Popvärldens ekorrhjul snurrar snabbare och snabbare för varje dag som går. Samtidigt som CD-formatet fördubblat längden för ett vanligt album får skivor och artister allt kortare livslängd. Ett nytt album promotas oftast i två veckor innan det släpps och lika länge efteråt, sedan får det klara sig på egen hand. För då kommer det nya skivor, nya artistbesök och nya turnéer.
Musiken har, efter övergången till CD-formatet, förlorat något. Det kan vara mystiken, det kan vara sensualismen, det kan vara lukten av vinyl. Eller allt på en gång. Ingen, inte ens vi som har musiklyssnande som yrke, hinner heller smälta sjuttio minuter musik per skiva. Kjell Häglund förklarar på sidan 0240.
Dansmusiken, som tidigare alltid lett utvecklingen, har för första gången i musikhistorien tagit på sig den konservativa rollen. Det är en av få genrer där singlar fortfarande betyder något och faktiskt tas på allvar. Det är där de fortfarande uppfyller en annan funktion än som försmak till en video som ska sälja ett album. Förmodligen är det endast där som en simpel poplåt bara kan få vara en simpel poplåt och inget annat. Men även inom independent-popen har band som Cornershop och Huggy Bear valt att uteslutande släppa sitt material på vinyl.
Det sägs att det i dag räcker att sälja 20.000 singlar för att nå den prestigefyllda Englandslistans första plats (något som åtminstone till viss del förklarar framgången för Ace Of Base). De stora skivbolagen påstår, både i Sverige och i England, att folk inte längre vill ha singlar och innan någon ens hinner blinka kommer de med stor sannolikhet att vara försvunna. Att det säljs lika mycket singlar i dag som i början av sjuttiotalet är det ingen som talar om. Man jämför bara med det tidiga åttiotalets försäljningstopp.
Singlar är fortfarande det enda sättet att lansera nya unga artister och om den möjligheten försvinner så sitter vi där med CD-nyutgåvor av skivor vi redan hade på vinyl.

POP-Redaktionen, juni 1993