Vad är koskräck? Hur får man den? Hur botar man den? Och varför? Får man den alltså, inte botar den. Dessa, och tusentals andra frågor ska jag besvara i följande aktuella reportage om kor.
Koskräck är något som alla förr eller senare kommer i kontakt med. Antingen drabbas man själv, eller också är det någon nära anhörig som råkar ut för det. Så därför tänkte jag tala om en del fakta om vad koskräck egentligen beror på, och vad man kan göra för den.
För att drabbas av koskräck behöver man två saker: dels kor (en räcker), och dels skräck (här räcker det också med en). Om det ska bli riktigt bra så kan det behövas en äng, men i värsta fall klarar man sig utan den. Om man redan är rädd för ängar, kan man få koskräck i lador och i djurparker av Skansentyp.
En viss typ av koskräck är den indiska koskräcken, som visar sig på Calcuttas gator. Om man skulle vara där när den drabbar en så kan resultatet bli katastrofalt, både för kon och för en själv. Man får inte såra kon i Indien, för den är helig, men kon får heller inte skada människor, för det tillåter vare sig den indiska lagen eller Buddha, som är en stor pamp där som man har gjort statyer av och slösat en massa pengar på, och det måste man ju tänka på när man är så fattig som man bara kan vara i Indien, utom fakirerna som egentligen vill vara fattiga men inte får det därför att alla cirkusar hyr dem och betalar dyra pengar för att folk ska få se dem göra det de helst vill göra utan att få betalt.
Svensk koskräck
Men eftersom Indien ligger långt ifrån Göteborg, så ska jag tala om den mera typiska svenska koskräcken som kan drabba en som en undansparkad mjölkspann när man minst anar det. Den svenska koskräcken, som är minst lika skrämmande som den indiska och den japanska, som jag ska berätta om senare, drabbar främst folk som är rädda för kor.
Den riktiga svenska koskräcken består av tre olika sorter, nämligen skräck för Svensk Kullig Boskap, kallad SKB, skräck för Svensk Rödbrokig Boskap, kallad SRB, och skräck för fjällkor, kallade Fjällkor. Av dessa är fjällkoskräcken den svåraste, men också den lättaste att undvika, om man inte vill bli av med den helt, vilket kan vara ganska svårt, eftersom det finns så många fjällkor på ett litet område som det är svårt att komma bort från om man inte åker skidor, vilket inte alla gör eftersom det kan vara farligt för personer i känslig ålder. Fast å andra sidan är det lätt att undvika fjällkoskräck, det är bara att undvika fjäll. Ja, såna där höga berg som de har där uppe i Dalarna och på andra ställen.
De andra två korna är svårare att undvika, speciellt om man befinner sig på en äng där det finns kor. Då hjälper det bara att så fort som möjligt se till att man tar sig ifrån ängen. Men man måste se till att man inte hamnar på en intilliggande äng, där det OCKSÅ finns kor. Men kor måste finnas. Utan kor får vi ingen grädde till kaffet och ingen gräddtårta. Visserligen är det gott med chokladtårta också, men en äkta gräddtårta är ingen äkta gräddtårta om man inte har äkta grädde på den. Varning för imitationer! Köp bara gräddtårta från godkända gräddtårtsleverantörer. Det finns ingen ångervecka på gräddtårtor, särskilt inte om man ätit upp dem.
Men Japan, då!
Den japanska koskräcken skiljer sig från de andra genom att den huvudsakligen finns i Japan. Japanska kor ser ut som de svenska, de har i alla fall inte sneda ögon eller tjocka linser i glasögonen. Den värsta japanska koskräcken är Kobe-koskräcken. I Kobe försöker man stoppa det här genom att ge korna öl att dricka, men det blir de bara fulla av och vill slåss, så man måste smörja in dem med billig japansk sprit, så kallad sake. Av detta lugnar korna ner sig och blir inte lika lättskrämmande. För japaner, vill säga.
Det finns också en sorts amerikansk koskräck. Det är de stora bruna korna som kallas bufflar som folk är rädda för i Amerika. Indianerna, som är Amerikas uppfinnare, brukade jaga dessa kor, ända tills en man vid namn Bill sköt slut på dem. Så under en lång tid fanns det ingen riktig ko att vara rädd för i Amerika, men så kom det en ny sort med långa horn och gjorde folk rädda igen, så allt blev frid och fröjd till slut. Cowboysen var speciellt rädda för de här nya långhornen, och var därför tvungna att dricka stora mängder whisky på barer där det ofta fanns en annan sorts kor att vara rädd för. Jag menar dåtidens motsvarighet till vår himla damorkester, nämligen de så kallade Honky Tonk Women som blev så berömda att en engelsk jazzmusiker skrev en sång om dem. Han hette Mick Jönsson eller något sådant. Hade det här varit på TV i stället för i tidningen hade jag kunnat be Damorkestern spela upp sången, men det låter inte lika bra i tryck.
Däremot kan ni rulla ihop tidningen och sätta ena ändan mot radion och den andra mot örat när de spelar den i radio, så hör ni vad jag menar.
Olika orsaker
Men vad är det då som orsakar koskräck, bortsett från korna och skräcken och ängen? Doktorerna har många åsikter om det, men i allmänhet tror jag att det beror på att man har blivit påtvingad mjölk till gröten som liten. Detta visar sig sedan i form av besvär vid övergången av ängar där det finns kor. Fast det är bra om man ska hinna med tåget om kon jagar en. för då kan man hinna med ett tidigare tåg.
En annan teori är att man tycker det är oanständigt att se nakna kor som går omkring utan en tråd på kroppen och visar sina tufsenufsingar.
Vad kan man då göra åt sin koskräck? Som jag talade om tidigare, då är det enklaste sättet att undvika att träffa på kor. Om det inte går, för att man bor på landet eller så, kan man alltid flytta in till staden, där de enda kor man stöter på är Mjölkcentralen gamla röda träko, som visst heter Arla nu. Förr hette kor Majros och sådant, men nu heter de Arla.
Om man inte kan flytta in till staden för att man redan bor där, så finns möjligheten att först flytta ut till landet, och sedan flytta tillbaka. Men det går också att gå hos koterapister, fast det är nästan dyrare. Man kan då vänja sig långsamt vid att umgås med kor på ett naturligt sätt, det vill säga i form av biffar med mycket lök och stekt potatis. När man har vant sig vid biffar, kan man avancera till oxfile, som är en slags ko trots att den heter oxe. Den intages bäst med bearnässås och ett glas chokladmjölk att skölja ner den med. Klarar man det behöver man inte rädd för någonting, speciellt inte kor.
I allra yttersta nödfall, när koskräcken är som allra störst och värst kan man byta ut oxfilen mot en råbiff som fått ligga framme i fönstret på Gerdas Café i Haga. Då får man något helt annat att tänka på de närmaste dagarna.

Lämna ett svar