På 60-talet var Stefan Ringbom popstjärna i Mascots. Han tjänade pengar som gräs och tjejerna hängde som klasar efter honom. Men han ratade den förljugna kändisvärlden och har i stället förblivit trogen Fria Proteatern som just nu gör succé med ”Sånger av Vysotskij” på Scalateatern i Stockholm.

De skjuter vargar, ohoj, de skjuter vargar!
Stefan Ringbom sjunger Vargjakten intensivt och kraftfullt i hetsigt tempo.
Kväll efter kväll bjuder han, Tomas Bolme och Elisabeth Nordkvist på ryssen Vladimir Vysotskijs rika sångrepertoar på Scalateatern i Stockholm. Det är samhällskritiska sånger, djurfabler, krigssånger och tjuvsånger, texter om folk i fängelse, fylleslag och trolös kärlek eller kärlek som uthärdar allting som i ”Ninka”.
— Ninka? Hon hjälper tjuvarna att spana ju!
— Men jag vill så jävla gärna ha na ju! sjunger Stefan envetet och häftigt.

Han spelar omväxlande gitarr, bas och mandolin men även piano.
— Grunden är Vysotskijs visor men vi har lagt till mycket själva. En del av musiken har en rockattack men det finns även litet jazz, amerikansk country, svensk visa och tango.
Stefan har hittat hem igen. Numera betonar han musiken framför skådespeleriet.
— Gud, vad kul det är, det är naturligtvis sångare och musiker jag är. Och jag har aldrig lirat i ett så bra gäng.
Gänget är Hasse Björk, Bo Hulphers, Pär Lindström och Johan Mannerstedt.

Men det mest kända gänget Stefan lirat med är naturligtvis Mascots, Sveriges svar på Beatles. Då var han bara 15 år. Nu är han 38, litet tunnhårig med vänlig blick, mjuk i sättet och litet allvarlig. Han har fyra barn: Marika 15, Johannes 10 och tvillingarna Linn och Julia 6 år. Han har bott i Stockholm i hela sitt liv och på Söder sedan han var 13.
Han har bara haft ett jobb utanför musiken: att klippa gräs en sommar utanför Carlslunds sjukhus, då hans mamma arbetade där.
— Jag tjänade tre kronor och fyra öre i timmen och fick ihop pengar till min första bandspelare.
Betydligt lönsammare var det att bilda popband med killarna i plugget och bli välkända Mascots.
— Jag tjänade mer pengar än morsan, köpte en massa kläder och slösade pengar på uteliv.
Första singeln var ”I like my bike”. Det var alltid stämning i luften och fansen skulle höra den.
— Vi gjorde låtarna själva, skrev på engelska utan egentligt innehåll. Texterna var bara ett slags ljuddräkt.

Han stöder handen mot kinden, blundar och tänker.
— Jag fick buntar av brev från tjejer. De trängdes i hissarna för att få träffa mig. Klart jag blev smickrad, säger han lugnt och sakligt. Sedan tillägger han.
— Tjejerna, det var inte verkligt med dom. Det var en situation som jag inte styrde. Och det var ovanligt för en 15-16-åring att klara av all uppmärksamhet. Jag gjorde det inte.
Allra minst klarade han av spelet inom skivbranschen.
— Där ska man vara smart och beräknande, mån om sin image.
Skivbolaget sålde skivor och raljerade om hur undermåliga de var men sa: packet tycker det är bra.

Det fanns ingen ärlighet. Den fick han däremot möta på Dramaten, när Mascots av en slump råkade få jobb i en pjäs om Vietnam.
— En helt ny värld uppenbarade sig utanför Sverige och jag fick höra talas om FNL. Här hittade vi dessutom människor som respekterade oss som konstnärer — det var det som var kicken.
Mascots blev kvar och medverkade i ”Zigenare” och NJA-pjäsen.
— Vi åkte till Luleå, gick runt och pratade med järnverksarbetarna. Det var en höjdare att få träffa folk som var som mina egna släktingar. Här fanns ingen förljugenhet.
— Den stora grejen var också att börja skriva låtar på svenska.
— Så blev det premiär på NJA-pjäsen på Dramaten och det tog hus i helvete. Trots att vi bara skildrade vad jobbarna berättat för oss.
Nej, inte var det populärt när gruppen sjöng om ackordshets och dålig arbetsmiljö och klämde i med: Först när skiten tränger in i direktörns salong, ja då blir det diskussion, då hörs en klagosång.
— Vi fick hela etablissemanget emot oss plus den lokala fackföreningen som påstod att vi ljög om arbetsmiljön.
Det har tagit många år för Stefan att få tillbaka förtroendet för facket igen.
— Facket kommer alltid att behövas för att försvara arbetarnas intressen. Kapitalintressenas makt har aldrig varit starkare än nu. Arbetsgivarna har det ideologiska initiativet. Kollektivet och den styrka som finns där har fått vika för den enskildes styrka.
Stefan menar att den så kallade ”tokvänstern” bidragit till detta. Det blev litet väl töntigt och omoget, mer en livsstil och ett mode än en kritisk inställning.

Revyn ”Med tvättad hals” blev också något av en uppgörelse med avarterna inom vänstern.
— Vi gav en del snytingar åt oss själva. Men vi har i och för sig alltid stått för vad vi gjort. Och jag tror fortfarande på kollektivets styrka. En myrstack kan verka djävligt kaotisk men det finns en bestämd planering i den. NJA-gruppen blev Fria Proteatern 1971 och Stefan har blivit kvar där. Totalt har han skrivit minst tvåhundra låtar.

Att sjunga Vysotskijs texter är något av de roligaste Stefan gjort.
Vysotskij var en legend under sin livstid, dog 1980 och följdes till graven av hundratusentals människor. Obekväm för regimen, älskad av folket, även om han påstås ha levt kaotiskt och destruktivt.
— Vysotskij ger tydliga bilder av de människor han mött och ser sig själv i. Han beskriver livet ur deras synvinkel och lyckas därmed synliggöra ett helt samhälle. Det är suveränt.
Stefan har bara sett honom på video.
— Vysotskij dog i hjärtslag då han var 42 år, men det är mer romantiskt att säga att han söp ihjäl sig. Han levde hårt och jobbade mycket. Han skrev på nätterna och folk fick tvinga honom att lägga sig och sova.
— Jag vet inte exakt vilket liv han levde. Det går så många myter om honom. Under min poptid var det ett hårt nattliv, då jag mötte folk på jobbet när jag gick hem och lade mig. Men allt detta är ett passerat stadium, säger Stefan.
— Vysotskij var säkert plågad på många sätt. Jag har turen att leva lyckligare.