»Jag såg att Magnus Uggla tycker jag är obegriplig. Det passar mig bra. Jag vill inte att en sån som Magnus Uggla ska förstå mig.« Per Bjurman laddade med C90-band för ett möte med världens räddaste man.

OLLE LJUNGSTRÖM är mitt uppe i en filosofisk, snärjig utläggning om hög kontra låg kvalitet.
Plötsligt tystnar han. Tvärt. Sedan böjer han sig långsamt fram över bordet, spänner blicken i mig och tar sats:
— Jag pratar skit. Så här ligger det till: kvalitet är alltid kvalitet och skit är alltid skit. Och försäljningssiffror har inget med saken att göra. Bara för att ni är många har ni inte nödvändigtvis rätt, lyder ett utmärkt ordspråk. Tomas Ledin kan sälja 40 miljarder plattor — om han vill — han är fortfarande usel. Precis som Stefan Andersson. Det är ingen smaksak, det bara är så. Att större delen av mänskligheten sen inte kan se dom tydliga distinktionerna beror väl på att större delen av mänskligheten, tyvärr, är puckad.
Efter tio år av intervjuer med snälla, försiktiga, ödmjuka företrädare för den kamratklubb som kallas Sveriges popbransch är det inte bara uppfriskande att få höra en så obarmhärtigt frank salva; det känns snudd på omtumlande.
Fast egentligen borde jag inte bli så förvånad. Den mytomspunne 32-åringen har under två maratonsittningar fyllt mina intervjutejper med just den sortens utmanande yttranden.
Inte för att provocera. Inte för att försöka framstå som tidsenligt kaxig. Såvitt jag kan förstå handlar det bara om att Olle Ljungström inte vill hymla utan alltid säger vad han tycker.
Sorgligt nog är det väl exakt det som är så förvånande.
Det är bara ett år sedan den forne Reeperbahn-sångaren Olle Ljungström bröt ett decenniums tystnad med sin våldsamt hyllade solodebut. Men redan nu ligger en ny platta — »Världens räddaste man« — i skivbutikernas nyhetsbackar.
— Det visade sig vara så roligt att hålla på med rock att jag inte kunde låta bli att fortsätta, flinar han.
Vad har du att säga om nya plattan?
— Den innehåller ännu fler lägereldslåtar.
Lägereldslåtar?
— Ja. Raka, avskalade låtar som kan spelas på akustisk gitarr runt en lägereld.
Jaha. Varför har du inriktat dig på såna då?
— För att jag vill att låtar ska fungera så. Jag vet, av egen erfarenhet, hur tråkigt det är att hamna runt en lägereld, bli ombedd att spela någon egen låt och tvingas tacka nej för att man »inte har anläggningen med sig«. Nu har vi förstås gjort saker med låtarna i studion, tagit dom vidare om man säger så. Om du lyssnar på en sång som »Psalm« så låter ju den, i sin praktfullhet, som rena symfonirocklåten. Men alla melodier är i grunden jävligt enkla och raka. Dom ska funka vid brasan…
Är inte det där svårt, att göra något eget av ett så välanvänt grepp?
— Jag hävdar inte att jag är originell. Tvärtom. Jag är larvigt traditionell emellanåt. Men… jo, visst. Det är svårt därför att det går att göra så jävla fel. Vilket många också gör. Ta… tja, Kicki Danielson. Hon kan säkert sätta sig ner och lalla sina låtar till akustisk gitarr. Men det är ju ett förlöjligande av hela idén. Nästan alla mina låtar, för att inte säga samtliga, skrivs av Heinz Liljedahl och han är ett geni på melodier. Om du slår tre ackord på en gitarr, vilket jag misstänker att du kan?
Nä…
— I alla fall; det finns tre ackord som hör ihop och däri ryms praktiskt taget alla melodier, åtminstone alla som går att nynna. Det är alltså dom man får försöka variera så gott det går och Heinz har en otrolig förmåga att utifrån det begränsade urvalet hitta helt nya grundstommar. Precis som Ulf Lundell. Jag vill gärna nämna honom, för hans »Öppna landskap« är ett bra exempel på lyckad lägereldslåt. I den finns allt jag eftersträvar. Faktiskt.
Fler såna exempel?
— Neil Young är mästaren, för han har skrivit »Sugar Mountain« och i den använder han till och med en brasa. Stones »Beggars Banquet« är en alldeles utmärkt lägereldsplatta. Jag tror också att Bobby Gillespie i Primal Scream skriver för lägerelden, även om han sen förvränger låtarna i studion. Sen var jag på väg att nämna Joppe Pihlgren, men det vore nog fel. Han tänker förmodligen inte alls på det viset.
Har du alltid varit fascinerad av…
— Du menar lägereldslåtar, för att mynta ett helt nytt begrepp? Jo, det har jag nog, även om jag inte diskuterade i de här termerna när jag var yngre. Jag gillade bra låtar, men var mer intresserad av att gå omvägar runt dom. Man kan nog faktiskt säga att jag ofta hade fel. Jag var en sån som kunde påstå att, ja, »Remain in Light« är väl bra, men plattan där David Byrne visar sitt geni är ändå »My Life in the Bush of Ghosts«. Jag kan bara be om ursäkt. Jag var mer högtravande och pretentiös på Reeperbahn-tiden.
Instämmer. Jag tycker — eller åtminstone tyckte att Reeperbahn var en rätt överskattad grupp.
— Vad fan är det du sitter och säger? Det kan jag naturligtvis inte hålla med om.
Men hypen kring namnet Reeperbahn, är inte den väl hysterisk?
— Det är möjligt att det blir lite överdrivet ibland. Jag är ju bättre i dag, än vad jag var då. Men jag vet inte, jag tycker vi var ett bra band. Bättre än de flesta. Vad var det du inte gillade?
I mina fyrkantiga landsortsögon framstod ni mest som en samling pretentiösa brats.
— Men det var vi inte. I synnerhet inte socialt. Vi kom från vanliga svenska medelklasshem. Det gjorde alla som spelade på den tiden. Fan, Thåströms farsa var ju militär.
Du menar att det inte fanns någon social skillnad mellan Reeperbahn och Ebba Grön?
— Egentligen inte. Däremot skapades det väl en med tiden. Framför allt av tidningen Schlager. Schlagers journalister, med Håkan Lahger i spetsen, dikterade faktiskt villkoren i början av åttiotalet, i alla fall i Stockholm, och vi och Ebba placerades på varsin sida om en osynlig linje. Det bara var så.
Hur såg ditt och Danne Sundqvists förhållande ut? Var Reeperbahn din eller er grupp?
— Det var vår grupp. Vi skrev ungefär hälften var, ganska demokratiskt så där. Bandet i övrigt var väl också, i viss mån, demokratiskt. Men det handlade, om jag får använda uttrycket, om en chimär demokrati (skratt). Jag och Danne skrev som sagt låtarna, vi hade det yttersta ansvaret. Dom andra var hårt hållna under mycket frihet. Annars får jag väl säga att Dannes och mitt förhållande både var och är ganska bra. Men vi är väldigt olika. Otroligt olika. Och även om jag inte riktigt gillar den tanken, så var nog det förutsättningen för Reeperbahns framgångar, att två så fullständigt olika personligheter ingick i bandet.
Han är producent i dag. Du är soloartist. Vad kan man utläsa av detta faktum?
— Det är jävligt viktigt att det här låter rätt nu… jag tror att det var så här; när han lämnade Reeperbahn höll jag på att ta över. Vi utkämpade en maktkamp som aldrig blev nån maktkamp. Vi bråkade aldrig eller så, men bandet ville mer åt mitt håll. Jag fick mer och mer utrymme. Danne ville in på nåt slags enkel pop. När han sedermera, i Prins Valiant, fick utlopp för dom idéerna och ingenting funkade tror jag att han förlorade självförtroendet. Helt. För funkade gjorde det ju inte. Prins Valiant var inget att hänga i vare sig julgranar eller midsommarstänger.
Det enda jag minns av den gruppen är en TV-intervju där Danne sa något i stil med »Vi är stolta över att vara musikaliska horor«…
— Ja, det låter som ett typiskt Danne Sundqvist-citat. Det var säkert så han kände. Problemet med Danne är… ja, när han egentligen vill skriva »Nu ska 34:an rivas«, nåt sånt där riktigt jävla klatschigt, då drar han ändå iväg åt nåt annat håll som gör att det blir svårt. Då hamnar vi i nivå med svensktoppssinglarnas B-sidor, där musikerna liksom ska visa vad dom kan. Och vad är jävligare? Det är det sämsta som finns. Äh, Danne ska producera. Han är faktiskt ingen bra artist.
Du tycker alltså att hans karriär tagit en naturlig vändning?
— Ja, det tycker jag. Jag tror också att han trivs med att producera. Jag tror det ger honom mer än att göra musik själv med tanke på att han har så mycket att säga till om i sina produktioner.
Skulle du kunna använda honom som producent?
— Ja. Absolut. Nu är inte det aktuellt eftersom jag jobbar med Johan Vävare. Jag frågade faktiskt om han ville producera »Minns i november«-singeln. Men då hade han inte tid, tyvärr.
Umgås ni fortfarande?
— Inte speciellt mycket. Men när vi träffas brukar vi vara rätt snälla mot varandra.
Hur har ditt sätt att skriva texter förändrats sedan Reeperbahn-tiden?
— Jag använde kanske ett annat slags symbolspråk då, som säkert kunde uppfattas som mer pretentiöst. Det finns ju dom som menar att det som är dunkelt sagt också måste vara dunkelt tänkt och kan du inte tala klarspråk så får du dra åt helvete! Det var väl proggrörelsens idiom. Där var tala verkligen inte silver. Men jag attraherades nog mer av nåt slags poetiska bilder, som lämnade utrymme åt egna tolkningar. Om jag var effektsökande? Det var såklart ingen tillfällighet att till exempel »Förnedringen« hette »Förnedringen«, men jag vet inte om det kan kallas effektsökeri.
Är du en bättre textförfattare idag?
— Ja, klart bättre. Jag har ett flyt, en melodi, i texterna som jag inte ens var medveten om på den tiden. Det beror på att jag jobbat med reklam. Där lärde jag mig mycket.
Går det att sammanfatta dina ideal vad texter beträffar?
— Det här låter kanske som pretentiös dynga, men jag tycker att språket är lika viktigt som det som sägs. Det är bland annat därför jag har så svårt för dom här artonhundratalskillarna. Svenska texter bygger i åt helvete för hög grad på en förskräckligt intetsägande artonhundratalspoesi. Jag kan acceptera Ulf Lundell, för att han gör det så bra, men en sån som Peter LeMarc står jag bara inte ut med. Han säger mig absolut ingenting. Det övergår också mitt förstånd att Mauro Scocco kan utses till Sveriges bäste textförfattare av Grammis-juryn. »Till dom ensamma«… det går ju inte ens att skratta åt. En svensk grupp som däremot skriver väldigt bra texter är Just D. Det må vara hänt att dom bara skriver om bajskorvar som rinner ner i toaletten, men dom gör det jävligt bra.
Har du någon »metod« när du skriver texter?
— Jag skriver ständigt ner saker. Ord som dyker upp. Meningar. Titlar på filmer jag skulle vilja göra. Boktitlar. Namn på pubar jag skulle vilja öppna i Dublin. Allt sånt. Jag tycker det är kul, jag gillar ord, hur töntigt det nu än låter. Sen har jag en melodi jag trallar fram och tillbaka och till slut… ja.
Hur medveten är du om effekten av ordens innebörd? Det fanns en del spektakulära rader på förra plattan.
— Dom där sakerna jag skriver ner blir ofta öppningsrader i texterna. Men det är bara för att dom är bra. Jag tyckte att »en vanlig dag på heroin« var en fruktansvärt bra mening. Det fanns inget beräknande i det.
På nya plattan finns det en rad som går »vad vi menar när vi säger att vi älskar«.
— Det är en travesti på titeln till en Raymond Carver-novell. Den handlar om mig och min fru. Jag är ju gift och älskar min fru, men ibland kan jag skrämmas av hur fruktansvärt långt ifrån man är någon som egentligen står så nära. En rad går: »Vi står fyratusen mil ifrån varandra, så nära som man rimligen kan va’«. Det låter kanske obegripligt, men min bild är att vi står intill varann på ekvatorn och borde kunna kommunicera direkt. Men i stället tar vi den andra vägen, runt hela jordklotet.
En annan låt heter »Gå aldrig din väg«.
— Den är nästan pinsamt rak.
Pinsamt?
— Ja, den handlar om saker jag borde säga till den här människan direkt. Inte pracka på andra.
Fast det är väl oftast det som är det mest angelägna?
— Jag håller med. Och det är så konst måste fungera. Men om vi tar det här med att jag skulle vara så självutlämnande nu då… jag vet inte om jag håller med om det. Ofta är jag inte det minsta självutlämnande. Men det är som om den som använder ett »jag« i rocktexter ovillkorligen uppfattas som självbiografisk. Inom andra konstformer, till exempel litteraturen, inser man att författaren tar sig friheter. Varje mening i en bok tolkas inte bokstavligt. Men varje rad i en poptext måste tydligen vara helt sann. Det insåg jag om inte annat när jag fick reaktionerna på »En vanlig dag på heroin«. Gudars skymning! Plötsligt förstod jag att det kan vara farligt att sjunga i jag-form.
Det där kan ju bero på att rockmusik bevakas av ett dummare media än andra konstformer.
— Ja… det var du som sa det. Tack för det.
Det är många som provoceras av Olle Ljungström.
— Är det?
Ja, speciellt musiker. Åtskilliga av dina kollegor blir väldigt upprörda när ditt namn kommer upp.
— Men det tror jag bara är avundsjuka. Jag har ju fått otroligt mycket uppmärksamhet. Stod försäljningssiffrorna i proportion till uppmärksamheten skulle jag nästan vara rikare än Tomas Ledin nu. Men tyvärr… Ja, i alla fall; det är klart att en tekniskt duktig musiker blir provocerad om allt strålkastarsken riktas på en som inte kan sjunga och skriver konstiga texter om en vanlig dag på heroin och jesus kan och allt vad fan det var. Jag såg att Magnus Uggla tycker jag är obegriplig. Det passar mig bra. Jag vill inte att en sån som Magnus Uggla ska förstå mig.
Alla slags människor tycks reta sig på dig.
— Kan det stämma? Jag har ingen aning om vad det i så fall beror på. Kanske har det med min veka röst att göra. Men i så fall är vi ju inne på Kristina Lugn-syndromet. Hon blev ju hatad för att hon talade för långsamt. Det tycker jag är fullständigt vidrigt. Hur fan kan man förhålla sig till en människa på det viset. Det är ju som att hata dvärgar, för fan.
Jag tycker att du och Andreas Mattson i Popsicle har snarlika sångröster.
— Det har jag aldrig tänkt på. Men kanske det. I bemärkelsen att vi båda ligger på gränsen, att det låter som att våra röster kan spricka när som helst. Jag tycker att grejen med honom, är att hela hans person utstrålar det han sjunger. Han skulle kunna sjunga om vad fan som helst och ändå kännas ärlig. Kanske är det så med mig också.
Men ditt sätt att sjunga ligger närmare ditt sätt att prata. Andreas har två olika röster.
— Jag vet inte om du noterat det, men han sjunger faktiskt på engelska. Det gör viss skillnad.
För att återknyta till vad vi pratade om nyss; du provocerar inte medvetet?
— Nej. Kanske fanns det moment av medveten utmaning på Reeperbahn-tiden, men inte nu. Det kan man ju inte säga, då blir man ju hopbuntad med Magnus Uggla och hans korkade, så kallade provokationer.
Men du kan vara rätt elak, sägs det.
— Jaa… det kanske stämmer.
Jag har hört att du ofta hamnar i slagsmål?
— Det där stämmer inte. Det händer att jag får stryk, men i riktigt slagsmål har jag bara varit två gånger. En gång på gamla klubben Vagina Grande och en gång med Chrillan Falk på Café Opera.
Va? Har du slagits med Christian Falk?
— Ja, fast vi la av för att det var så fånigt. Men där kan du snacka om elak. Han är en riktig svinpäls, han.
Jag har hört att du på en fest gått fram till en person och sagt nåt i stil med »Varför är du så ful för? Vi andra har så trevligt, kan inte du gå hem nu«.
— Det där låter så vidrigt att… jag blir alldeles chockad. Det strider totalt mot min uppfattning om hur man ska behandla människor. Sen kan jag förstås bli full och dum, men det vore ju för jävligt om man var VPK:are som nykter och blev Ultima Thule-anhängaren på fyllan. Du menar att det går såna historier? Men vad i helvete… kan jag vara ett sånt generalsvin?

OLLE LJUNGSTRÖM är aktuell med albumet »Världens räddaste man«.