Jo, dom är väldigt duktiga, dom små liven, men det är minsann inte så himla lätt att äga en orkester. När dom fnissar eller näpsar sig brukar jag fråga dom, vad dom varit om inte jag hade varit. Just det: arbetslösa grå musiker!
Nu tänkte jag att jag skulle passa på och intervjua några av flickorna för er, när ni ändå är här. Så får ni lära känna dom lite bättre. Jag ska ta och presentera dom ordentligt i andra nummer av tidningen, men nu får vi nöja oss med ett litet urval.
— Flickor, jag behöver fem frivilliga — du, du, du, du och du!
Här ska ni få några frågor. Jag ställer samma till er allihop, det blir enklast så.

FRÅGA 1: Vad heter du?
FRÅGA 2: Är du ung eller gammal?
FRÅGA 3: Varför spelar du det som du spelar?
FRÅGA 4: Är du med i facket?
FRÅGA 5: Vad tycker du om Kurt Olsson — mig alltså?

GUDRUN

— Ung eller gammal? Ja, det är jag väl!
— Triangel tycker jag är ett så vackert instrument.
— Så klart jag är med i facket — Svenska Triangelslagareförbundet.
— Kurt? Jaa, han är väl trevlig…

— Jamen det var väl fint och bra och trevligt svar på alla sätt, det var roligt att höra! Jag kanske kan få ställa några extra frågor till dig också då, Gudrun…

— Hur många trianglar har du, Gudrun?

— Jag har olika storlekar på min triangel: en standardtriangel, en piccolotriangel och en stor rocktriangel. Dom hänger på ett jättefint triangelställ jämte mig, när jag spelar. Annars har jag dom i en liten väska, en gigbag, av samma tyg som klänningen.

— Hur kan du spela så fint som du gör?

— Jag övar varje dag, och när vi inte är på turné med orkestern, så brukar jag åka på olika triangelkurser. Dom hade en jättebra i Borås.

— Är det sant som folk säger, att du har en fästman?

— Det kan väl hända!

— Jaså. Är det något mer du vill tillägga?

— Nej, Eller jo! Men inte just nu och här…

— ??? Tack då för dom svaren, Gudrun!

BETTAN

— Till åldern är jag mittemellan.
— Jag behövde verkligen ett jobb, så när jag fick höra att du sökte en pianist, så tänkte jag att det kan väl inte vara många som vill ha det jobbet precis. Så jag gick en orgelkurs på tre veckor och sökte sen jobbet. Och fick det!
— Med i facket? Svar ja.
— Ska du fråga det? Skyll dig själv: Kurt är en viktigpetter tycker jag, men man får ju hålla god min. Han är ändå vår arbetsgivare.

— Sådärja, sådärja, här tas det ton igen hör jag! Men tänka är en sak men tala är guld, det kanske inte alltid är samma sak, och tänk lite på det också en annan gång! Jag blir så himla upprörd… Jag hade faktiskt en annan rak fråga till dig: Varför måste du alltid vara så himla gravid hela tiden, du som ändå har såpass mycket att göra med alla notskriverier i min orkester?

— Tja, det är nog mest för att retas, för du blir ju så gräsligt irriterad!

MIA

— Man ska verkligen inte fråga om damers ålder, Kurt!
— Varför jag spelar trumpet… ja, det började med att min kille inte hade nån tuta på sin cheva, så vi köpte en lur, som jag fick sköta tutandet i.
— Ja, det kan kännas tryggt vara med i facket. Ibland kan man ju råka ut självgoda orkester-ledare, som du vet!
— Du är väl okej, Kurt (Två fingrar i kors!)

— Vad var det där sista du sa? Fingrar och fingrar! Men en annan sak, Mia: jag tycker inte om, när du står och rister med benen och bär dig till, när jag sjunger. Jag har allt sett det! Men sånt ska inte förekomma i min orkester, det är inte trevligt!

— Äh, du hänger ju inte med. Du sjunger ju Elvis själv, titta på honom, han stod inte still med benen inte!

— Elvis var ingen dam heller. Du har väl inget mer att fråga?

— Jo, när ska vi slippa våra gamla cyklar? Det är punka på min nu igen.

— Sånt har jag inte råd att prata om nu. Nästa!

VANJA

— Oh nej, inte ett dugg!
— Det var mina föräldrar som tyckte jag hade sånt rysligt humör. Dom gav mig mina första trummor för att rädda möblemanget hemma. Och det har väl funnits en och annan person under årens lopp som varit tacksam att jag haft nåt annat att slå på!
— Vadå facket — en sån löjlig fråga!
— Vill du verkligen veta det, efter allt dumt som du vräkt ur dig till mig på scenen!

— Nej, för all del, om det ska vara så besvärligt så… Men om du ska vara så himla ilsk jämt och bara banka och slå, så kan du göra det nån annanstans och kanske lära dig att slå lite finare och försiktigare i min orkester! För folk vill ändå se riktiga damer i en damorkester och inga slagbusar! Nej, ta bort, det är fegt med pinnar, jag har väl inte gjort nåt heller!!

BARBRO

— Jag är väl i mina bästa år, ser du väl?
— Jamen det var ju självklart, när jag såg den där ”Ingrid”, som hade smugit sig in bland damerna! Då var jag bara tvungen att plocka fram gitarren och återställa ordningen.
— Inga kommentarer.
— Jag håller ett öga på dig!

— Jag ska nog hålla ögon på dig också, må du tro!

Nu hinner vi inte med fler damer den här gången, men jag ska fortsätta gå under skjortan på dom i nästa nummer.
— Fortsätt öva duktigt nu, flickor!