TAMMY WYNETTE
Tears of Fire
Epic/Sony E3K 52741
9
Under sextiotalet etablerade sig Loretta Lynn och Tammy Wynette som de kvinnliga förgrundsgestalterna på country & western-scenen. Båda fick tidigt klart fixerade symbolvärden. Loretta Lynn framstod som den fräcka och uppkäftiga kvinnan som inte tvekar att utmana de machistiska privilegierna. Tammy Wynette är däremot för evigt förknippad med »Stand By Your Man«.
Det starka symbolvärdet hänger naturligtvis samman med att hon spelade in »Stand By Your Man« — liksom »D-I-V-O-R-C-E« och »Lonely Street« — 1968, ett årtal som ju även det har fått ett omhuldat symbolvärde. De fem miljoner amerikaner som köpte singeln hörde dock till en annan samhällsklass än den radikala intelligentia som ville normera deras tänkande; det underlättade stigmatiseringen av sångerskan.
Ett eko av kampanjerna hördes förresten i höstens presidentvalskampanj, då Hillary Clinton angrep Tammy Wynette och det undergivna kvinnoideal som förknippas med hennes namn.
En god bild av Tammy Wynettes karriär ger CD-boxen »Tears of Fire«. Titeln är perfekt. Ty även om Tammy Wynette lånade många av sina vokala manér från Patsy Cline — jämför till exempel deras versioner av »Lonely Street« — så finns där en glödande gråt i hennes röst, som ger den en omisskännlig karaktär. Det är också den som gör att hon med en sådan total trovärdighet lyckas tolka även de mest hopplösa sångtexter.
Boxens tre volymer följer Tammy Wynette genom ett kvartssekel. De understryker att hon haft två storhetsperioder. Den första inföll under senare delen av sextiotalet, då det ena mästerstycket avlöste det andra.
Magin höll i sig något år in på sjuttiotalet. Sedan drabbades även Tammy Wynette av de utslätningsmekanismer som gjorde sjuttiotalet till ett så tråkigt decennium i Nashvillemusikens historia — svulstiga arrangemang, inlindad produktion, starka inslag av popmusik och schlager i låtmaterialet.
En ny storhetstid, både för Nashville och Tammy Wynette, inföll på åttiotalet. 1981 hade hon bytt producent, och för George Richey spelade hon in flera utsökta låtar, bland annat »Another Chance« och »You Still Get to Me in My Dreams«, som båda finns med i boxen.
Ett par år därefter kom så »Unwed Fathers«, skriven av John Prine som insett att den sexuella frigörelsen även ställde krav på männen.
Arrangemangen har blivit tätare, musikerna får mer utrymme för soloutflykter, och vi är tillbaka ungefär där Tammy Wynette slutat 1971. Crossover-tänkandet blir en parentes.
Men visst finns här likgiltig musik — större delen av boxens andra del och en del meningslösa duetter från åttiotalet. Kvar finns ändå mer än två timmars country & western-musik av yppersta klass.
Dessutom kan man glädja sig åt en del av det tidigare outgivna materialet. Här finns till exempel en fin inspelning från 1964, två år innan Tammy Wynette flyttade till Nashville, och en laddad låt av Harlan Howard, »The Deepening Snow« från 1971.
Och hur var det med Mrs Clinton? I det utmärkta häfte som medföljer boxen, skriver Dolly Carlisle:
»After all it was Hillary, who purports to be the ideal modern woman, who is actually the ultimate embodiment of the standby-your-man mentality.«
Lämna ett svar