— Oftast känns det inte som om kritikerna fattar vad vi vill med vår musik. Men det märker man att publiken gör, säger Pontus.
Pontus Holmgren, 27, och Peter Nilsson, 27, är med i popgruppen Pontus & Amerikanerna. Gruppen har funnits sedan 1988. Den första singeln kom 1989 — och var på engelska!
Pontus och Peter sitter i var sin fåtölj på skivbolaget och försöker komma på vad som är viktigt när man skriver musik. Den tredje medlemmen, trummisen ”Vasa” Johansson, 25 är inte med.
Pontus är gitarrist och sångare i gruppen, Peter är basist. Tillsammans gör de all musik. Pontus brukar skriva texterna och Peter musiken.
— Det går inte att säga precis hur man gör. Men det är ett hårt arbete, säger Pontus. Någon gång kanske man får inspiration och skriver en text snabbt, men oftast tar det minst en vecka.
— Det gäller att tro på sig själv. Man får inte tänka: ”Kommer min musik att bli väl mottagen?”, fortsätter han.
Först brukar Peter skriva musiken. Därefter tar Pontus itu med texten.
— Vi har kommit fram till en ordning som passar oss, säger Peter. Det viktigaste är att man är beredd att gå tillbaka och ändra massor av gånger i både texten och musiken.
Det verkar som om Pontus & Amerikanerna har hittat fram till ett bra sätt att jobba på. Den första singeln ”Min bror och jag” har de allra flesta hört. Den spelades ofta på radion när den kom ut 1990. När de senare samma år också släppte sin första LP-skiva ”…via satellit” fick den uppmärksamhet direkt. Det gick så bra att de vann en ”Grammis” ett fint pris, som årets popgrupp 1990!

Bara på svenska

— Det kändes häftigt, säger Peter. Det var först på galan som vi började tro att vi kanske skulle vinna.
Trots att första singeln var på engelska är all deras musik på svenska nu. Det trivs de bättre med.
— Skivbolaget frågade om vi inte kunde skriva svenska låtar, berättar Pontus. Jag trodde inte att jag kunde det. Men när jag försökte gick det bra. I samma veva började Peter skriva en massa bra melodier och allting bara flöt på.

Fans i Rymdklubben

Efter det att första LP-skivan hade släppts, startades en fanclub som heter Rymdklubben.
— Vi får många brev och vi försöker läsa alla, säger Peter. Vår fanclub har ungefär 500 medlemmar.
— Beundrarbrev betyder mer än det som kritikerna skriver, tycker Pontus. Det är häftigt att veta att det finns människor som verkligen lyssnar på vår musik. Som kanske påverkas av den, precis som man själv när man var yngre.
Pontus lyssnade mycket på Rod Stewart och David Bowie när han var liten. Peter var ett Sweet-fan, men lyssnade också på Suzie Quattro och 10cc. De grupperna är inte så kända idag, men var de stora idolerna på 70-talet.
— Jag gillar fortfarande Rod Stewart, säger Pontus. Men det är inte därifrån jag får idéer och inspiration. Det kan jag få av vad som helst, ja till och med av väderleken, skrattar han.
Det märks tydligt i texterna. De handlar om allt möjligt, från insekter och simning till drömmarnas land. Ofta får Pontus infall när han har gått och lagt sig. Då gäller det att det finns papper och penna till hands.
— Det värsta är när han skrivit i mörkret. Då kan man inte läsa ett dugg nästa morgon, pikar Peter.
Men båda är överens om att det är bra med ett anteckningsblock på nattduksbordet ifall man får en idé. Peter skulle till och med vilja ha en diktafon, en liten fickbandspelare, att ha med sig överallt.

Hatade matte

Både Pontus och Peter kommer från Stockholms södra förorter. De har hållit på med musik så länge de minns.
— Jag har lirat jämt, säger Peter. Skolan var inte så rolig. I tonåren var det annat som drog. Men jag var duktig i musik och det var mitt favoritämne.
Pontus däremot gillade skolan.
— Oftast har jag en positiv syn på det jag håller på med. Därför är det mesta roligt. Det viktigaste är att kompisarna är schyssta. Det var kanske därför jag stod ut med att gå den naturvetenskapliga linjen på gymnasiet trots att jag hatade matte.
I oktober 1991 kom deras andra LP-skiva ”…följer ett spår”. De kändaste låtarna därifrån är ”Kapten Sol” och ”Godmorgon Columbus”. Pontus och Peter tycker själva att den andra skivan har blivit bättre.
— Vi är säkrare i själva arbetet nu, tycker Peter. Pontus sjunger bättre, han har fått mer rutin.
— Den andra skivan är helgjuten, säger Pontus. Den första spretade mer åt olika håll.
Säkerheten och rutinen har de bland annat fått av att de gjort så många spelningar. Mellan första och andra skivan hann de med två klubb-turnéer och en folkparksturné.

Nya saker hela tiden

Det blev ungefär 100 spelningar! Och nu i vinter ska de avverka 30 spelningar under januari—april 1992.
— Det roligaste är att det hela tiden händer nya saker, säger Pontus. Det är inte som att gå till samma kontor varje morgon.
— När vi spelar tar vi dessutom med extramusiker på scenen. Det känns spännande att spela med nya människor.
Gruppen har fans i alla åldrar. Men på de flesta ställen Pontus & Amerikanerna spelar är det en åldersgräns på runt 20 år.
— Vi får sällan spela för våra yngre fans. På klubbar och folkparker kommer inte alla in. Det är synd, tycker Peter. Men i somras hade vi några spelningar som började runt sju på kvällen. De blev riktiga familjetillställningar med massor av folk. Det var kul. Det är precis så vi vill ha det.