga 70-tals-kläder och nästa dag är det sobert med aftonklänningar.
Men vi tycker det är kul, vill inte fastna i att se ut som nån soulprinsessa bara för att vi gör den musiken. Vi gör ju musik av olika stilar också, då är det töntigt att bara klä sig i hip hop-kläder, eller bara se sexig ut, eller bara vara naturlig.
Viktigast för oss är ju musiken, utseendet får komma i andra hand. Det kan vara skönt att kunna vara anonym också.

Tidigare turnéer och nya såna planer?
Ja, först var det på Nordik Beat i våras. Sen hade MTV ett slags roadshow i Norge och i Sverige som vi var med på.
Så var vi med Rob’n’Raz ute när Leila emigrerade och sen har vi varit ute och gjort några egna spelningar.
Men en helt egen turné blir det nog inte förrän i vår. Inget nu. Vi håller på och sätter ihop ett band för närvarande.
Vi vill ha ett eget band, inte bara låna ihop några för att kunna åka på turné. Nej, vi vill ha ett riktigt band som vi känner att vi kan jobba med ordentligt. Men det är svårt att hitta rätt människor som tänker likadant.
Det går alltid att få tag på studiomusiker som spelar bara man betalar dom, men det är svårare att hitta folk som kommer med för att dom gillar musiken och som passar in.
Vi har ju alltid jobbat med band så på Nordik Beat-turnén kändes det nästan tomt att stå där ensamma med en liten DAT-tape. I långa loppet kräver nog publiken också att det ska vara live.
Det har ju varit mycket snack om det nu med många artister som kör det mesta playback. Det beror i och för sig på att de har ofta så otroliga dansnummer att det inte går att sjunga samtidigt, som Madonna till exempel.
Var faktiskt imponerad av hennes show som jag såg när den gick på TV. Då kan det kanske ursäktas att det är playback för det är mer en show än ett artistuppträdande. Man går dit för att se showen, inta för att höra Madonna sjunga.
Men sånt kan man kanske göra när man sålt så många plattor som hon gjort (Skratt).
Vi får ta tillvara de resurser vi har och bjuda publiken på det.

Är det nåra skillnader på Stockholm och landsorten vad det gäller publik?
Dom är mycket mindre blasé, dom är mer med i det hela. Där är det verkligen så att folk går ut för att roa sig och inte som i Stockholm för att bli roade.
Det beror väl på att där kanske det inte händer så mycket, det kanske kommer en artist i månaden ungefär och då är det klart att många går dit och är glada då dom sett fram mot det länge.
Här i Stockholm finns det så mycket att välja på, då blir man lätt blasé. Förutom inför dom artister som just den veckan är trendiga.
Som Creeps, då skulle alla ut och kolla dom. Eller Thåström, likaså när Stonefunkers kom.
Dom hade väl inte sålt så mycket plattor men ändå var hela Melody fullt med folk som tyckte att ”Öh vad ballt det ska bli.”

Så den här ständiga frågan om framtiden och planer på nya projekt etc?
Vi spelar redan in till nästa platta som kommer bli annorlunda, igen. Visserligen känns det lite splittrat att gå ut och promota LPn samtidigt som vi jobbar med det nya. Men just nu är vi väldigt kreativa så det gäller att ta reda på det.
Det ska inte behöva ta ett eller två år att göra en platta, det är bara skitsnack. Det går faktiskt att jobba snabbt.
Vissa kanske inte klarar det men vi gillar att jobba under press. Sen finns det ju andra som måste åka till Färöarna för att få inspiration.
DaYeene borde i alla fall komma ut med skivor ganska ofta så att folk hänger med och ser vad som händer.

Hur går det med den här utlandsintresset och sånt då?
Det är ju England bland annat där vi släppt två singlar, ska släppa en tredje och LPn. Vi har fått väldigt bra kritik där, för att vara svenska och allt.
Jag kommer ihåg när vi försökte få skivkontrakt där förut. Då skrattade skivbolagen i England åt svenska artister.
Nu när vi är svarta så trodde väl många att vi var från England. När man sen nämnde Sverige blev det genast mycket svårare.
Men nu är det ju tvärtom med Nordik Beat-vågen och allting. Engelska artister börjar bli så urvattnade. Det händer ingenting. Soundet på deras soulartisters skivor är precis likadant varje gång.
Det har inte kommit nånting nytt utan dom har hela tiden blickat tillbaka för att hämta inspiration och gjort allting på gammalt sätt igen och igen.
Så dom behöver verkligen ta in lite nytt blod från typ Skandinavien. Här börjar det röra på sig nu, vi har alltid haft väldigt bra musiker i det här landet. Det är dags att dom får komma ut och visa upp sig.
Sverige har tidigare alltid känts så himla stängt. Det har gällt musiken också, den har bara passat här i landet. Det går inte att sälja äcklig svensk pop till England, dom gillar det inte alls.
Men nu börjar det hända saker här. Vi börjar göra musik som håller utomlands. Det går framåt med svensk musik.
Den engelska musiken har gått i en cirkel medan här har det utvecklats åt olika håll. Vi har fått influenser från hip hopen och allt det här med MTV och sånt, sen har det utvecklats ytterligare i Sverige. Vet inte om det beror på klimatet, eller…
Men det är annorlunda än vad dom ens skulle kunnat gjort i England. Det gör det hela mer intressant.
Sen har vi många bra svenska producenter som börjar bli kända, eller dom har varit det länge i undergroundkretsar. Men dom börjar nu bli kända i vidare kretsar. Dom blir ju bara bättre och bättre, dom med.
Det är ju bara och titta på SweMix-gänget och jämföra vad dom gjorde för ett år sen och vad dom gör nu. Då ser man en otrolig utveckling på dessa gossar. Så det kommer nog att bli bra.

Det kommer det säkert att göra, även för DaYeene som verkar stå stadigt med alla fötter på asfalten. Säkerligen kommer den svenska musiken med danspotential att utvecklas ytterligare. Vi har ju ingen genuin dansmusikkultur vilket gör det både svårare och enklare. Svårare för att man kanske inte har samma känsla medfödd och lättare för att man inte behöver snegla bakåt och åt sidan utan man kan göra det man gillar utan krusiduller.