Debuten skedde blygsamt 2007. Men när Graveyard under förra året släppte Hisingen Blues blev det annat ljud i skällan. Kritiker och publik var rörande överens om att bandet brassade liv i en genre som självdött av fantasibrist.
Nu kommer uppföljaren.

Graveyards största fiende är klockan. Batteristen Axel Sjöberg beskriver dem som ”sjukt långsamma” och känner sig smått oroad för att de inte ska hinna klart i tid.
— Det spelar inte så stor roll vad folk kommer tycka, även om man så klart vill att de ska gilla skivan, säger han och fortsätter:
— Men det är inget som vi tänker på. Vi kan bara göra det vi gör. Och hittills har det ju gått bra. Börjar man oroa sig över vad andra ska tycka, så har man nog tappat fokus.

Axel sammanfattar det kommande albumet Lights out som bredare musikaliskt, både hårdare och mjukare. Med tanke på att Hisingen Blues innehöll allt från skrevrock, psykedelia och filmisk instrumentalmusik med tydliga stänk av Ennio Morricone, känns uttalandet lovande. Dessutom menar han att Graveyard blivit argare. På frågan om varför kommer svaret utan krusiduller.
— Ju mer man ser av världen och systemen som styr, desto mer äcklad blir man. Det blir man nog om man har någon känsla för rättvisa. Det kanske låter desillusionerat, cyniskt och som att jag är lastgammal — det är jag inte. Det är svårt att formulera sig utan att låta jäkligt klyschig och som en fjortonårig vänsterpartist. Hur man än rullar pengarna, så rullar de åt samma håll, som Peps Persson sa.

När Hisingen Blues kom var det många som höjde på ögonbrynen. Albumet toppade försäljningslistan ovanför folkhemsfrälsaren Carola, belönades med en Grammis och har krängts i drygt 10 000 exemplar.
— Vi förstod att det fanns mer muskler på ett större bolag, och med större plånböcker är det lättare att höras, säger Axel och förklarar att de inför Hisingen Blues bytte skivbolag från småskaliga Transubstans till giganten Universal Music.
— Samtidigt kan man inte kränga vad som helst bara för att man har en massa pengar. Vi blev så klart glatt överraskade över att folk gillade oss så mycket.

Graveyard doftar inrökt sjuttiotal och bångstyriga polisonger, medlemmarna ser ut som om de teleporterats från en Zeppelinshow i Nürnberg 1976.
— Vi gillar alla möjliga sorters musik och långt hår och mustascher. Men jag delar egentligen mer ideal med punken än med gubbrock, som kanske är vad vi spelar. För mig är det uppenbart att det vi gör inte hade kunnat göras på sjuttiotalet. Vi inspireras av allt från gammal blues till nutida jazz, First Aid Kit och Slayer.

Att det förr var enklare att sälja skivor har fått dagens artister att se sig om efter andra källor till kassaklirr. Det råder exempelvis inflation bland dem som sätter sina namn på en pava rödtjut — Kent, Motörhead, Tomas Ledin och nyss nämnda Slayer är bara några exempel på dem som får sommelierer att kväljas under sömnlösa nätter. Graveyard däremot, gjorde i sedvanlig ordning en avstickare från uppkörd väg.
Tidigare i år lanserade de ölet Hisingen Brew. Till en början var bandet skeptiskt och misstänkte att fabrikören bara ville sätta en etikett på en skruttig bira med en förhoppning om att tjäna en enkel hacka. De drog upp tydliga kulinariska riktlinjer och ville ha en öl som skulle smaka bra även om den var ljummen, med hänsyn till festivalbesökare som tenderar att förvara sitt dryckjom i skållheta tvåmanstält. När medlemmarna slutligen provsmakade pilsnern blev de positivt överraskade.
— Vi ser det som kompensering för skivförsäljning. Förr kunde man sälja skivor, nu kan vi sälja bärs. Öl ligger oss dessutom varmt om hjärtat. Den smakar gott och är billig så att folk har råd att dricka den. Och jag tycker att om man lyssnar på våra skivor gratis, eller väldigt billigt, så kanske man kan avnjuta vår öl till den i stället.

Lights out finns i butik den 26 oktober.