JAG HADE VÄNTAT mej att Petter skulle spela skivor hela tiden. Att vi skulle sitta och lyssna tills våra öron grät. I stället pratar vi om musik och den enda skiva som spelas är Paul McCartneys »Ram«. Petter är sedan barnsben Beatlesfantast. Julaftnar på sextiotalet var lika med ett paket med årets Beatles-platta. Beatles var helt klart bäst. När the Fab Four gick i graven fortsatte Paul McCartney att vara bäst. Först ensam, senare med Linda och Wings. Bäst i alla fall för Petter.
— Beatles är det enda band som jag köpt böcker om. Jag kan läsa långa studioutdrag, som en äkta spårvagnsspotter, vad de gjorde exakt den och den dagen och sånt.
I Uppsala, där Petter växte upp, fanns det på den tiden två musikaliska riktningar. Antingen var man punkare eller proggare. Petter och hans vänner sympatiserade självklart med punksidan.
— Ja, fast vi var inte så där rågsvedsaktiga. Vi lekte nog mer punkare. Vi lyssnade på rätt skivor och gjorde allt vi kunde för att reta proggarna.
— Clash var bra och Sex Pistols rätt häftiga. Men så började jag lyssna på XTC och sådana grejer. XTC var nånting jag verkligen fastnade för. Fast egentligen var det bara »White Music« som var nåt. En kanonplatta. Högenergisk.
Petter letar ivrigt i högen som han kallar »överlevnadsplattor«. En 30 centimeter tjock bunt. Nöjd och belåten ska han få ge en varudeklaration på var och en. Han placerar dem i sitt knä och börjar med »You Can’t Hide Your Love Forever«, Orange Juices debut:
— Det här förstår du… det här måste räknas till en av världens bästa popskivor.
— Frågan är om det inte är den bästa. Det var nånting med Orange Juice när de kom, jag vet inte, det bara slog rakt in. Det här läckra omslaget… med delfinerna.
Petter har sparat Orange Juice-intervjuer från den tiden, 1982.
— Världens attityd, samtidigt som de är förvirrade och fnittriga. De är hur pop som helst, de kommer för sent till intervjuer och spelar bakfulla. Det är ett tidsdokument från den här skotska popperioden. Det är tidlöst.
Nästa skiva blir den redan nämnda »Ram«.
— Paul McCartneys andra soloplatta. Först gjorde han den där skramliga »McCartney« som han spelade in hemma i köket. Han gjorde den mest för att säga »adjö, nu gör jag en skräpplatta hemma. Jag sätter på bandaren och spelar in«. Det blev otroligt charmigt — men den blev sågad. Totalt. Så då gjorde Paul ett mer ambitiöst försök — med stråkar, bra arrangemang och med studiomusiker. Det är den här skivan.
— Jag kommer ihåg första gången jag såg den. Jag var med min morsa på ett bibliotek och vi fick syn på den här. Wow, det var så häftigt. Omslaget var så annorlunda, målat med tuschpennor — exakt såna som jag själv hade hemma.
Och så hade han tejpat — med vad vi Webstrar brukar kalla »Ram-tejp« — och limmat fast fula bilder på sej själv… Det bara dånade, jag fattade inte att nån kunde göra så med ett omslag. Det var så otroligt brutalt på nåt sätt. Det här var innan han blev stor med Wings.
Petter plockar fram Scritti Polittis »Songs to Remember« och tycker det är »pinsamt« att så många av hans favoritskivor kommer från 82-83.
— Nåväl, det här är väldigt arty. Den är rätt klantigt gjord — men samtidigt har sångaren Green såna otroliga ambitioner att göra den slickad. Texterna, musiken… fantastiskt bra. Den kanske verkar obskyr i dag… men jag kommer ihåg när jag gick längs Oxford Streets HMV-affärer. De hade skyltfönstrerna fulla med den här skivan. Den sålde inte speciellt mycket, men den var det allra hippaste. Alla tidningar var fulla med artiklar om Green och han poserade som språkfilosof.
Nästa överlevnadsskiva hittade Petter på Åhléns. Antagligen tillkallade varuhusets personal ABAB och polisen, plus alla tänkbara psykologer och vårdare. Det såg inte riktigt normalt ut. En pojke stod och dreglade över det som förmodligen kallades »den där konstiga porrskivan«. Reeperbahns »Peep-Show«.
— Omslaget är djuriskt, konstigt och väldigt tidsenligt — man ser det nu. Jag minns när jag stod där på Åhléns. Hur jag tog ut innersleeven och där hittar jag… på nånslags vinfärgat papper, en bild på Olle Ljungstöm. Han poserar i ett strålkastarljus med en gitarr och bar överkropp. Det var så hårt att jag höll på att trippa omkull. Det var så jäkla häftigt. Och den där bilden på baksidan… de står på Gärdet och Olle har en pistol, eller om det är en piska. De ser så otroligt häftiga ut. Det är new romantic, men svenskt…
— Olle har palestinaschal, det hade jag hatat hela livet. En proggrej. Men nu var det helt rätt.
Petter tar fram Pet Shop Boys »Please«.
— Världens bästa platta.
— Pet Shop Boys är en sån där grupp som verkligen drabbade mej — precis som Orange Juice…
— Jag spelade den oavbrutet. Det är det bästa de gjort. Den är så charmig, klantig syntpop.
Sly Stones »High on You«.
— Jag vet inte, för några år sedan gillade jag Prince. Men jag tröttnade när jag fick höra Sly Stone. Prince har tagit så mycket av honom. Det här är så mycket trevligare och bättre.
— »High on You« är en ganska okänd, småsunkig platta. Produktionen är usel, men skivan är levande. Den klubbar allt som kommer ut i dag.
PETTER EKLUND, WEBSTRARNA
vinyl 3,0 hyllmeter
CD 1,1 hyllmeter
boxar 3 st
längst fram Ray Davies »Return to Waterloo«
sortering efter genre i bokstavsordning
första köp Beatles »Daytripper«
jajamensan! Nalle Puh »2«
hmm… Associates »Sulk«
Lämna ett svar