THE RASCALS
Anthology 1965-1972
Rhino/import R2 7101
10

»I’m in ecstasy.« På sidan 49 i CD-häftet finns en bild där trummisen Dino Danelli står och ögnar igenom tidningen Hit Parader. Det är en utmärkt illustration och även om symboliken måhända tangerar det övertydliga — att gruppen han ingick i hade en räcka hits — ger det fotografiet en fingervisning om att Rascals var något mycket större än en handfull populära låtar som vid tre tillfällen toppade den amerikanska hitlistan. För mig tillhör de definitivt den skara av kanske femton-tjugo band vars musik i de mest glimrande ögonblicken blir larger-than-life.
Från början gick de under namnet Young Rascals och hade sitt säte i New Jersey. Felix Cavaliere (sång, Hammond B3), Eddie Brigati (sång, texter) och Gene Cornish (gitarr) hade samtliga en gedigen bakgrund och det som förde dem samman var ett engagemang i Joey Dees kompgrupp Starliters; Joey som räknades in bland twistkungarna och som med Starliters var husband på Peppermint Longue (bland de twistande stammisarna märktes systrarna Veronica och Estelle Bennett samt deras kusin Nedra Talley, alias Ronettes…). Young Rascals föddes när dessa tre lämnade Joey Dee och Danelli hämtades in. Året var 1965 och det som sedan hände har till och med fått ett alldeles eget namn; blue eyed soul.
Righteous Brothers må ursäkta, men Rascals blandning av rhythm & blues, pop och soul som tog sin egentliga start då coversrepertoaren (en historiskt viktig upplysning; det var Young Rascals som först hittade »Mustang Sally«, alltså inte Wilson Pickett) ersattes av Cavalieres/Brigatis egenhändigt skrivna material — är och förblir förknippat med den benämningen.
Klassiker som »I’ve Been Lonely Too Long«, »Groovin’«, »A Girl Like You«, med flera, har fortfarande ett magiskt skimmer över sig och det mest anmärkningsvärda var naturligtvis att Felix och Eddie sjöng lika övertygande/gripande som vilken soulgud som helst, trots att deras hudfärg är densamma som undertecknads.
Man kanske inte ens ska göra den jämförelsen, för som sagt, de sjöng som om de växt upp i samma miljöer som sina färgade fränder; gospel, r&b och soul inympat i generna, ett arv som får sitt första utlopp i kyrkokören. Varje gång Felix sjunger »ecstasy« i de tre nämnda låtarna går det inte längre att skönja gränserna mellan musik, religion och det övernaturliga, allt spinns samman till en substans som är ofantligt mer livgivande än det mesta av nittiotalets förhållandevis bleka pop- och soulmusik. Och vilken vit indiepoppare kan mäta sig med Brigatis sångmässiga tour-de-force »How Can I Be Sure«?
Att just Rascals kom att bli den första vita grupp som signades av Atlantic var verkligen ett bevis på att de hade exceptionella kvaliteter. Eran mellan debuten »I Ain’t Gonna Eat Out My Heart Anymore« fram till likaledes klassiska »A Beautiful Morning« vill jag inte missunna någon mänsklig varelse att ta del av, i synnerhet inte de som martyriskt tagit på sig att gilla speed metal och techno.
De fick sin tredje listetta med »People Got To Be Free«, som Cavaliere skrev som en reaktion på mordet på Robert Kennedy, revolutionsåret 1968, men standardsamlingen »Time Peace — The Rascals Greatest Hits«, som täcker in åren 1965-tidigt 1968, var väl allt som behövdes? Tack Rhino, för att ni, återigen, rättat till felaktiga historieskrivningar (och för förpackningen som kortfattat kan beskrivas som ett föredöme). De fyra epos, som i likhet med »People Got To Bee Free«, är hämtade från dubbelalbumet »Freedom Suite«, är tillräckliga skäl till att uppvärdera en Rascals-period som poplexikon oftast bara slarvat förbi. Det är inte längre blue eyed soul, det är heller inte längre ren soul gjord av vita, utan ren, oförfalskad, kärleksfull, bländande, soul över huvud taget. Det är, för att låna en titel från min favoritsångare Al Green; simply beautiful.