Det är för tidigt med en Best of och vår dokumentär behöver minst tio år till på sig. Dubbla den tiden några gånger och du har vår biografi, men efter 20 år kanske man i alla fall får drista sig till en reflektion över vad som egentligen har hänt. Ett slags bokslut, i akut brist på bättre ord.
Jag bjuder därför in min vän och medspelare Maria Andersson till ett samtal på min balkong.
Något vältrande i succé och framgång ska det inte bli denna soliga eftermiddag. Stoltheten över allt vi åstadkommit i Sahara Hotnights lämnar inte mycket att orda om, den finns starkt förankrad mellan oss båda, och dessutom redan väldokumenterad.
Annat är det med de mindre smickrande sidorna, skuggsidorna, som också varit en del av bandet.

JF hur har vi varit att intervjua tror du?
MA vet inte, jag blir ganska låst i intervjuer… även om man inte bara vill vara till lags är det ju så mycket bekvämare när någon är nöjd med en, när man gör som det förväntas
JF fast jag kan nog inte säga att vi gjort det som förväntats
MA njä, okej, på ett sätt nej
JF jag kan ju tycka vi varit väldigt lite till lags, redan från första plattan när vi satt på BMG och gjorde löpande band-intervjuer. Kom det in en journalist som inte höll måttet var det kört, han eller hon var tvungen att vara så övermänskligt kunnig och påläst, men inte bara det, det skulle vara rätt kemi också, människan fick inte vara för insmickrande, det har ju varit extremt få…
MA som passerat nålsögat
JF och när vi läser intervjuer med andra artister är vi också väldigt kritiska
MA men det är ju för att man i många fall känner ett extremt ointresse från båda parter

JF bland har jag tänkt att de krav vi haft på journalisten och andra band, kanske vi haft på oss själva också, att det är därför vi alltid känt oss blockerade, ju mer man vill säga desto mindre blir det
MA ja… just det, ja det bygger ju på en ganska rå jargong
JF och det kanske på något vis slår tillbaks på en
MA mm, men jag tänker att så funkar ju mycket gruppdynamik också, utesluta andra och hylla sig själva
JF jag har hört att vi är hemska att intervjua
MA (glatt) jasså!
JF kan du minnas en enda intervju som varit en trevlig upplevelse?
MA nä, men jag har så svårt att föreställa mig att man tycker det är roligt att prata om sig själv, man ska ju vara en viss personlighetstyp, det är ju på ett sätt en väldigt onaturlig sak att prata om sitt band och sina känslor kring det, jag tror vi alla fyra är extremt känsliga för krystade situationer
JF en blygsel?
MA ja en blygsel, men också att man känt sig konstlad inför bandet, man blir ju till viss del en annan i vännernas ögon när man talar med en främling, även det kan ju bli en låsning
JF sen har vi varit så sjukt noga med att försöka tala sanning hela tiden, vi hade blivit hjälpta av att kunna överdriva lite kan jag känna
MA det hade ju å andra sidan blivit en ganska falsk bild av vilka vi är
JF ja, men är det inte en falsk bild ändå, att istället underdriva? det är det jag menar
MA mm… men å andra sidan kan jag vända på det, hur intresserad är en journalist av att prata med ett gäng 20-åringar? skulle man själv vara det? för det första måste ju journalisten vara i kontakt med vem han eller hon själv var i den åldern

JF jag har i alla fall en känsla av att vi tillsammans med media skapat en bild av Sahara, som vi till slut börjat identifiera oss med
MA det är ju också en slags bekräftelse att det överhuvudtaget finns en generell bild, det är ju en form av erkännande att den ens existerar och därför blir man rät tacksam, man är ju fåfängt nyfiken på folks beskrivningar av en, då finns man
JF jag har personligen väldigt sällan känt igen mig i beskrivningarna, punkig, moderiktig… kaxig
MA men standardfrågan genom hela livet har ju varit ”vad är ert mål?”, det handlar hela tiden så extremt mycket om målsättning, och jag tror det varit komplext eftersom vi aldrig har haft det. Drömmen var aldrig långsiktigare än att få göra en skiva, sen har det handlat om att upprepa den drömmen, när saker sen går framåt hela tiden och man blir bekräftad, då hänger man ju med
JF precis, vi har aldrig riktigt pratat om mål eller planer, eller analyserat hur vi låter… när vi haft stunder över tillsammans alla fyra så har det nästan varit som psykologen som inte orkar närma sig det allvarliga pratet efter jobbet, och då kan man ju förstå att vi alltid haft svårt att prata med utomstående journalister om det
MA mm, och då hänger man upp sig på en image?
JF exakt, då blir det mycket enklare att bli tilldelad en roll, för att man själv inte hinner förekomma
MA men det finns ju en ganska uppenbar anledning till det, eftersom vi började när vi var 11 år gamla, hade vi mötts senare hade man kanske förenats i ett intresse, medan det här är byggt på vänskap i första hand, däri ligger på något vis vårt självförtroende, ”säga vad man vill om andra band, men vi har minsann alltid varit vänner!”
JF fram till What If Leaving-plattan gjorde vi låtarna tillsammans från grunden du och jag, sen bestämde vi oss för att börja skriva var och en för sig, var det ett försök att hitta vår egen identitet i bandet tror du? att man haft ett behov av det
MA ja så är det, men sen utvecklas man ju, jag menar, låtteknik, låtskriveri förändras, man blir äldre… men det är som att själva låtskrivandet till Sahara blivit något sekundärt, nästan lite skamfyllt, som att man inte riktigt ska låtsas om att den grejen sker och att den måste får ta tid, och att det krävs extremt mycket för att nå den, det har varit en självklarhet att det ska finnas saker att spela live
JF kan den skammen bero på att vi inte alltid känt oss bekväma i att kallas låtskrivare?
MA aa, jo så kan det vara, men dom utifrån har ju inte alltid varit intresserade av själva låtarna heller, vår historia och schablonbilden har ofta varit viktigare än själva innehållet, fyra tjejer, Robertsfors, Västerbotten, 1992… även om vi varit trötta på hela den historieskrivningen så har det ju räckt ganska långt, och jag tror vi har lutat oss emot den

JF ibland får jag för mig att den ”sannaste” bilden av oss var när vi höll oss hemifrån och svenska tidningar skrev att vi gjorde succé i USA, när vi sen kom hem och fick frågor om det skulle vi jämna ut de där överdrifterna, jag minns att vi tyckte The Sounds var löjliga som vräkte sig med USA-turnéhistorier och kända vänner, samtidigt som jag ofta önskade att vi kunde berätta våra också. Eftersom vi inte led brist på historier hävdar jag att det låg ett dåligt självförtroende bakom att vi inte berättade dem, jag kunde känna att vi förminskade vår karriär
MA men det är väl inte att förminska? det är väl hur man själv ser på det, om man är imponerad, om man tycker det är en stor grej
JF var vi helt enkelt oimponerade?
MA ja, inte är jag för blyg att berätta saker för att jag tror det är skryt. Däremot kan jag tycka det är svårt — det tycker jag med allt, att förmedla en korrekt känsla och jag blir väldigt besvärad när inte den tolkas rätt, därför har jag gärna mina bästa minnen kvar och att de får vara ofärgade, att det bara är vår version. Jag tycker snarare man känt sig större än de här historierna
JF så det kanske är tvärtom, ett tecken på gott självförtroende? att man inte riktigt pallar att berätta
MA ja, jag vill tro det, jag vet inte
JF det kan ju vara lika sant nämligen
MA du vet att du kan vinna vissa poäng med historierna, men du är för smart och för bra, och det är för enkelt, det är ju bara för att tillfredsställa någon annan
JF men medge att vi kunnat göra det extremt enkelt för både journalisterna och oss själva?
MA absolut… men ta en fråga som ”vem skulle du vilja vara förband till?”, det borde egentligen vara världens simplaste fråga att svara på, men så fort man erkänt sig mindre än någon annan känner jag mig extremt förminskad, jag skulle inte vilja att någon satte glans på mig heller, samma sak med autografer, både att skriva dem och att få, jag har aldrig förstått det, det är en så märklig helt onaturlig situation, att se upp till någon… så fort man är nära en annan är man ju jämlikar
JF men du har en, den där skidåkarn’s? som var på 7-mila i Robertsfors när vi var nio
MA Ottosson! men det var inte på mitt initiativ, det var någon annan som sa ”skaru’nte?” och jag minns hur konstig den grejen kändes, dels så kanske jag inte var världens skidåkarfan heller

JF jag har ju ofta önskat att du skulle tagit intervjuerna på egen hand, eftersom vi just påverkas så mycket av varandra i sådana situationer, varför har inte du velat det?
MA det är väl en vana också, nu skulle det ju kännas konstigt att plötsligt börja med det, men också som jag tror vi alla känner, ”ska jag själv representera allt det här?”
JF men kommer det inte alltid vara så att frontfiguren är representant för bandet, oavsett om man vill eller inte
MA fast det där är ju en efterkonstruktion, en grej du säger med distans, för så har det ju inte varit och det är inte där vi kommer ifrån, ordet frontfigur har ju inte ens funnits för oss
JF man hade kanske åtminstone gett en enad bild av bandet, jag tror nämligen du och jag gett journalisterna en ganska schizad bild, jag som är paniskt rädd för dålig stämning, och du då som kanske känner den, och…
MA utmanar den!
JF vad får journalisten ut av det? en som är sur och en som är Lill Babs
MA en rolig gruppdynamik kanske, är det någon som har förmåga att se den, kan ju det vara ganska intressant att skriva om vad som är kuggarna i ett band, att det är de här olikheterna
JF men det är ju sällan det tidningar vill åt, de vill ju ha en enda tydlig vinkling, det måste vara därför vi så sällan känt igen oss i resultatet
MA nä det har aldrig hänt… att man överhuvudtaget läser dem
JF att man överhuvudtaget gör dem

MA väldigt många saker vi gjort har ju varit väldigt oreflekterat
JF ja det har reflekterats under tiden, tillsammans med en annan person, en utomstående som blivit lite som en terapeut, i intervjusituationer har jag ju hört dig prata om vissa saker vi aldrig pratar om annars
MA det håller jag faktiskt med om… är det som att man vågar säga det då eller? kanske även där ett försök att hävda sin egen person inför bandet
JF du har ju haft texterna som en del av din egen identitet, varför har du haft så svårt att prata om dem?
MA för att de varit privata och att det inte känts som någon annan haft med det att göra
JF och det är privatare att prata om dem än att sjunga dem?
MA mm, så är det ju… men sen känns väl också som en upprepning att tala om vad en text handlar om, även om det någonstans också kan vara skönt att förtydliga något, så människor förstår, för att bli förstådd, men det är… ja det är svårt
JF har du känt dig ensam i det?
MA ja… fast å andra sidan, hade jag gjort exakt samma texter till samma låtar i annat sammanhang, hade det ju fortfarande kommit frågor om dem, nu finns det andra frågeställningar som kommer före, det är fortfarande fenomenet bandet som varit i fokus, och på samma sätt som om jag varit väldigt nöjd med det, att kunna dela både motgångar och medgångar, har jag ibland tyckt det varit synd att det gömts i annat

JF soloplatta, hur går dina tankar om det?
MA jag vet inte, jag skriver låtar nu och tänker att dom inte ska vara till Sahara, rimligtvis; de är till mig själv
JF skriver du på ett annorlunda sätt då märker du?
MA nä inte riktigt… förutom att jag inte behöver skriva för våran instrumentalisering, att det får vara akustiskt eller det får vara piano, det finns en frihet att inte ha någonting att förhålla sig till, samtidigt är ju låtstrukturerna samma säkert oavsett vilket projekt man skriver till
JF jag känner igen mig i det, och kanske gör det att spärrarna försvinner och lusten kommer tillbaks och kanske skriver man plötsligt något som passar Sahara, som ofta med alteregon, det blir vägen runt förväntningar
MA precis

JF har du valt rätt sak att göra i livet?
MA jo nu, men det har tagit sin tid, du har ju legat i bräschen med att kunna säga att du jobbar med det här, du ägnar din tid åt att skriva, jag har pissat på det lite för mycket, och flytt det
JF jamen du har ju haft lite mer akademiska komplex än vad jag har
MA ja, men också att jag egentligen aldrig riktigt koncentrerat mig, nu börjar jag ge mig tid att skriva och tycka det är kul, och det är roligare när det inte riktigt finns något mål med det, att det är lite oskrivet. Det gör mig livrädd samtidigt som jag tycker det är skönt… faktiskt, jag försöker träna mig på att det inte är målet som är grejen, för jag har hela tiden tänkt att det är det och det är lite begränsande, jag vet ju att jag mår som bäst när jag skriver

JF känner du att du har två typer av kreativitet, en som funkar när du mår bra, och en som funkar när du inte gör det?
MA mm… fast jag kan nog inte jobba när jag mår för dåligt
JF det du upplever när du mår dålig skriver du om när du mår bra?
MA ja, när jag har distans till den känslan
JF är lycka och kreativitet samma sak för dig?
MA ja…
JF jag hörde någon på tv prata om lycka, han sa för att hitta tillbaks till lyckan ska man leta upp de ställen där man kände den senast, och jag tänkte att det kanske då kunde vara samma sak med kreativitet, där man kände sig kreativ senast dit ska man återkomma… fast, går inte det snarare emot kreativiteten?
MA man måste hitta nya rum för den
JF exakt! att grejen är att INTE återkomma
MA ja, jag känner mig i alla fall som mest kreativ när jag är i rörelse, när något är på gång, när något känns spännande… det där går ju upp och ner, men de gånger det inte känts spännande med bandet blir man ju en död fisk liksom
JF hur känns det just nu?
MA jag vet ju fortfarande inte om det kommer bli bra, men det känns bra, och nu när jag åker upp till Umeå tar jag med gitarren så jag kan spela in ut ifall att, det är sådana grejer jag struntat i förut, vi har ju inte tagit med gitarr en enda gång på turné, aldrig nånsin skrivit någonting på vägarna
JF och det är ju väldigt intressant när du dessutom säger att det är under rörelse som…
MA ja men jag tror man hamnar i ett förslappat tillstånd efter så lång tid, det blir en vana man inte vågar rucka på

JF vi har ju väldigt olika sätt att ta kritik, du har inte samma problem som mig att hantera den, vad Nisse i Flen tycker om en låt är du helt ointresserad av medan jag kan ligga sömnlös, jag har försökt analysera det och min teori är att du har svårare att ta till dig beröm, därmed också svårare att ta till dig kritik, medan jag är extremt mottaglig för beröm
MA så kan det vara, och jag kan tyvärr inte relatera till din känsla överhuvudtaget, kanske för att jag känner att det är en fobi och du vet hur det är med sådana grejer, det tar man inte alltid på allvar — på gott och ont egentligen för det finns också något bra i att allt planas ut i en gemenskap, att man inte tillåts odla sina excesser i lika hög grad som när man är själv. Men det måste vara svårt, det förväntas att man ska skita i recensioner, varför det nu ska vara svårt att erkänna, det är klart man läser och ibland kan ta åt sig av det som går att motivera, det som är välformulerat. Men ta senaste skivan till exempel, den var fantastisk och på bästa möjliga sätt, jag känner mig helt onåbar i det, det finns ingen som kan komma åt mig där, däremot är man ju känsligare om man är osäker på något…
JF fast det förklarar inte min grej, det här är beyond det
MA ja jo, men du vill ju vara alla till lags, från din mamma till en journalist, till ett fan liksom…
JF mm, och när det gäller fobier ska man ju ge sig in i rädslan men det har uppenbarligen inte funkat, det enda som hjälper är att hålla sig borta, som en alkoholist hålla sig borta från spriten. Du hade ju dock ett intressant sätt att hantera min avhållsamhet inför senaste plattan, så fort jag nämnde att jag inte skulle läsa en enda recension, varken bra eller dålig, så gick du igång ”men den där trean i SvD då?” ett tecken på hur långt ifrån vi står varandra i den här frågan
MA (skratt) ja, men däremot skulle jag ju aldrig söka på oss på nätet, jag skulle aldrig bildgoogla och jag har aldrig sett en livespelning med oss
JF inte?!
MA nej, dels är jag väldigt ointresserad av saker som redan har hänt för att jag vill vara nu och framåt, men sen har jag också en tendens att gräma mig, det finns något okontrollerbart i det där som är obehagligt att vara i kontakt med
JF är du mer rädd för dig själv som recensent då? än för någon annan
MA ja så kan man se det

JF som artist skulle jag beskriva dig som både introvert och extrovert på scen, väldigt 50/50, känner du igen dig i det?
MA jo, men det är jag… absolut, så fort jag slutar sjunga så har ju ridån gått ner för mig, så jag kan bara vara extrovert när jag är introvert på något vis. Vi har ju pratat en del om det där, hur mycket man är i kontakt med sin publik och hur den påverkar en, du är ju mer medveten om den än jag, mer seende, även om du ju också går upp i ditt tillstånd… jag minns när du började vilja att vi skulle titta på dig mer under spelningarna, och jag tänkte ”ja det kan jag väl göra, men varför?”
JF sen var jag ändå för mycket upp i mig själv för att titta tillbaks! men jag kan tycka det är intressant att man blivit den musiker man är på grund av att man spelat ett liv med samma tre personer, jag hade förmodligen inte blivit samma trummis om inte ni spelat som ni gör… Har du alltid varit densamma på scen tycker du?
MA nja alltså, jag tror det var du eller någon annan som sa det, att jag närmar mig scenpersonen även privat, att det handlar om att man ska vara i fas, jag har nog varit likadan utifrån sett kanske, men förut kände jag mig mer främmande inför den än vad jag gör idag
JF så den Maria som spelade på Musik Direkt som 15-åring…?
MA då blev jag nog mer förvånad över vem jag blev på scen
JF under mina bästa konsertupplevelser med dig har du just varit i fas, då har du styrt och det har gjort oss alla tryggare och mycket bättre, jag vet att du också påpekat när andra sångare inte lett, känner du själv att det är en viktig roll för en frontfigur att ta?
MA ja absolut, och det är lätt att leda när självförtroendet är där, men de gånger inte jag har orkat bära det har jag ju fått väldigt mycket inbördes kritik för det, och trots att jag vet hur primitivt det är att spela, att nerverna är på utsidan för alla när vi går av scen och att vi har en tendens att söka felen, har det ibland känts orättvist, ”sen när hänger det här på mig?” liksom, jag vet kanske någonstans att det är så, men rollen har tilldelats mig utan att jag bett om den ibland. Jag tror att det där kom den dagen vi beslutade oss för att bli ”professionella”… det är både och med professionalitet, det handlar ju på ett sätt om att vårda det man har, förfina, men där dör ju också punken på något sätt, det är väldigt svårt att parera dom där delarna

JF vad tänker vi om Sahara i framtiden?
MA …jag vet inte, jag känner att jag vill stå emot tills jag inte kan hålla mig längre, som ett socialt experiment
JF jag kan känna en vilsenhet utan Sahara och att jag måste se vad jag gör av den
MA …men sen skulle jag inte kunna ta att det gick sämre med bandet heller, det finns också en rädsla, eftersom det inte gick så bra med förra skivan, och jag orkar inte med det, det känns för dystert. Jag vet inte om det är fegt men man kan ju inte stånga sig blodig heller, klart man kan bli bränd, för rent kreativt är det ju det bästa vi gjort, men hela upplevelsen var så… den var tung, blytung, och jag vill inte dit igen på ett tag, redan där visste ju vi ju att vi inte ville turnera mer
JF tror du inte folk kände det, och att det var därför det inte gick så bra
MA möjligt… jag tror att vi har försökt fånga oss för många gånger, det är ju lite konstgjord andning emellanåt, ett sätt att hålla sig flytande… men vad fan, det är ju saker som inte går att spekulera i hur det sett ut om vi gjort annorlunda, alltså, vad vet man
JF men vi har ju inte ens pratat om våra upplevelser med förra skivan, vi har ju inte ens tagit det i våra munnar
MA nä, men jag har fortfarande ont i magen av det
JF som att man velat skona bandet från ångest

MA …men sen är det ju lika läskigt att lämna saker öppna som att stänga
JF varför är det läskigt…
MA att lämna dörrar öppna? då brukar jag känna att det finns förväntan
JF tycker du att det gör det?
MA mm
JF från vem?
MA ja från the body
JF från bandet
MA nej men från bandets existens
JF alltså inte vi i bandet
MA nä Saharakroppen, alltså från mig och från… själva varelsen
JF ja
MA asså att den måste få leva
JF att man vill den väl
MA att man vet inte hur man behandlar den om den inte stängs

JF å andra sidan kan jag tycka det är mer värdigt att hålla saker som har varit två tredjedelar av ens liv få vara med under resten också även utan att vara aktuell
MA ja men vi försöker ju bara hitta ett ord för det, paus och stängt är ju egentligen samma sak
JF ja
MA för något som är stängt går ju att öppna
JF sant
MA och något som pausas kan startas
JF hur skulle det kännas om det här var vår sista intervju?
MA (leende) …det skulle kännas bra