Vi lever i en materiell värld och de materiella pojkarna Joakim Berg (KENT), Janne Kask & David Birde (BRAINPOOL) och Jesper Binzer (D.A.D.) har pratat med Fredrik Strage inför sommarens Lollipop-turné; de bästa sakerna i livet kan köpas för pengar!

Kan rock’n’roll köpas för pengar?
JOAKIM: Man kan köpa rock’n’roll-attribut som gitarrer, sprit, droger och sex. Men jag vet inte om det blir på riktigt då.
JESPER: Vi har alltid varit mest intresserade av saker som inte går att köpa. Vi vill till exempel alltid ha kohuvuden, stora fiskar dekorerade med lampor eller andra underliga saker på scen. Man kanske kan köpa en rockidentitet för en kort period, men det håller inte i längden. För mig handlar rock om att vara provokativ, inte om att köpa saker.
DAVID: Popmusik är något som ska konsumeras. Det är en produkt, precis som kaffe. Idén bakom vårt band är att sälja skivor även om vi gör något som vi tror på helt och hållet. Alltså går rock’n’roll att köpa.

Vilken var den första skiva ni köpte?
JOAKIM: Beatles röda dubbelalbum med låtar från 1962 till 1966. Jag var åtta år och var med min farsa i en skivbutik i Strängnäs.
JANNE: »Moderna Tider« med Gyllene Tider. Mina skivköp gick hand i hand med våra klassfester. När någon hade födelsedagskalas tog jag med mig en kassett som jag spelat in själv. På så vis kände jag till låtordningen och kunde bjuda upp tjejerna när jag visste att en tryckare skulle börja.
JESPER: Singeln »Like a Rolling Stone« med Bob Dylan.
DAVID: »Kings of the Wild Frontier« med Adam & The Ants.

Den senaste skiva ni köpte?
JOAKIM: »Ocean Beach« med Red House Painters.
JANNE: Jag får mest en massa Sony-skivor gratis. På sista tiden har jag beställt hela Clash-katalogen, Mott The Hoople, Simon & Garfunkel och Johnny Cash. Sist jag betalade för en skiva själv måste ha varit när jag köpte »Around the World in a Day« med Prince.
JESPER: »Live Through This« med Hole.
DAVID: Georgie Fames »Greatest Hits«.

Vilka tidningar läser ni?
JANNE: Jag läser alla svenska musiktidningar för att kolla hur det går för oss. Bland de engelska föredrar jag Select, den är så luftig och skön med en bra blandning av seriösa artiklar och trams. Sedan brukar jag läsa Details och Interview.
JOAKIM: Min flickvän har precis gett mig alla gamla nummer av POP. Annars prenumererar jag på DN. För några år sedan brukade jag köpa GQ men det kändes trist att slänga ut en femtiolapp när man kunde köpa cigaretter i stället.
JESPER: I turnébussen har vi många glassiga magasin, som Q, Arena och vår stora favorit Details. Vi läser också Wild, den första riktigt bra musiktidningen i Danmark.
DAVID: POP, Veckorevyn, Arena, kvällspressens fredagsbilagor, SA och vissa engelska tidningar beroende på vem som är på omslaget.

Favoritfilmer?
JOAKIM: »Mandomsprovet«. En underbar film om att växa upp.
JESPER: Ska jag vara hip säger jag »Freaks«, ska jag vara ärlig säger jag »Robocop«. Det är en briljant, självironisk och mänsklig actionfilm.
DAVID: »Den tredje mannen« av Orson Welles.
JANNE: Måste också säga »Mandomsprovet«. Den visar upp hela den här ung och kåt-grejen.

Favoritböcker?
JOAKIM: »Deptford«-trilogin av Robertson Davies.
JANNE: »Vår man i Havanna« av Graham Greene.
JESPER: Walter Mosleys böcker om privatdetektiven Easy Raw i sextiotalets Los Angeles.
DAVID: Alla Paul Auster-böcker, men främst »Mr Vertigo«.

Vilken såpopera ser ni helst?
JOAKIM: »Beverly Hills« brukade jag följa, men nu är de helt inne på en massa moraliska saker och det är värdelöst. Allt var bättre när de bara sprang runt och floppade på high school.
JANNE: »Dallas« visas ganska tidigt varje dag. Det är ballt att vakna vid elva, duscha, äta frukost och sedan slå sig ned framför Tv:n. Det senaste avsnittet jag såg var helt spejsat. En ängel kom till J.R. och visade hur bra alla hade kunnat haft det om inte han hade ställt till det.
JESPER: Jag tycker att TV är oerhört tråkigt. Det enda jag tittar på är vissa inslag på CNN och en och annan porrfilm sent på kvällen.

Vilken konsert i pophistorien skulle ni helst ha velat gå på?
JOAKIM: Jag skulle ha velat se Bowies sista konsert som Ziggy Stardust.
JANNE: Någon tidig Clash-konsert, precis innan de släppt »London Calling«.
JESPER: Thin Lizzy när de var som bäst, AC/DC innan Bon Scott dog och allra helst Louis Jordan And His Tympany Five i början av fyrtiotalet. Jordan lade grunden för en stor del av rockmusiken. Bill Haley snodde allt från honom.
DAVID: Vilken som helst med The Beatles.

När stod ni senast längst fram vid kravallstaketet på en konsert?
JANNE: Det var skitlänge sedan, förmodligen Stone Roses 1989 i Lund. Jag stod så långt fram att jag kom med på en bild i The Face. Manchester-vågen var min ungdomsrevolt och att se Stone Roses var en jävla kickoff. Luften liksom darrade och de var otroligt coola. Efter ett tag blir man för gammal för kravallstaketet. Det blir mer pinsamt att stå där framme med kidsen än det är viktigt att vara med.
JESPER: Häromkvällen stod jag längst fram på en konsert med Danzig, men det var mest för att kolla ljudet eftersom vi skulle spela efter dem. Jag föredrar att stå ganska långt bak. Även när jag var tonåring och gick på Ramones-konserter stod jag längst bak för att kunna dansa så vilt som möjligt. Men det är en dålig ursäkt. Jag är en fegis.
DAVID: Jag vet att det är ett kaxigt svar men jag stod längst fram när The Jam spelade i Lund 1981. Jag var elva år gammal och gick dit med en vän till familjen. Han lotsade mig ända fram till scenen och det var inte så trångt eftersom bara 400 personer hade kommit till ishallen där de spelade.

Vilka konsertsouvenirer har ni hemma?
JOAKIM: Jag har en Ride-tröja, och en Bowie-T-shirt som jag köpte när han spelade på Stadion 1990. Men det känns lite corny att gå omkring i turnétröjor. Efter ett tag har man dem bara på gymnastiken.
JANNE: Min enda souvenir från en turné är en böteslapp från Karlstadpolisen. Vi blev haffade när vi var fulla och slet ner flaggor på en restaurang.
DAVID: En gång hade jag en fruktansvärt ful Exploited-T-shirt. Den var svart, med sångarens mohikan i rött. Jag tyckte att konsertsouvenirer var det viktigaste av allt när jag var liten. Särskilt halsdukar. Jag inbillade mig att man skulle stå och vifta med dem under konserterna. Nu känns det störtlöjligt.

Vad dricker ni för att komma i form innan en spelning?
JOAKIM: Vanligt vatten är det bästa om man vill behålla fokuseringen. Ibland slinker det ner en och annan öl men det blir aldrig mer sprit än några lightdrinkar.
JESPER: De andra i bandet dricker öl men jag föredrar Earl Grey-te. Det värmer upp halsen och gör det lättare att sjunga. Dessutom har det en slags psykologisk effekt. Jag tycker om att ha en kopp te inom räckhåll när jag ska sjunga.
DAVID: Förr brukade jag dricka öl men nu dricker jag bara kallt, vitt vin i mängder. Jag kan faktiskt spela jättebra när jag är full.
JANNE: Allt blir bättre om man tar ett par drinkar innan giget.

Vilka hårvårdsprodukter använder ni innan en spelning?
JOAKIM: Jag använder alltid en monstruös moussetub och en borste. Om jag inte får stil på frisyren innan jag går upp på scen mår jag dåligt.
JESPER: Inga alls. Det enda jag gör med mitt hår är att tvätta det emellanåt. Då använder jag det utmärkta schampomärket Pantone. Men vår trummis Peter har skaffat kort hår och använder skokräm för att det ska stå upp ordentligt.
DAVID: Tidigare använde jag ingenting men nu blir det mycket vax eftersom jag skaffat rockabilly-frisyr.
JANNE: Vax. Av märket Wave & Groom. Det är fast, manligt och håller länge.

Vilket tuggummi är mest rock’n’roll?
JOAKIM: Juicy Fruit är det klassiskt långa tuggummit som man viker in i munnen. Det ger en schyst feeling. Det ser lika gott ut som i reklamfilmen med alla surfare på stranden.
JANNE: Är man ute efter att vara rå och rockig ska man nog välja ett tuggummi som smakar lakrits, men vi som spelar schlagerpop föredrar Juicy Fruit.
JESPER: Tuggummi är inte rock’n’roll. Bara flickgrupper som Schampoo får larva sig med sånt. När jag tänker efter är nikotintuggummi kanske rock’n’roll, men det känns ändå inte särskilt rätt.

Vilka saker får ni störst kick av att köpa?
JOAKIM: Väldigt dyra skivor och kläder. När man köpt något riktigt dyrt grips man av en ångestladdad eufori. Man mår dåligt men samtidigt känns det fint att ha slösat pengar på något annat än räkningar.
JESPER: Jag tycker bäst om att köpa kläder åt min fru och skor åt min dotter. Jag har en märklig störning. Jag tycker bara om att skämma bort andra. Folk måste tjata på mig för att jag ska köpa något åt mig själv.
DAVID: Kläder. Det kan vara en otrolig kick att köpa tio par nya strumpor, men jackor och skor känns ännu häftigare. När man köpt ett par nya skor förnyas automatiskt alla andra kläder man har på sig.

Vad har ni köpt som ni ångrar?
JOAKIM: Jag är dålig på att köpa skor. Ofta köper jag för stora och sedan har jag ångest över att de ser ut som båtar.
JANNE: Tidningen Slitz.
JESPER: En mörkbrun och grön jacka som jag köpte i Mall of America i Minneapolis.
DAVID: Jag har köpt lite väl många Fred Perry-tröjor på lite väl kort tid. De känns passé.

Vad är det dyraste ni någonsin köpt?
JOAKIM: En gång impulsköpte jag en Rickenbacker-gitarr för 12.000 kronor på avbetalning. Jag fick göra upp en jättesur avbetalningsplan som sträckte sig över ett och ett halvt år. När jag köpt mig fri tröttnade jag helt på Rickenbackern och bytte den mot en halvakustisk Fender Telecaster.
JESPER: Jag köpte en våning i centrala Köpenhamn för 250.000 kronor. Det var en enorm kick.
DAVID: En gitarr för 5.000 kronor. Jag har aldrig haft särskilt mycket kapital.

Vad ingår i era festivalkit?
JOAKIM: Shorts, T-shirts, solglasögon, kängor, ett par kostymer och i alla fall tio par rena kalsonger. Man kan ju inte gå omkring och lukta svett.
DAVID: Ett schyst hotell och rena underkläder. Jag har gärna på mig vita kläder på festivaler så att alla ska kunna se hur ren jag är. Det irriterar folk som fan. Jag har aldrig förstått tjusningen med att rulla runt i leran.
JANNE: Byte av kläder för varje dag, tvål, schampo, tandkräm med mentholsmak och tandborste.

Brukar ni spara festivalarmband?
JOAKIM: En gång lät jag mitt Roskilde-armband sitta kvar i två månader men det började lukta jävligt illa, som om min handled höll på att ruttna.
JESPER: Jag sparade armbanden från Roskildefestivalen tre år i rad. Det kändes coolt. Dels visar man alla att man varit på festival, dels är det en speciell känsla att bära något som man måste klippa sönder för att ta av sig. Festivalarmband är skönt plastiga och håller länge. För mig symboliserar de evigheten.
JANNE: Jag tycker inte det känns särskilt rätt att spara festivalarmband. Men våra backstage-pass brukar vara fina. Kanske skulle man spara dem så att man kan visa sina barn att pappa inte var så mossig när han var ung.