Det är svårt att inte bli lite avundsjuk. Sahara Hotnights är inte bara en bubblande kittel av rocktalang, de är också ruskigt coola, oförskämt snygga och har de piffigaste garderoberna. Starlet träffade dem en regnig sommardag för att prata om vägen till rockens stjärnhimmel, hur man väljer scenkläder och vad man hittar på i en turnébuss.

Unga veteraner

Maria Andersson och Johanna Asplund sitter på andra sidan bordet och huttrar. Solen har glömt bort att det är sommar, plusgraderna är smärtsamt långt borta och regnet vräker ner. Som den norrlandsdotter hon är har Johanna fått på sig långkalsonger. Fast nu har alla förutom Jenny, som flyttat till sin kille i Umeå, sedan länge lämnat Norrland för Stockholm.
Trots att de fortfarande är unga har Robertsfors rockstoltheter spelat ihop i över tio år.

Hur kom det sig att ni började spela rock n’ roll?
— Vi var ett gäng som gillade ungefär samma sorts musik, så då började vi spela ihop. Det stod ganska klart från början vem som skulle spela vad i bandet, trots att det såklart tog ett tag för allt att falla på plats.
Genom att vara envisa och tjata till sig spelningar på små ställen skapade de snart sin egen hype.
— Om man funkar live så börjar folk så småningom tala om en. Man kan inte tro att man ska få skivkontrakt genom att bara skicka ut en demo till olika skivbolag.
1996 vann de en talangjakt som ledde till att de kom med i ett EU-finansierat musikprojekt och fick spela in en EP-skiva.

Vad sa era familjer när ni hoppade av skolan för att satsa på musiken?
— De sa faktiskt inte så mycket, de är inte så konservativa som man kan tro, säger Maria och skrattar.

Bästa livebandet

Är det något Sahara-tjejerna kan så är det att spela live. Alla som någon gång sett bandet på scen kan skriva under på hur riffen sprutar ut över publiken i rasande fart och hur det nästan är overkligt att fyra små människor kan alstra så mycket energi.

Hur laddar man inför ett gig?
— Vi laddar faktiskt knappt. Vi är ett band som inte har så mycket ritualer, säger Johanna.
— Vi är helt oorganiserade och ofokuserade fram till typ en minut innan vi går på scenen, alla gör lite som dem vill. Vi skriver låtlistor och fixar och donar lite. Fast man får inte lämna backstage sista halvtimman, lägger Maria till.

Är det inte lätt att gå varandra på nerverna när man är fyra kompisar som lever så tätt ihop?
— Det händer. Ganska ofta måste man diskutera sig fram till saker och ting, och då händer det att man tjafsar lite. Men det blir knappast några livsavgörande bråk, säger Maria.

Hur fördriver ni de långa timmarna i turnébussen?
— Vi läser lite och lyssnar på en massa skivor. Senast vi turnerade lyssnade vi mycket på powerpop från det sena 70-talet, och det har inspirerat oss på nya plattan. Annars försöker vi se så mycket det går av städerna vi besöker och så äter vi en massa god mat.
— När jag är utomlands saknar jag mörkt bröd, berättar Maria, och Johanna skriver under på att svensk mat är jämte familjerna och lägenheterna det de saknar mest när de är ute och far.

Stilikoner

Sahara Hotnights är inte bara en fröjd för örat utan i allra högsta grad också för ögat. Deras rockigt chica stil har fått många att sträcka sig efter Converseskorna och stuprörsjeansen.

Vad har ni för stiltips?
— Be yourself, säger Maria och garvar åt klyschan. Jag tycker om att klä mig ganska tematiskt. Ska jag ut i skogen och plocka svamp så vill jag ha ”plocka svamp”-stilen och ska jag spela golf så vill jag ha rutig keps. Det är kul med kläder, särskilt om man ska spela.

Är det lätt att få beslutsångest när man står och rotar i garderoben innan en spelning?
— Jo, det blir ganska många klädbyten, intygar Johanna. När man har haft något på sig under en spelning så känns det plagget förbrukat sedan. Tricket är att inte köpa en tröja och ha på sig den samma dag som man har en spelning, för i så fall har man kanske bara på sig den för att den är ny och så ångrar man sig kanske sedan. Man måste ha haft tröjan i någon vecka i alla fall.

Finns det något man inte kan få för mycket av i garderoben?
— Det är så konstigt, för jag vill alltid köpa svarta grejer eftersom man känner sig snyggare i det, men så köper jag en massa färger istället, suckar Johanna. Så blir det att jag handlar en massa rött istället.
— Jag har kommit på att blått inte är min grej så jag har slutat köpa blå kläder. Josephine kan en massa sådant där om vilka färger man passar i, om man är höst eller vinter eller vad det kan vara. Jag har alltid tyckt att det är struntprat, men det stämmer nog lite ändå, säger Maria, och så är diskussionen igång om vilken årstidstyp man är. Johanna är en typisk vintertyp med sin vita hy och mörka hår, medan Marias hudton drar lite åt gult och gör henne till en hösttyp.
— Men jag trivs ju i rött! utbrister Johanna oroligt. Måste jag nu ha grönt istället?
— Nej, förtydligar Maria, alla årstider kan ha alla färger, fast olika nyanser. Josephine är kanske snyggast i en mintnyans och du i något mer mossigt.

Det blir dags att bryta upp och ge sig ut i ösregnet igen. När vi säger hej då konstaterar jag lite snopet att Marias jacka är ju faktiskt just… blå.

Sagan om Sahara

Medlemmar:
Maria Andersson — sång och gitarr
Josephine Forsman — trummor
Jennie Asplund — gitarr
Johanna Asplund — bas

1993. Fyra högstadietjejer i det lilla norrländska samhället Robertsfors bildar ett band som de döper efter travhästen Sahara Hotnights.
1997. Sahara Hotnights spelar på demoscenen på Hultsfredsfestivalen. På bilden i programbroschyren syns fyra truliga tonåringar i second hand-kläder. Samma år släpps deras debut-EP ”Suits Anyone Fine”.
1999. Debutfullängdaren ”C’mon Let’s Pretend” släpps och Sahara Hotnights exploderar över musik-Sverige. Kritikerna jublar, bandet nomineras till två Grammisar och ryktet om bandets bombastiska livespelningar sprids som en löpeld.
2001. Andra albumet ”Jennie Bomb” släpps och soundet osar punk och skenande energi. Sahara Hotnights gör sina första USA-spelningar.
2004. ”Kiss & Tell” släpps, och ilskan har bytts ut mot sommardoftande 70-talsrock och powerpop i högt tempo.