POP:s Terry Ericsson är tillbaka och han ser ut som ett levande frågetecken. Han vill att någon ska berätta något om hans liv för honom.

DETTA NUMMERS nedslag i den underjordiska svenska hip hop-vegetationen bekräftade en sanning vi redan kände till. Att det naturligtvis finns kvaliteter i varje musikalisk subgenre — om man bara tar sig lite tid och ägnar sig åt grävande journalistik. Att lyssna igenom den vanliga skörden av indiepopdemos och utifrån det dra slutsatsen att det är så här musiksverige låter 1994, har absolut ingenting att göra med grävande journalistik, snarare då med dödgrävande sådan. För Snart-sidan handlar inte om Sveriges bästa demoband, utan om Sveriges bästa indiepoppare på demostadiet. Och visst kan det väl få vara på det viset. Men nog vore det betydligt intressantare om man samtidigt som man upptäcker nästa Popsicle och Brainpool, också ges chansen att upptäcka en svensk motsvarighet till Shyheim, Delta Lady och Kaliphz.
Ett vanligt Snart-sidefenomen som understryker den allt större likriktningen är att bandens följebrev oftast är betydligt roligare än själva musiken… Det skrivs saker som »Boo Radleys möter Arne Anka«, »Jethro Tull möter Suede i en liten stad utanför Stockholm«. Ibland gör bandmedlemmar bättre ifrån sig som designers av omslag, i andra fall ikläder de sig entreprenörsrollen och skickar stickbeskrivningar på Saint Etienne T-shirts. Men fråga mig vad de heter och jag ser ut som ett levande frågetecken.
Om Blusterers, Loosegoats, Beanie, Gluebellies, Soundsville, Twentyways, Chameleon Day och Chunks [BETYG 4-5] skulle jag kunna skriva tre meningar som i samtliga fall skulle bestå av ett par obskyra referenser (typ »påminner om ett aggressivt Distractions«), en vädjan om större originalitet och en halvironisk slutpoäng (typ »den här gången hade inte Gluebellies lika mycket lim i magen som senast«). Men… trots att de alla har en viss kapacitet så finns det inte en vers eller refräng som hakar sig fast, inte ett beat eller sound som låter eget.
Malmöiterna Doolittle är en helt annan femma. Att lyssna på deras stilsäkra popmusik förändrar inte precis ens liv, men man får ändå känslan av att de själva skulle kunna krypa ner i en sovsäck och mitt i natten lägga sig utanför det säljställe som dagen därpå släpper biljetterna till konserten med favoritbandet. Doolittle får en att komma ihåg tiden när man kunde sysselsätta sig med så fåniga tidsfördriv som att klippa ut Bruce Foxton-klippdockor från engelska musiktidningar och se honom göra sina klassiska hopp på låtsas… Doolittle är väl värda sina fem minuter i POP (och sina kommande femton i Nowhere), och om de precis som våra ledfigurer Paul och Bobby (Weller respektive Gillespie) en gång gjorde nu går vidare och tar till sig magin från svart musik, kan de räkna med en snar återkomst i tidningen. [BETYG 7]
Beetroots fortsätter på den utstakade väg som leder rakt in i alla Blur-flickors hjärtan. I hård konkurrens med Crush var de till för alldeles nyss Sveriges mest lovande popband utan skivkontrakt. Nu ser det ut som norrländska bolaget North Of No South blir första anhalten i deras förmodade väg mot ära och berömmelse. Jag utgår från att vi får en dubbel A-sidig vinylsjua bestående av »Trivialities« och »Brotherly«, i sådana fall en debutsingel som inte står långt efter Brainpools »At School«. Som sagt, Blur-flickorna (och kanske sådär mer i smyg, ett antal Blur-pojkar) kommer att gå ner i spagat av lycka och upphetsning. [BETYG 7]
Det viktigaste med Fanscene är inte att exakt ringa in deras referensramar (även om jag gärna berättar att de snor riff från Plimsouls »Everywhere At Once«…), det viktigaste med Fanscene är att de lyckas förmedla intrycket av att de låter hungriga. En rekommendation som säger mer än hundra referenser och tusen ord. Att en av gitarristerna även är ornitolog och brukar lyssna på Redd Kross i sin freestyle ute vid Dalkarskärret kanske också är en rekommendation.
Det viktigaste med Blissful! är att de gjort en av de få refränger man minns, den i »Kick the Porcupine«. Alltså, en refräng man minns! Känn på den, alla ni som inte blivit omnämnda i denna krönika.
Penicoat Lane (före detta Tipping Cows) har i och med »Wintersong« skrivit en sång som faktiskt säger någonting om mitt liv. »Wintersong« är doften, smaken av kanelspetsad cappuccino, det är Postcard Records och Marine Girls, det är möten med Stephen Pastel, Alan McGee och Sarah i Flatmates (på en Arrested Development-madrasserad äng i hjärtat av Bristol), och ja, »Wintersong« kommer att stå sig över hela sommaren. [BETYG 6] för ovanstående salta trio.
Om klockan vridits tillbaka nio år i tiden och jag på samma sätt som då suttit med öronen på helspänn och lyssnat in John Peels program, så hade antagligen Varlets tagits emot som en stark kandidat till June Brides om epitetet »bäst i världen«. Min värld var inte särskilt vidsträckt på den tiden, svart musik hade förpassats till något skrymsle och det var verkligen så att Brilliant Corners och McCarthy-singlar då betydde mer än säg, singlar utgivna på etiketterna Oriole och Sue. Varlets 1994 är »småtrevlig« anorakpop och inget ont menat med det, jag har bara upplevt samma sak med en helt annan intensitet och hänförelse en gång tidigare.
Honeyman, Pineforest Crunch, Able och Leslies har även de en viss potential utan att direkt glänsa. Förstnämndas »Springflower« har stora likheter med Gyllene Tiders »Flickorna på TV 2«, åtminstone borde keyboardisten Göran Fritzon från sagda grupp känna sig smickrad, och med lite flyt dyker säkert parhästarna Gessle/Marlene upp och viftar med ett kontrakt. Och Pineforest Crunch vill visst Gessle höra mer av. Om de gör fler låtar i stil med »Pitch Me Up«, som äger tidiga Del Amitris helande vemod (fast med flicksång), vill jag också höra mer. Det som får mig att även nämna Able är att blotta närvaron av en flickröst i stället för den vanliga dosen av Mark Gardener-zombies, snabbt skiljer ut dem från den stora samlingen band vars enda riktigt egna kännetecken är namnet de trycker på sina affischer. Och som avslutning får Kristianstads Leslies sammanfatta den inställning som borde vara allenarådande bland alla källarband som vill upp: »Please come and see me play my guitar, I wanna be a star«. [BETYG 5]
Under sommaren kommer jag att bära med mig en dröm i festivalkappsäcken och det är definitivt ingen dröm av rosa moln. Jag drömmer om att få höra ett svenskt band som verkligen blöder, som kan skriva en textrad som »the more you ignore me, the closer I get«, och vars musik kan få huden att knottra sig på en även fast man ligger och svettas i en park mitt i högsommaren. Jag drömmer om att svensk pop snart vågar kasta bort sina skyddsfaktorkrämer och ger sig ut på mer osäker mark. Hellre en och annan kraschlandning, hellre ett snedsteg ner i kvicksand eller sjunkmossa, än det eviga harvandet på en åker som är så sönderplöjd att all näring för länge sedan dunstat bort och chansen till liv dött ut. Snälla, gör musik som säger någonting om någons liv.

adresser:

Able, c/o Pimiento Records, Väderkvarnsgatan 8 B, 753 29 UPPSALA
Beetroots, c/o Edvin Wallnäs, Bergsgatan 2A, 413 01 GÖTEBORG
Blissful!, c/o Kåre Wernby, Forsgatan 36, 667 34 FORSHAGA
Doolittle, c/o Anders Håkansson, Sturegatan 16B, 211 50 MALMÖ
Fanscene, c/o Jesper Ek, Karlsrogatan 9:129, 752 38 UPPSALA
Honeyman, c/o Kristian Nilsson, Oktobergatan 6, 573 38 TRANÅS
Leslies, c/o Fältman, Milnergatan 10 B, 291 53 KRISTIANSTAD
Penicoat Lane, c/o Adam Starck, Stattutgatan 45, 554 47 JÖNKÖPING
Pineforest Crunch, c/o Isa Eklund, Råstavägen 3, 171 32 SOLNA
Varlets, c/o Molander, Erik Dahlbergsgatan 27, 115 32 STOCKHOLM