Kjell Häglund vill ha det rent och snyggt omkring sig. När POP skickade över årets första demobunt för granskning blir det stökigt i det Häglundska hemmet. Och så blev han så där arg igen…

»Hej kära demolyssnare! Översänder härmed… nej, det där lät lite väl formellt. Vi börjar om! Detta lilla brev innehåller, som Ni nog har märkt, en kassett med gruppen Nifelheim. Denna grupp består av två gamla punkare som kände att det var dags att ändra kurs.«

DET ÄR INTE DET att jag vill göra mig lustig på denna Skövde-duos bekostnad, men hur ska jag kunna ge en rättvis bild av svensk amatörpops tillstånd 1993 och låta bli?
Nifelheim har skickat den typiska, talanglösa svenska demon: två killar i solglasögon, tuppkam och allmän power popklädsel på stencilomslaget. Låttitlar som »The Hymn of the Nordic Tribe«. Och brevet ovan.
För mig, som tycker om att hålla rent och snyggt hemma, har det här uppdraget varit ett helvete. Lägenheten har slummat igen av smutsiga och trasiga kassettband, »parfymerade« med billig rökelse eller inpyrd rulltobak från replokalen, med mögligt tapetpapper och andra unkna »gimmicks« fasttejpade på omslagen, och så alla dessa långa handskrivna brev på kollegieblockpapper, ihopknycklade tio gånger för att få plats i kassettfodralet, fulla av likstela fikafläckar och aska från Fryshusets kafeteria samt ursäkter om att man bara haft två minuter på sig i studion och att man gjort många nya, bättre låtar sedan inspelningen gjordes.
Herregud människor, tror ni att vi »tänder till« på en demo med maläten päls (!) fastklistrad på omslaget och ett jätteäckligt gruppfoto med bleka bohemkroppar inslingrade i ytterligare stycken pervers päls?
Tja, Venus In Furs fick härmed 15 seconds of fame i detta nummer av POP.
Gratulerar.

Detsamma gäller Baby Psychics från Umeå samt Inga From Sweden. Även om båda är dåliga så är det intressant att höra nya föremål för idoliserande rip offs; i dessa fall Manic Street Preachers respektive Army of Lovers.
Även om en demohög i februari 1993 i stort är lika korkat talanglös som den var för fem eller tio år sedan, så har toppen på detta sorgliga isberg trots allt vässats avsevärt. Ett dussin tejper var faktiskt hela och rena, och inte alls obegåvade.
Hade det inte varit för att Postverket stämplat kuverten så slarvigt hade jag aldrig haft nöjet att stoppa Birdseye och Pipelines i bandspelaren. De är nämligen från Göteborg och demos därifrån brukar låta som vägarbeten eller poesifestivaler. Jag har inget emot denna vackra stad (Junggrens kan mycket väl vara Sveriges fjärde-femte trevligaste kafé, men dess rockscen består blott och bart av pårökta husockupanter.
Redan Union Carbide och Whipped Cream är emellertid kraftfulla undantag från min fördomsfulla västkustregel, och Birdseye (som inte bara vrickar fingrarna i introverta My Bloody Valentine-ackord och sofistikerat Sonic Youth-sound, utan även ritat en fin gul stegosaurus på kassettomslaget) och Pipelines (lättfotad och tungsint blandning av Kitchens of Distinction och Alice in Chains) är två till. [BETYG 6 & 5]
Kring universitetet i Lund har en intressant scen popvetare formats, och i andragenerationen efter The Girls och Eggstone hör Brainpool och Gluebellies till de mest sympatiska; grupper med sinne även för marknadsföring och grafisk design.
Fantastiska Brainpool är redan packade och klara för högakademikerkarriär inom pluggispopen, med en ljuvröstad sångare som äger den där förtjusande högstadiehesheten man inte hört sedan Michael Quercio tappade lusten i Three O’Clock, och textteman typ »jag-längtar-till-skolan-jag-hatar-för-att-få-träffa-tjejen-jag-älskar«. [BETYG 7]
Gluebellies sjunger också som Quercio, och rätt mycket Paul Roland, i sånger små och söta som dockor, med titlar som »Posthumous Papers of a Decapitated Fan«, samt ett garderobsound som skvallrar om många lyssningar på Game Theory. Men jag skulle aldrig orka specialbeställa deras skivor från de marginella tyska eller grekiska scooterbolag som skulle kunna tänkas ge ut dem. [BETYG 4]
Souls från Helsingborg intresserar jag mig mera aktivt för. De säger sig älska bowling, och även om de är under tydlig påverkan av Lush har de så professionella och snygga tonartsbyten och arrfinesser att de skulle kunna mobilisera ett smärre genombrott hos 120 Minutes-publiken. Men byt namn omedelbart, tjejer och killar. Varför inte till »Bowling«? [BETYG 6]
Java har också ett förargligt namnproblem, men dessa i Stockholm bosatta exilgotlänningar är märkvärdigt bra och kommersiella utan några som helst trendanspråk: som om David Byrne tröttnade på Brasilien och tog Talking Heads till Gotland. Förslag till nytt namn: Talking Lambsculls. [BETYG 6]
The Days från Karlstad lanseras redan hårt i branschkretsar, och visst har de ett briljant gitarrljud, med vidöppen stämsång och brabra melodier, falsetter och handklapp, men de bör lägga av med den tunga psychrocken, som inte alls fungerar i kontexten (och det är generalfel att sjunga ena sången på mjuk Midlands-accent och byta till country-amerikanska i nästa…). The Days är bäst när de softar; som i »Yvette«, med textfragment på franska. [BETYG 6]

In The Flesh är mitt favve-Umeåband och har redan gjort en del intressant på sådana där CD-samlingar som ges ut med en massa norrländska band och som man aldrig fattar om det är West Side Fabrication eller North of No South eller Väster- eller Norrbotten.
»Tapestry« kallar de en djupt amerikansk och hård sjuspårsdemo som med omedelbar verkan skulle kunna sträckas ut på ett riktigt album. Men återigen — byt namn! »Tapestry« skulle duga. [BETYG 5]
Skelleftebönderna Garp låter på »Trucker Joe-esque« som Perssons Pack borde: mer C&W och mindre Clash. Oerhört flyhänt pedal steel och ganska knasiga textrader som »han borde stå på en scen, han ser ut som Charlie Sexton«. Fattas ännu melodier, men det har aldrig hindrat EMI från att skriva kontrakt. [BETYG 4]
Bothsides från Stockholm har ett betagande snällt, pianobaserat sound som fått mig att spela deras fyrspårsdemo fyra gånger trots att låtarna inte är av det smittsammare slaget — men de konsekventa ettordstitlarna är bra, och listar man Monochrome Set, Art Blakey, Prefab Sprout, Paul Weller, TV Personalities, Tages och Oilers (!) som influenser pockar man åtminstone på en viss finstiltare uppmärksamhet. [BETYG 4]
Brommabandet Bloom har gitarrer som flammar rätt stämningsfullt, men precis som norrländska Bear Quartet ligger gruppens egna sound bara som en tunn plastfolie över de brittiska independentinfluenserna. Även om det är på gränsen till begåvat att inkludera det abstrakta substantivet »fervour« i en titel. Frågan är dock om inte sångaren fått det här med shoegazing om bakfoten — rösten har så mycket långt hår och skoläder att tränga igenom innan den når mikrofonen att bara ett tunt brus i basfrekvensen återstår. [BETYG 3]
Avslutningsvis vägrar jag att ta upp kontraktslösa Watermelon Mens nya tejp här. De ska naturligtvis inte behöva skicka runt sin exemplariska samlarpop på kassett.

adresser:
Birdseye, c/o Niklas Blomkvist, Wahlbergsgatan 1, 416 72 GÖTEBORG
Gluebellies, c/o Ole Andersson, Flormansgatan 4A, 223 54 LUND
Bothsides, c/o Magnus Hasselberg, Norrbackagatan 24, 113 41 STOCKHOLM
Brainpool, telefon: 046-13 83 22
The Days, c/o Thomas Parling, Nolbyplan 5A, 654 62 KARLSTAD
Garp, c/o Henrik Oja, Axvägen 23B, 931 38 SKELLEFTEÅ
In the Flesh, c/o Per Helin, telefon: 090-1217 04
Pipelines, c/o Lars Johansson, telefon: 031-12 66 02
Watermelon Men, c/o Luckey, Karlbergsvägen 47A, 113 35 STOCKHOLM