Fyra späda förortsbrudar från Stockholm håller på att erövra USA med sin hårdrock. Men det är inget vanligt tjejband med ”alla-killar-är-dumma-i-huvudet”-texter på repertoaren. Nu kommer deras andra skiva och ”det är f-n inget mjukt”. Annika Hagström har träffat Drain.

Det handlar om att tömma sig på känslor. Få ur sig skiten!
Säger Maria Sjöholm som är sångerska i rockbandet Drain. Drain står för just det. Urladdning. Häftigt och hårt. Hon och tre andra svenska rocktjejer är just nu på väg in i en kanonkarriär — i USA. Skivbolaget har hyrt en trerummare åt dem på Manhattan, så nu är det bara att köra. Maria, Flavia, Anna och Martina har svårt att dölja att de står inför sina ”dreams come true”. Samtidigt som få människor i Sverige känner till deras musik.
— Man blir inte profet i sitt eget land, vet du väl, säger basisten Anna Kjellberg.
Det var tre år sedan cd:n Horror Wrestling kom ut. Skräckbrottning. Det är den skivan som gjort dem kända i Europa och i USA. 150 000 sålda ex i USA, 100 000 i Europa.
Med något blandade förväntningar lyssnar jag på låtarna inför vårt möte. Och jag blir överraskad. De tuffa rocktjejerna är nästan vädjande i sina texter: Enter my mind, I wake up lonely, I don’t know if I’ve survived my sleep.
Tyck om mig! Älska mig för den jag är, läser jag in i deras texter. Det finns ett vemod och en ångest som skär in i hjärtat när man lyssnar. Något sakralt.
Så kommer de. Vackra, vakna, svartklädda, piercade och väldoftande. De kunde lika gärna vara Fröken Sverige-kandidater. Fast det skulle de inte tycka om att jag sa, inser jag.
— Vi får alltid heta att vi är blonda, svenska tjejer, säger de, fast det onekligen är så att en är korpsvart och en är rödhårig, men svenska tjejer betraktas som blonda i USA.
Deras nya cd, som just blivit klar, kallar de Freaks of Nature.
— Den är hårdare, men ändå lättillgängligare, säger Flavia Canel, gitarristen. Men det är fan inget mjukt!

ETT SLAGS REVANSCH

Jag blir fascinerad av deras tuffa image och mycket nyfiken på vilka de egentligen är.
Maria Sjöholm, sångerskan, är född i Blackeberg. Gick på fotoskola, blev kopist på Dagens Nyheter, men gitarr har hon spelat sedan hon var tio.
Flavia Canel, gitarrist, född i Uruguay men uppvuxen i Täby. Ville bli fordonsmekaniker men gick humanistisk linje (föräldrapåtryckning). Har kört motorcykel sedan hon var 16.
Anna Kjellberg, basist, hade inte mycket till övers för plugget i Nacka. Hon dök upp framåt lunch när hon hade fixat sin häftiga mohikankam (rosa) och satt mest i rökrummet och spelade. Hon var en av fem punkare i det plugget. Övriga elever hade mest attachéportfölj och var ordentliga.
Martina Axen, batterist, växte upp i Huvudsta i Solna. Arbetarklass, säger hon. Hade en sak i huvudet: att hon ville bli rockstjärna. Pappa spelade gitarr och det fanns ett piano hemma men det var klassisk musik som spelades.
Vad förenar dessa fyra tjejer?
Martina säger att det är en sorts revansch. Hon säger att om man tittar på världens största stjärnor — Madonna till exempel — så finner man en rad osedda barn. Barn som inte dög. Inte var bra nog.
— Maria och jag har många liknande erfarenheter av barndomen, säger Martina och antyder att de fick klara sig själva mycket tidigt. En nyckel om halsen vid fyra års ålder.
Flavia: Det är nog det du hör i våra låtar också. Många fans skriver till oss om sina sorger men säger att de får någon sorts tröst i vår musik.
— Det där ni säger om barndomen gäller inte mig riktigt, säger Anna. Men jag tror man kan säga att vi alla är Pappas Flickor, säger Martina.
Vad innebär det?
— Att vi har våra pappor som idoler och förebilder. Vi blev en sorts pojkflickor.
Anna: Jag gick med nitbälten i trean och snodde min brorsas urtvättade AC/DC-tröjor. Och jag hatade tidigt allt som var durigt och käckt. Jag tyckte det var tom musik, säger Flavia.
Anna: En annan grej har vi gemensamt också. Vi har sett hur killarna haft övertaget. I plugget till exempel när man skulle ta ut lag. Tjejerna togs ut sist och till och med Erik i gummistövlar som inte kunde träffa bollen gick före. Då blev man förbannad.
Är ni feminister?
Martina: Det är nåt fel i huvudet på den som inte är feminist. Jag är superfeminist! Men det är på tiden att ordet får en positiv klang.
Anna: Man har ju förknippat feminister med feta lesbianer som haft snickarbyxor och mustascher. Precis som en massa andra kvinnliga benämningar har blivit negativa.
Flavia: Som ordet tjejband till exempel. Vi vill inte heta tjejband för det associerar till något vulgärt, dålig musik och ”alla-killar-är-dumma-i-huvudet-texter”. Att vi fyra trivs så bra ihop är för att vi tar musiken på allvar. Allt beror på vilken sorts förhållande man har till sitt instrument.
Martina: Flavia har aldrig spelat ett mesigt riff. Hon är en av landets hårdaste gitarrister.

”Vi är på något sätt gifta med varandra och jag tror att vi kommer att hålla ihop resten av livet. Skulle en av oss bytas ut så är vi inte Drain längre.”

När vi träffas har Björn Borg och Tomas Brolin just utkommit med en trallvänlig låt och en video där tjejerna har stora tuttar och små bikinis och grabbarna har vita smokingar och dricker champagne.
Martina: Vilken smörja det än är så kommer den att sälja guld! Hur ska man kunna konkurrera med sånt skit?
Varför säljer skit?
Martina: Det har jag funderat på i tjugo år.
Anna: Det man bjuder på vill man ha mer av, tror jag. Det är en sorts tillvänjning. Numera gör man musik av en barnvisa och lägger på en trummaskin. Ta typ Fyra bugg och en Coca-Cola. Det är hjärntvätt. Men det spelas om och om igen i radio och tv.
Vad beror era framgångar utomlands på?
Martina: Hårt arbete. Vi har inte en millimeter mer framgång än vi förtjänar.
Flavia håller med, men säger att det är ett ganska högt pris de fått betala: familjeliv med man och barn till exempel. Turnélivet tillåter inte sånt. Men man får välja. Bli en dålig mor och en bra bandmedlem eller tvärtom.
Martina: Jag trodde när jag var liten att en rockstjärna åkte i limousin, tog en drink i solen, hade solglasögon och snygga kläder — och hade folk till allt. Men verkligheten är ju sån att man får vara både sin egen advokat, kamrer, designer och sekreterare.

SOM ETT GIFTERMÅL

En sak längtar hon dock mycket efter, erkänner hon. Hon skulle så gärna vilja ha en hund.
Är ni fyra aldrig osams?
Anna: Vi är olika och har olika smak men vi har lärt oss att vi alla fyra behövs. Det är vi som är Drain. Vi är på något sätt gifta med varandra och jag tror att vi kommer att hålla ihop resten av livet. Skulle en av oss bytas ut så är vi inte Drain längre. Rain eller Pain eller vad som helst, men inte Drain. Vi har gått igenom helvetet tillsammans och vi har också mött världens lycka tillsammans.

”Lyckan kan vara att stå på scenen inför tusentals människor men det också vara att komma hem och koka potatis.”

Vad är lyckan då?
Martina: I början tänkte jag just på lyxlivet. Partylivet. Det fanns en gloria omkring det livet för mig. Men nu har jag slängt in den där glorian i garderoben. Lyckan kan vara att stå på scenen inför tusentals människor, men det kan också vara att komma hem och koka potatis.
Flavia är den i bandet som gjort de mest spektakulära stagedivings — alltså dykningarna från scenen ut i publiken. (Förbjudet i USA på grund av skaderisk och efterföljande försäkringsaffärer). Och hon gillar det.
Flavia: Det är en adrenalinkick att göra det. Man landar olika. En del tar tag både här och där, i grenen till exempel, innan de skickar en tillbaka upp på scenen, men det är skithäftigt. I Frankrike får man en puss på kinden medan man i Polen får akta sig så att man inte blir av med smycken.
Annas specialitet är crowdfloating. Hon lutar sig ut i publiken och låter sig flyta fram på publikens händer medan hon fortsätter att spela.
Anna: Skithäftigt!
Det är en verklig revansch som Anna beskriver. Som punkare hemma i Nacka tänkte hon mest på sin mohikankam (32 cm hög som hon försiktigt vek åt sidan när hon skulle sova) och på sin musik. Och hon fick ofta höra av sina föräldrar att hon måste skaffa sig en utbildning att falla tillbaka på. Nu faller hon bokstavligen tillbaka och bärs upp av publikens armar. Musiken har lett henne hit. Jag frågar Anna hur en bra mamma ska vara.
Anna: En som har tid och älskar en förbehållslöst. Hon måste också stötta sitt barn i det barnet själv vill. Man får till exempel inte säga: Du kan inte bli rockstjärna så det är bäst du försöker få ett jobb på SE-banken!
Nu ska Drain till USA med sin Freaks of Nature. De är mycket mer självmedvetna nu än med den första plattan. De behöver inte brottas med myten om ”den svenska blondinen” på samma sätt längre. De har visat vilka de är och att de menar allvar med sin musik.
— Och de som hade fördomar, de tappar hakan när vi börjar lira, försäkrar Flavia.

Från Kupé 2/99