THE BIRTHDAY PARTY
Hits
4AD/MAIS DAD 2016
8

»Folk gillade Birthday Party för att vi gav dem rätt till att uttrycka sig på ett sådant sätt som de normalt inte hade mod att göra.« Nick Cave, São Paulo, 1992.
Med det uttalandet ringar Nick exakt in vad hans grupp Birthday Party i historieböckerna mest kom mer att ges betydelse för; den som känslomässig katalysator. Att de tillsammans med Siouxsie Sioux och Bauhaus även var den största inspirationskällan för åttiotalets gothscen är av mindre vikt, inte minst musikaliskt, men som psykoterapeutiskt bollplank var de unika. Jag vet vilka osunda aggressionskänslor man vågade släppa loss när Mick Harvey piskade i gång »Sonny’s Burning« och Nick kom in med sin stillsamma undran »Hands up, who wants to die?«.
Jämte brittiska The Fall var Birthday Party från 1981 och några år framåt kultbandet nummer ett. Det var på scen som de mest kom till sin rätt och i sin analys av ljudvolymens betydelse i SA #16 kunde Jan Gradvall vittna om vilken brutal och fysisk upplevelse det var att se Birthday Partys hämningslösa live-extravaganza.
Det är snart tio år sedan de upplöstes och Nick, i sällskap med Mick Harvey (multi-instrumentalisten och den sammanhållande länken), fortsatte med Bad Seeds. Jag har en känsla av att Nicks soloalbum i ett historiskt perspektiv får längre livslängd än den alldeles egna bluesmutation som kännetecknade Birthday Partys musik; efter att de flytt Australien och i Londons socialt kalla klimat sjunkit allt längre ner i ett utanförskap som tog sig märkliga uttryck i allt vad de företog sig.
Bäst håller EP-skivorna inspelade i Berlin (som blev det sista de gjorde), »The Bad Seed« och »Mutiny«. Den dag Polly Harvey mäktar med att vidröra den hemvävda blues som på »Wildworld« och »Mutiny In Heaven« åker expresshiss mellan himmel och helvete, ska jag stämma in i hennes hyllningskörer, men som en avslutning tror jag det är mest lämpligt att Nick själv åter ger sin syn på saken: »I am the king.«