POP:s Terry Ericsson har just flyttat. På inflyttningsfesten spisades det nya demos. Hedersgäster med många åsikter var Popsicles Andreas Mattson och Easys Johan Holmlund.

FÖR ATT FÅ lite nya infallsvinklar bjöd POP denna gång in två svenska poppersonligheter för åsikter om sina potentiella tronföljare. Som frontmän för — åtminstone enligt artikelförfattaren/ciceronen — landets två bästa popgrupper borde rimligen Johan Holmlund och Andreas Mattson, från Easy respektive Popsicle, kunna fungera utmärkt som smakråd. De fick tycka till om tio stycken utvalda demotejper.
Sallystream från Norrköping har ett snyggt kassettomslag med två grodor på. Sextetten själva poserar på motstående omslagssida.
Johan Holmlund: Rätt fräck sång på refrängen. Annars låter det som C-86 i ett nötskal. Som Popsicles första demo.
Andreas Mattson: Jag är kanske inte rätta mannen att säga det, men jag vet hela tiden exakt vilket ackord som kommer härnäst. Inte särskilt originellt alltså.
Från Bromma kommer nästa band till bedömning, Heffa.
Johan: Jag tror att det just nu finns fler band som låter så här än det finns indieband. Ett mellanting mellan metal och rap. Du vet, den typ av svenska band som snackar på engelska mellan låtarna på spelningar — med amerikansk slang. Tur att de sjunger på svenska, för om de får till det kan de förmedla ett politiskt budskap. Men det här är för lamt.
Elevator Adam från Malmö har beskrivits som »en sensation« i skånsk press, men Holmlund och Mattson är inte lika lättflirtade.
Andreas: Låter som Hoodoo Gurus.
Johan: Tidigt åttiotal igen.
Finns det plats för den här sortens musik i Sverige?
Johan: Det finns väl alltid plats för sån här rock’n’roll, men ett band av den här typen är väldigt svårt att bedöma utifrån en demo. Man hör att det rör sig om ett typiskt liveband. Många band som är bra live i början har svårt att överföra det till en demo.
Andreas: Vill man vara elak kan man säga att det är kompetent rock.
Andreas och Johan synar titlarna på Strängnäs-duon LCD:s kassett och hamnar nästan rätt innan vi ens lyssnat på musiken.
Andreas: Oj! Är det symfrock eller The Orb?
Johan: Är det Yes? Det är symfonirock, va?
Kassetten sätts på några minuter in i det 41:50 minuter långa eposet »Jupiter and Beyond the Infinite«. Första stycket av fyra går under namnet »Cosmic Bedroom«.
Andreas: Vad heter sånt här, är det ambient?
Johan: Japp. Jag har hört Aphex Twins kommande trippel-LP och det är jävligt fräckt. Det är kul för man saknar helt referensramar.
Är det fler i Easy som är inne på ambient/techno, med tanke på mixarna av den senaste singeln, »Listen to the Bells«?
Johan: Det är väl främst jag som gillar mycket inom den genren. Speciellt techno utan rytmer, som saknar takt över huvud taget. Det skulle vara fräckt om de stora svenska bolagen satsade på den här musiken. Det kommer säkert att bli stort nästa höst.
Andreas: Jag kan ingenting om sånt här! Och jag har svårt för instrumental musik. Jag måste göra någonting. Jag kan inte ligga stilla och höra på en instrumental skiva, då blir jag galen.
Naked från Stockholm, som tidigare gick under namnet The Days, har till att börja med en sångare som upprör känslorna hos Johan och Andreas.
Andreas: Blur-sång. Inte minst dialekten.
Johan: Ja, det är någonting jag retar mig på, när svenska band plankar så mycket att de till och med plankar dialekten från sina favoritband. Hur många svenska band finns det inte som sjunger på Oxford-engelska bara för att Ride gör det. Och de får fan i mej skaffa sig en riktig trummis. Men annars är det kompetent inom sin genre.
Tjugo sekunder in på första låten med Blekinge-duon Emeth får Holmlund nog.
Johan: Sån här musik har jag så oerhört svårt för. All den här framtidsångesten. När man ser Skinny Puppy, Frontline Assembly och sånt på 120 Minutes är det alltid läge att gå och käka en macka eller något.
Andreas: Sån här musik är så himla stereotyp, precis som death/speed metal/trash — man ska sjunga så här.
Johan: Det finns inget mänskligt över det.
Två tjugoåringar hemmahörande i Nacka ståtar bakom namnet Technicolor.
Johan: Jag tänker lite på Lightning Seeds. Om Ian Broudie hade möjlighet att producera det här så skulle de kunna bli skitstora. Trevlig radiomusik. Faktiskt rätt bra.
Andreas: Det är lite för ironiskt för min smak. Jag tål inte ironisk popmusik. Jag förstår till exempel inte alls vad som är kul med Pet Shop Boys. Visst, fina melodier, men jag känner alltid att de inte menar vad de sjunger. Det är inte på riktigt.
Stockholmarna The Queeweed valdes i ärlighetens namn mest ut för att deras förpackning, en ask designad som en cigarrlåda, stack ut i omgångens hög.
Andreas: Va, har de skickat med hasch?! (håller upp en liten påse med mystiskt innehåll som låg med i asken) Nja, det verkar vara någon slags tropisk teblandning. Så farliga var dom.
Johan: En besvikelse. Stäng av! Om jag skulle signat dom så vore det i såna fall som designers. Asken är mer intressant än musiken.
Waterbug från Göteborg har redan en livepublik i hemmaregionen, och Johan — som bor där — har både hört demon och sett dem live.
Johan: De spelar alldeles för länge. Jag har svårt för nya band som spelar länge. Det är bättre att köra Jesus And Mary Chain-varianten.
Andreas: Den här sortens rockmusik måste ha bra sång. Här är det något som saknas.
Sist ut är Uppsala-projektet Subcouds.
Andreas: Va kul, techno igen…
Johan: Den här hetstakten är jobbig. Man får lite ont i magen av det.
Andreas: Är det någon av er som hört världens snabbaste technolåt? Den som går i 1400 bpm eller någonting.
Johan: Brukar du dansa till den hemma?
Okey, något av banden vi lyssnat på som ni spontant skulle vilja se live eller som ni tror skulle kunna bli signade av ett stort bolag?
Johan: Ja, Waterbug har jag ju redan sett. Tror de kan bli riktigt bra om de släpper sina Pixies-influenser. Jag skulle kunna tänka mig att ge ut en singel med dem. Men slutuppmaningen till svenska demoband blir: gör roligare demos. Experimentera mer.
Innan vi skiljs åt — Andreas på väg mot studion och fortsatt övervakning av mixningarna av Popsicles album och Johan för att göra ännu en intervju runt nysläppta »Sun Years« — berättar Holmlund att Easy har planer på att spela i Japan:
— Vi har fått en del otroliga brev från japanska Easy-fans. Jag minns särskilt personen som skrev och hade följande vädjan: »come over, for Gods saké«.

FOTNOT: Johan Holmlund har vikarierat som talangscout på Easys forna bolag Blast First. Easy och Popsicle är aktuella med sina respektive andra album; »Sun Years« och »Abstinence«.

adresser:

Elevator Adam, c/o Ice Cream Control, Södra Esplanaden 10, 223 54 LUND
Emeth, c/o Dan Lundberg, Solvägen 12, 374 37 KARLSHAMN
Heffa, c/o Henrik Levahn, Arvid Mörners väg 9 II, 161 59 BROMMA
LCD, c/o Mello & Hal, Södertäljevägen 8, 645 32 STRÄNGNÄS
Naked, c/o Rikard Frejgrim, Luntmakargatan 85 IV, 113 51 STOCKHOLM
The Queeweed, c/o Werner, Kungsholmsstrand 183, 112 48 STOCKHOLM
Sallystream, c/o Håkan Johansson, Von Leesengatan 5B, 633 55 NORRKÖPING
Subcouds, c/o Axelsson, Altfiolvägen 5:4, 756 54 UPPSALA
Technicolor, c/o Hansi Güclüer, Odlingsvägen 99, 138 36 STOCKHOLM
Waterbug, c/o Rickard Nilsson, Mölndalsvägen 15, 412 69 GÖTEBORG